Ewa-Gun Westford kämpade för sin plats inom polisen
Hennes telefon ringer ofta och Ewa-Gun Westford svarar nästan alltid, oavsett veckodag och tid på dygnet. Som presstalesperson inom polisregion Syd tycker hon att det är hennes skyldighet.
– Det är viktigt att allmänheten får veta så mycket som möjligt om vad vi inom polisen gör och jag tycker att massmedia har en viktig roll. Jag skulle inte kunna jobba med detta om jag inte gillade journalister. Inte heller om jag inte själv var nyfiken och stolt över polisen.
”Inga kommentarer” är ett uttryck hon aldrig använder.
– Det är det värsta jag kan höra. Det är tradition inom polisen med stängda dörrar men jag tycker precis tvärtom. Berätta så mycket du kan utan att avslöja något som skadar utredningen. Jag har utkämpat många krig om det kan jag säga.
”Så många skitstövlar”
Tystnadskulturen inom polisen är inte det enda hon har kämpat emot sedan hon 1974 gick ut från polishögskolan i Stockholm, 20 år gammal.
– Ibland kan jag bli rörd till tårar när jag ser attityden hos dagens poliser. Jag har försökt att inte vara lättkränkt men när jag ser tillbaka på hur jag blev behandlad som ung polis är det nästan så att jag borde få skadestånd, säger hon med viss ironi i rösten och tillägger:
– Jag har sällan träffat så många skitstövlar som i början av min poliskarriär.
Som barn var Ewa-Gun en pojkflicka som gillade när det hände saker. Hon var fruktansvärt nyfiken och tyckte om att tjuvlyssna på folk.
– Sådan är jag fortfarande. Jag tycker det är otroligt intressant med människor. Som liten tillbringade jag mycket tid i min fars frisersalong i Borrby. Där satt jag i knät på gubbarna och lyssnade på deras historier, inte alltid så rumsrena. Jag tyckte det var så spännande. Den där nyfikenheten gjorde att jag som väldigt ung bestämde mig för att bli polis.
Tuff värld
Hon var lycklig när hon kom in på polisutbildningen och beskriver det som att hon hade mungiporna uppåt hela tiden där. De var bara 10–12 kvinnliga elever bland 240 blivande poliser i hennes årskull. Den tuffa verklighet som mötte henne när hon började sin första anställning i Malmö var hon inte beredd på.
– Under de första åren var jag ständigt under lupp. Man fick aldrig sticka ut som kvinna. Hade man för mycket smink var man en hora, hade man inget smink hette det: Men hon kunde väl ändå piffa till sig lite. Råkade man repa en polisbil spreds det i hela organisationen: Hon kan inte köra bil heller.
Ewa-Gun fick höra av kollegor att hon tog upp en arbetsplats för en man. Hon försökte sätta ner foten och visa att hon dög, men på fel sätt konstaterar hon i efterhand.
– Jag försökte vara bättre; köra fortare, slå hårdare med batongen, skrika högre, gripa flest, skriva flest böter. Det fanns inga gränser. Jag försökte passa in och anpassa mig, men det tog många år innan jag hittade min egen nisch: Att vara den jag är.
Möter onda människor
Trots svårigheterna tvekade hon aldrig att fortsätta. Hon mötte redan från början uppskattning från allmänheten och har alltid känt att hon som polis är viktig för andra människor. Hon tycker också om pulsen i jobbet.
– När det är utryckning vet du aldrig vad du möter. Du förväntas komma så snabbt som möjligt till en plats där något har hänt. Jag älskade att sitta i en polisbil och köra med blåljus när jag var yngre. Jag har fortfarande drömmen om att få köra utryckning en gång till i livet. Men nu är 140 gränsen för mig, säger hon och ler.
Det hör till yrket att hantera svåra händelser, katastrofer och ond bråd död. Som ung hade Ewa-Gun en bergfast övertygelse om att vi människor är goda. Verkligheten har fått henne att ändra sig.
– Det finns onda människor, det måste man lära sig leva med. Det är inte klokt vad en del är i stånd till i sin girighet och ondska. Allt som har med barn och djur att göra är det svåraste för mig. Under alla år har jag upplevt att det är inom hemmets väggar som det värsta händer. Ibland hinner jag inte sätta upp den yrkesmässiga barriären, men jag har förmågan att lägga saker bakom mig, konstaterar hon.
Ew-Gun har blivit änka två gånger
Ewa-Gun har två döttrar och fyra barnbarn. Och när det gäller dem är hon nästan överdrivet orolig.
– Ringer någon av dem vid en tid de inte brukar tror jag genast att något har hänt. Det har skett så mycket sorgligt i mitt liv att jag inte tar något för givet. När det var som värst sa min ena dotter: ”Antingen slutar du bete dig så där eller så ringer jag inte mer. Det kan vara så att jag bara vill ringa och prata för att du är min mor och jag saknar dig.”
Två gånger har Ewa-Gun blivit änka. För knappt tio år sedan dog hennes sambo Pelle av en hjärntumör. Förra sommaren avled hennes nye sambo Claes hastigt av en blodpropp. Hon har också förlorat två av sina bästa väninnor i svåra sjukdomar.
– Det är absolut förfärligt. Men ju äldre man blir desto mer utrymme måste man ge till sorgen i livet. När jag och Claes träffades hade vi båda förlorat våra respektive. Jag var 60 och han 65. Vi köpte ett hus och tänkte att vi skulle bo där i många år. Det blev inte så.
Nu bor Ewa-Gun i radhuset i Ystad tillsammans med jack russel-terriern Allan. Han är hennes fjärde jack russel. Hon älskar hundar.
– Numera planerar jag nästan ingenting för jag har lärt mig att det inte blir som jag har tänkt. Jag är så glad varje morgon över att jag vaknar. Då tittar jag ut över havet från mitt sovrumsfönster och tycker att livet ändå är ganska bra.
Härligt vara behövd
Nyligen fyllde Ewa-Gun 65 år. Men några planer på att pensionera sig har hon absolut inte!
– Det är gräsligt att tänka på pension! Jag känner mig inte som 65, försöker vara ålderslös. Den dagen jag inte känner suget när jag ser blåljus och hör sirener är det dags. Men de blir inte av med mig så lätt, säger hon och skrattar.
I samband med födelsedagen hade hon ändå planerat in en ledig dag med trevliga aktiviteter, god mat och på kvällen en operettföreställning. Läderlappen med Rickard Söderberg.
– Precis när jag trodde att jag hade koll fick jag ett meddelande på telefonen: Två personer skjutna i Malmö. Jag hann bara tänka ”Shit” så ringde min chef, och jag fick rycka in och jobba. Just i den stunden svor jag så det osade. Men det gick snabbt över. Sedan var det bara att jobba på. Det är ju fantastiskt att vara behövd när man är 65 år. Läderlappen såg jag en annan kväll, så det löste sig.
Det är så det har varit under hela hennes karriär. Hon har prioriterat jobbet.
– Fråga mina döttrar. De har lagat middag till mig många kvällar. Och övernattat på soffor i gamla polishuset i Malmö många gånger. Vi bodde i centrala Malmö då, några kvarter från polishuset, berättar hon.
Med tanke på hennes arbete kunde man tro att Ewa-Gun väljer något helt annat än polisfilmer när hon vill koppla av. Men icke. Hon är mycket förtjust i Morden i Midsomer, Kommissarie Morse och Unge kommissarie Morse. Hon älskar allt engelskt, är inbiten anglofil. Men även svenska Beck och Wallander går bra.
Till kommissarie Wallander har hon en speciell relation. Under inspelningarna i Ystad var hon rådgivare åt filmteamet. Hon var också bekant med författaren Henning Mankell, och bodde en tid i hans hus på Österlen när hon var bostadslös.
Fick ge autograf
Polisyrket är mycket mer än bara ett jobb, anser Ewa-Gun. Man ska bli polis för att man vill göra skillnad. Det krävs muskler och förmåga att tänka snabbt, men också respekt och människokärlek.
– Det grundläggande är att du måste ha kärlek till dina medmänniskor annars kan du inte verka som polis. Man måste också reda ut en annan viktig sak med sig själv. Är jag beredd att bruka våld? Jag måste kunna hantera mitt tjänstevapen, min batong, pepparspray och polisbil, och vara bra på konflikthantering.
I den befattning hon har nu, polisinspektör, är Ewa-Gun inte så utsatt. Men det är inte ofarligt att vara polis. Vid stökiga händelser som fotbollsmatcher och demonstrationer kan det bli skarpt läge även för henne.
– Jag blev utsatt för hot på nätet för något år sedan, i samband med tömningen av det stora migrantlägret i Malmö. Jag förstod inte först att jag blev rädd. Men en mörk kväll när jag skulle hålla ett föredrag i Malmö och parkerade min bil kom det fram en ung man med keps ur skuggorna. Han sa mitt namn och jag tänkte: Helvete! Jag bara skrek: ”Ställ dig med händerna på biltaket, bredbent! Rör dig inte ur fläcken!” Han blev helt förskräckt och gjorde som jag sa. ”Vad fan gäller det?” sa jag. ”Jag skulle bara be om din autograf”, sa han.
Hon tystnar några sekunder.
– Jag blev jätteledsen och bad om förlåtelse. Jag skämdes jättemycket, säger hon.
I samma stund ringer hennes telefon ännu en gång.
– Insatsstyrkan, hund, husrannsakan, förstärkningsvapen. Okej, då vet jag.
Det är en vanlig dag på jobbet för Ewa-Gun Westford.
Av Lilian Ottosson