Silje växte upp med hot och slag: "Rädslan för mamma fanns där hela tiden"
Håret är så hårt flätat att det stramar och gör ont i hårbotten. Silje har bara lust att köra in fingrarna och lossa på det, men rädslan för att förstöra håruppsättningen är större än smärtan. Tillsammans med sina syskon har hon städat och skrubbat hemmet i Odense i flera timmar. För den här dagen är speciell. Om en liten stund får de återigen, precis som ett antal gånger förut, besök av någon från socialtjänsten.
En matta med leksaker har placerats på golvet, barnen har övat in meningar som svar på socialsekreterarens frågor, och de har instruerats i hur många minuter som ska förflyta innan de ska ge sin mamma en kram. När de inövade fraserna sitter och de påklistrade leendena är på plats, så är de redo. Nu kan damen från kommunen ringa på dörren.
– Vi visste mycket väl att om vi avvek det minsta från instruktionerna så skulle det bli bråk sedan. Så vi vågade inte annat än att berätta om hur bra vi hade det, förklarar den nu 19-åriga Silje Ida Amalie Andersen.
Silje växte upp med sin mor och tre syskon i en lägenhet i Odense i Danmark. Hon minns utrymmesbristen och hur hon och syskonen sov i samma rum och i samma säng. Alla saker hade sin bestämda plats och om något störde den ordningen så såg deras mor det meddetsamma. När Silje och hennes systrar skulle klä sig så var det alltid i skira och rosa färger. Om det fanns önskemål om något annat så var det ändå inget man fick gehör för.
Många dagliga plikter i tidig ålder
Silje minns inte pappan i sin barndom. Hon fick tidigt veta att hon inte skulle träffa honom, och allt eftersom tiden gick så blev det normalt för henne.
Redan från det att hon var liten skulle hon tillsammans med sina syskon utföra dagliga plikter i hemmet. De gick upp tidigt och såg till att allt var klart när deras mamma steg upp. De fixade frukost, vek handdukar till hennes fotvårdssalong och la fram hennes läppglans på bordet.
När Silje skulle hämtas på förskolan var det ofta hennes syster som kom. Hon minns att de ofta köpte glass, men att de alltid måste skynda sig hem. Mamman kom hem sent från jobbet och under tiden däremellan skulle Silje och hennes syskon sköta tvätt, städning och matlagning. Ofta åt de först vid 21-tiden eftersom mamman arbetade länge, och när hon öppnade dörren hade Silje alltid en klump i magen.
Om Silje och hennes syskon inte gjort vad de blivit tillsagda blev det konsekvenser. Som skrik och slag i ansiktet och naglar som borrades in i huden. En dag blev hennes mor så arg att hon la sina händer om Siljes hals och klämde åt.
Det var på något sätt normalt för oss att vi utsattes för de här övergreppen, för vi kände ju inte till något annat
– Det var på något sätt normalt för oss att vi utsattes för de här övergreppen, för vi kände ju inte till något annat. Visst hade jag en känsla av att det var fel, men när jag var yngre var det inte något jag ifrågasatte, berättar Silje.
Nålar fördes in under naglarna
När hon var 12 år flyttade de till hus. Silje minns den isande kylan i huset och hur hon och syskonen stod till sent in på natten och rev ner tapeter från väggarna och spacklade hål. Men hon minns också hur den psykiska terrorn och konflikterna eskalerade.
– Varje gång vi avvek det minsta från vad mamma tyckte var rätt så kom hoten. ”Vänta bara tills vi kommer hem …” eller ”du vet mycket väl vad som händer om du inte …” Så man hade hela tiden en rädsla i kroppen. Och även om man själv tyckte att man hade gjort allt hon bett om, så var det ofta inte bra nog, förklarar Silje som också fick se sina syskon bli misshandlade.
Nålar fördes upp under deras naglar och de fick ta emot slag i ansiktet. Allt eftersom Silje blev äldre började en känsla av orättfärdighet växa fram. En dag hade hon sminkat sig lite, och när hennes mamma såg det tog hon en handfull rengöringsmedel och körde runt det i Siljes ansikte.
– Hon sa ofta att jag var värre än Anders Breivik (norsk massmördare, reds. anm.). Att jag var det värsta barn hon fått.
Vågade inte berätta för någon
Silje berättade först inte för någon om vad som pågick där hemma. Hon visste alltför väl att om hennes mamma kom på att hon hade skvallrat så skulle det få allvarliga konsekvenser. Men både vänner till familjen, skolan och barnens pappor hade flera gånger anmält mamman till kommunen. Det inövade skådespelet upprepades gång på gång då det gjordes hembesök, men efter hand som tiden gick och Silje blev större började hon säga emot sin mamma.
– Jag minns en dag då hon ville kolla min mobiltelefon. Jag ville inte ge den till henne och hon började bli hotfull och nedlåtande, berättar Silje som sprang iväg med modern efter sig.
Silje blev upptryckt mot väggen, men flydde till slut ut i trädgården. För hon visste att mamman skulle slå av på farten av oro för att grannarna skulle se vad som pågick.
Storebrodern dog i ovanlig sjukdom
Silje sprang bort till kyrkogården, där hennes storebror var begravd. Storebrodern hade blott tre år gammal avlidit i en ovanlig sjukdom. Några år efter hans död, när Silje var fyra, medverkade familjen för övrigt i ett reportage där mamman berättade om den stora sorgen, och om hur kärleken till döttrarna hjälpt henne att komma vidare trots allt. Bilden till tidningsreportaget – på Silje, mamman och systrarna – ger intrycket av en kärleksfull familj.
Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv: "För att hämnas på mig"
Hur som helst, från kyrkogården fortsatte Silje vidare till en lärare som hon hade ett gott förhållande till. Utan att gå in på detaljer berättade hon att hon hade problem med sin mamma. Medan hon satt där kom en rad meddelanden från mamman, med ord som uttryckte oro och kärlek.
– Hon hade aldrig sagt att hon älskade mig. Men när hon skrev till oss som var det alltid fullt med kärleksförklaringar. Jag tror att hon var medveten om att vi skulle kunna avslöja henne om hon skrev hur hon verkligen kände, säger Silje.
Silje fick skjuts hem av sin lärare och möttes då av pussar och öppna armar. Men strax efter att läraren åkt ändrade mamman personlighet igen.
Låste in sig och hotade med självmord
Silje upplevde också hur hennes mor försökte väcka sympati. Flera gånger hotade hon med självmord, och en dag låste hon in sig i badrummet i fem timmar, där Silje kunde höra hur hon grät.
På något sätt var det lika obehagligt som när hon skadade oss fysiskt
– På något sätt var det lika obehagligt som när hon skadade oss fysiskt. För även om hon inte var som en mamma borde vara, så var hon ju den enda vi hade, säger Silje.
Som tonåring försökte hon hålla sig borta från hemmet så mycket som möjligt. Hon gick på Den Kongelige Balletskole i Odense, och hon tränade tre morgnar i veckan. För några få väninnor berättade hon lite om hemsituationen, men varje gång hon öppnade sig en aning för någon så fick hon dem att lova att inte föra det vidare.
Kort efter sin 18-årsdag flyttade Silje hemifrån. Hon tog bara med sig en tröja och några få saker. Resten lämnade hon, för det påminde henne om alla år av rädsla och utsatthet.
– Det var fantastiskt när jag äntligen fick min egen lägenhet. Jag kände att jag äntligen kunde leva mitt liv, förklarar Silje.
Systern tog kontakt efter flytten
Hon var tyngd av dåligt samvete över sina yngre syskon som var kvar hemma, men samtidigt var hon fast besluten att leva på sina egna premisser. Silje älskade att komma hem sent, äta när hon ville och ägna tid åt kompisar.
Dömdes till två års fängelse
I februari i fjol dömdes den 48-åriga kvinnan till två års fängelse för misshandel, vanvård och psykiskt våld mot sina fyra döttrar under deras uppväxt. De fyra döttrarna är nu mellan 25 och 15 år. Döttrarna har rest krav på sammanlagt 1,2 miljoner danska kronor av Odense kommun då kommunen inte ingrep trots åtskilliga signaler om missförhållanden genom åren.
Bara en liten tid efter det att Silje fått sin frihet kontaktades hon av sin storasyster som hon inte sett på flera år. Systern hade skrivit ner några sidor om hur mamman behandlat henne. Silje läste och fyllde på med händelser. Därefter valde de att polisanmäla. I november 2020 greps mamman och i februari i fjol dömdes hon till två års fängelse.
I rätten fick Silje berätta om åren med sin mor.
– På sätt och vis gick allvaret upp för mig först när jag såg andra vittnen sitta och gråta då de berättade om det som hänt oss. Även om jag i flera år varit väl medveten om att detta var fel, så hade det ju ändå varit "normalt" för mig, säger Silje.
Fick träffa sin pappa igen
Efter tolv års frånvaro fick hon åter kontakt med sin pappa, som förgäves försökt få till stånd ett umgänge med sina två döttrar.
– Det var som att prata med mig själv när vi träffades. Jag hade ingen aning om att vi var så lika.
Silje och hennes syskon har stämt Odense kommun för att man inte ingrep trots signaler om vanvård. Ett antal anmälningar gjordes genom åren utan att barnen omhändertogs.
Men det är inte så att Silje uppfylls av hat mot mamman.
Jag har nog mer tänkt att hon är sjuk och att hon skulle behöva hjälp
– Jag hatar henne inte, och jag kallar henne för mamma. För det är ju det hon är. Jag har nog mer tänkt att hon är sjuk och att hon skulle behöva hjälp, även om det inte på något sätt rättfärdigar vad hon utsatte oss för, förklarar Silje.
Först efter att hon flyttat hemifrån blev hon varse de psykiska konsekvenserna av sin barndom.
– En dag svimmade jag i badet, och jag har utvecklat långvarig ångest och magsår. Jag känner en stor misstro mot andra människor och tvivlar ofta på att de vill mig väl, säger Silje, som med sin stämningsansökan mot Odense kommun hoppas rikta fokus på problemet. Så att andra utsatta barn ska kunna få hjälp tidigare.
– Om vi kan hjälpa andra så har det som vi varit utsatta för inte varit helt förgäves.
Översättning/bearbetning: Helena Schoug