Pia, 52, skolade om sig till polis: ”Det var en helt ny värld”

”Hoppas att juli inte blir så här varmt”.

Pia Salming, 52, är redo för ännu en dag på nya jobbet som polis i hemkommunen Nacka i Stockholm. Hon bär den obligatoriska mörkblå uniformen, och även om den är kortärmad ber Pia en stilla bön om att resten av sommaren inte ska präglas av en värmebölja liknande den som hon och resten av stockholmarna upplever så här i slutet av juni. Som nyutexaminerad har hon ingen längre semester att se fram emot, utan tvärtom ska hon jobba hela sommaren så att hennes kollegor ska få ledigt.

samhällePolisveteranen Ewa-Gun Westford om SVT:s Tunna blå linjen

Men det gör henne ingenting, för Pia lever sin dröm.

– Att vara polis är precis så som jag alltid har drömt om. När jag kommer till jobbet har jag ingen aning om hur passet ska bli överhuvudtaget. Den kollegiala känslan är fantastiskt och jag har kommit underfund med hur otroligt komplext polisyrket är, säger hon.

Blev frisör som sin mamma

Att hon i dag kan titulera sig polis hade hon inte kunnat föreställa sig för bara några år sedan. Även om drömmen har funnits ända sedan barnsben, valde Pia tidigt en helt annan yrkesbana i livet. Hennes mamma hade en frisörsalong och dit följde Pia ofta med som barn. Hon tyckte om atmosfären och bestämde sig för att följa i mammas fotspår. Eftersom frisörlinjen på gymnasiet krävde toppbetyg, blev Pia istället lärling och lärde sig yrket på den vägen.

– Jag har alltid älskat mitt jobb som frisör och aldrig egentligen känt att jag vill sluta. Men det är svårt att vara egenföretagare, det är svårt att ta betalt ordentligt och man är rädd för att mista kunder. Så jag har jobbat extra på Systembolaget fler dagar i veckan ända sedan 90-talet. I nästan 30 år har jag jobbat på så och tyckt att det fungerat bra, säger Pia.

Se också: Efter 11 års barnlöshet - då födde bästa vännen Hannahs barn

Efter reklamen: Efter 11 års barnlöshet - då födde bästa vännen Hannahs barn

Sökte ett sommarjobb

Samtidigt har tanken på polisyrket legat på lur i bakhuvudet. Pia fascinerades av polisbilar som barn och har alltid älskat kriminalserier och true crime-poddar. Tankarna på att skola om sig kom och gick, men när en kollega berättade att hon sökt in till polishögskolan blev allting mera verkligt. Pia kände sig avundsjuk – hon ville ju också. Samtidigt tvivlade hon på sin egen förmåga att klara av det och sökte istället ett sommarvikariat inom Kriminalvården.

– Jag fick komma på intervju och var superspänd för första gången på länge. Men så ringde de tillbaka och sa att även om intervjun gått jättebra kunde de inte ge mig jobbet eftersom jag saknade gymnasiekompetens.

I början fick Ewa-Gun Westford kämpa för sin plats inom poliskåren – som ung kvinna blev hon hårt ansatt av manliga kollegor.

samhälleEwa-Gun Westford kämpade för sin plats inom polisen

Besvikelsen var större än Pia hade räknat med. Hon diskuterade saken med sin man som sa att ville hon plugga skulle hon självklart göra det. Med det stödet i ryggen vågade Pia börja läsa in gymnasiet. I samma veva fick hon veta det hon länge misstänkt – att hon har dyslexi, läs- och skrivsvårigheter.

– Jag hade det jobbigt i skolan som ung. Jag gillade visserligen skolan, speciellt historia. Men jag kunde plugga hur mycket som helst, och sen när provet kom lyckades jag ändå inte förstå hur de ville att jag skulle lösa uppgiften. Mitt problem är inkodningen av texter, om jag bara läser rakt upp och ner fastnar ingenting. Det går mycket bättre när jag får höra en inspelning av texten.

Läste in gymnasiet vid 46 års ålder

När hon 46 år gammal skulle läsa in gymnasiet var hon därför orolig. Kunskaperna från grundskolan kändes avlägsna och självförtroendet var i botten. Men för första gången fick hon på allvar hjälp med sin dyslexi – hon fick cd-skivor med studiematerialet och under prov fick hon sitta i en särskild sal med ett fåtal andra studerande och ha hörselskydd på sig för att stänga ute störande element. Hon tog också hjälp av en studiecoach via ett företag, som hjälpte henne att strukturera och förstå uppgifterna.

Ändå var det kämpigt.

– Det var en helt ny värld, skitjobbigt. Jag hade ingenting att bygga på och tänkte hela tiden ”bara nästa ämne blir lättare”. Men herregud så svårt det är när man inte har några grundkunskaper! Och när jag inte förstår blir jag stressad, och då kan jag inte tänka logiskt. Men jag pluggade som en galning, gav alltid hundra procent och grät mig igenom många av tentorna. För varje prov jag klarade kom jag lite längre bort från känslan av att jag inte kan.

Kom in på polishögskolan

Trots många tårar på vägen lyckades Pia ta sig igenom studierna. När hon var klar ställde hon till med en stor studentfest för att fira det hon åstadkommit. Att läsa in gymnasiet gav henne en ny självbild och utvecklade henne som person. Men även om hon hade kommit en lång bit på vägen kändes polishögskolan ungefär lika omöjligt som att bestiga Mount Everest.

Ändå sökte hon in. Efter fys- och intelligenstester fick hon svaret – hon hade blivit antagen till utbildningen.

– Jag grinade, jag blev så jävla glad. Men det var nervöst också – jag som tyckte att gymnasiestudierna var nog så svåra.

På polishögskolan var alla yngre än Pia. Till en början var studieklimatet rena lekstugan, minns hon. Men så gjordes klasserna om om Pia hamnade rätt.

– Jag fick världens bästa klass. Vi hade en otrolig sammanhållning, alla peppade och tröstade varandra. Jag vet faktiskt inte om jag hade klarat det om jag inte hade haft dem.

Började gråta när hon såg kurslitteraturen

Än en gång stod Pia inför en helt ny utmaning. Visst hade självförtroendet växt av att hon klarat gymnasiet, men det här var studier på en annan nivå. Den allra första kursen var väldigt akademisk och när Pia såg kursmaterialet fick hon panik.

– När jag kom hem och visade hur mycket vi skulle läsa till nästa seminarium började jag storgråta och sa till min familj att det här klarar jag aldrig. Min dotter som var hemma på besök försökte säga att jag inte behövde läsa precis allt till varje seminarium, men det förstod jag inte då. I början läste jag tills ögonen blödde och lärde mig ändå ingenting.

Har fått stöttning av sin familj

Pia insåg att hon måste ta en dag i taget för att komma igenom studierna. Ibland var hon nära att ge upp, men kände samtidigt att då hade ju allt hårt slit varit förgäves. Hon hade ett stort stöd hos familjen. De två vuxna döttrarna har peppat henne, liksom hennes man, tidigare hockeyproffset Börje Salming.

– Han har varit otroligt stöttande. Det har ju varit ganska jobbigt för honom också, jag har bott i böckerna och det har påverkat vårt gemensamma liv. I de riktigt tunga stunderna har jag nästan önskat att han skulle säga ”du behöver inte göra det här”, men han har alltid varit den som lyft och peppat mig istället. Han har också stöttat mig ekonomiskt, tack vare honom har jag inga studielån i dag.

Orolig på grund av sitt efternamn

Paret har varit tillsammans i 15 år och gifta i fyra. De träffades på en kryssning över Ålands hav och har hängt ihop sedan dess. När hon började polishögskolan var Pia lite orolig för att hennes klasskamrater skulle tro att hon fått någon fördel tack vare sitt efternamn.

Så blev det lyckligtvis inte.

– Folk har inte reagerat negativt alls. Efter att Polistidningen skrev om mig fick jag en kommentar om att jag säkert kommit in på polishögskolan för att jag är gift med min man. Men jag blev inte ens ledsen när jag läste det, för jag kände mig inte träffad överhuvudtaget. Han har inte varit delaktig i det jag gjort alls, förutom att han har stöttat mig.

Vågar visa sina svagheter

Även om hon knappt själv verkar förstå hur det har gått till, har Pia nu fullföljt sin utbildning. Hon fick en fast tjänst direkt och har nu gjort sitt fjärde pass på nya arbetsplatsen. Det är en ovan känsla att gå runt med vapen, men Pia har övat mycket och känner sig numera bergsäker på hur hon ska hantera det. Dyslexin kan däremot ställa till det ibland, som när hon ska läsa kartor eller få information via polisradion. Hon tycker därför att det är skönt att vara öppen med sina diagnos.

– Känslan är att inom polisen biter man ihop och gör det man ska, man blottar helst inte sina svagheter. Därför tror jag att folk tycker att det är lite befriande att jag vågar göra det. Det leder också till större acceptans och förståelse bland mina kollegor.

Vill jobba med våld i nära relationer

För Pia är det uppenbart att hennes ålder och tidigare livserfarenhet gynnar henne i hennes nya yrkesroll. Hon är van att träffa olika typer av människor genom sina tidigare jobb och har en mer nyanserad bild av verkligheten än många av hennes yngre kollegor. Genom att omfamna både sina styrkor och svagheter har hon lärt sig mycket om sig själv.

I framtiden drömmer Pia om att få jobba mera med våld i nära relationer och hjälpa utsatta kvinnor. Hon glädjer sig åt att den här typen av brott har fått högre prioritet hos polismyndigheten på senare år och hoppas kunna jobba som ett stöd åt brottsoffren på sikt.

– Tidigare kunde man skicka en patrull på en misshandel som senare visade sig vara mordförsök. Men om någon rånade Pressbyrån skickade man fem patruller. I dag prioriteras våld i nära relationer högre. När man är flera patruller kan man etablera en relation till brottsoffret och bygga förtroende. Jag vet att det går att ta sig ur en dålig relation om man bara får rätt verktyg, och ju mer förtroende vi från polisen kan ge desto större är chansen att kvinnan vågar lämna. Om jag kan hjälpa en enda kvinna att välja ett bättre liv för sig själv så är det värt det.

Uppmanar alla att våga ta steget

För Pia är hennes nya liv en livslång dröm som gått i uppfyllelse. Hon rekommenderar alla som har liknande tankar att göra slag i saken.

– Ja, absolut. För mig spelar det ingen roll om jag inte kommer att jobba som polis i tio år till, jag har ju gjort världens personutveckling i mig själv och träffat människor jag aldrig annars hade träffat. Det finns ingen prestige i det här för mig på det sättet, om jag går tillbaka till mitt frisörjobb om fem år är det helt okej. Det viktigaste är att jag vågade. Mitt självförtroende har verkligen växt av det här. I dag känns det som om jag klarar av vad som helst.