My utsattes för våld och sexuella övergrepp: ”Kämpade med självmordstankar”

Glädjen riktigt lyser om My Olsson, 26, när hon tar några danssteg ut i den stora lokalen på Dansfabriken i Ängelholm.

Här trivs hon som allra bäst när hon får kombinera sin ungdomsdröm om att dansa med att få lära ut modern dans och balett till unga tjejer.

– Jag tycker om att kunna vara en förebild för tonårsflickor, säger hon. Dansfabriken handlar inte bara om att dansa utan också om gemenskap och samhörighet och det är jag stolt över att vara en del av.

Efter reklamen: #våganmäl – tillsammans mot sexuella övergrepp:

Men trots den synbara glädjen och positiva energin finns det ett stort mörker inom My. Ett mörker som hon alltid kommer att få leva med.

– Jag kommer aldrig att bli den jag var tidigare, men det betyder inte att jag inte kan må bra och vara lycklig. Jag får lära mig leva med det som hänt, säger hon.

Övergrepp, trauma och ätstörningar var inte bara nära att sätta stopp för hennes drömmar om att dansa - det var också nära att helt krossa hennes lust att leva.

– Jag har fått diagnosen posttraumatisk stress. När det var som värst såg jag inte att det fanns någon framtid för mig. Jag kämpade med självmordstankar för att jag inte visste hur jag skulle orka leva om det var så här mitt liv skulle vara.

samhälleVanligt att sexualiteten påverkas efter ett övergrepp: ”Sex kan påminna om traumat”

Ung och blyg tjej

Mys helvete började när hon 15 år gammal kom in på Lunds dans- och musikalgymnasium som är en av Sveriges främsta och mest prestigefyllda gymnasieutbildningar inom dans och musik.

– Dans har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag var inte mer än fem år gammal när jag började dansa organiserat och mina föräldrar stöttade mig helhjärtat, berättar hon.

Därför tyckte hon det var som om hennes drömmar gick i uppfyllelse när hon antogs vid gymnasieutbildningen. Hennes mål var att få dansa balett professionellt.

Men problemet var att utbildningen låg i Lund och My bodde på landet i Utvälinge norr om Helsingborg.

– Jag och mina föräldrar tyckte det var bättre att jag var inneboende i en villa i Lund än pendlade fram och tillbaka varje dag.

relationerAnicia fick en skev syn efter våldtäkten: ”Jag skämdes för min egen sexualitet”

My beskriver sig själv som en ganska blyg och försiktig tjej på den tiden. Hon hade aldrig haft några förhållanden och var helt oerfaren i kontakten med det motsatta könet.

– På nyårsafton 2011 gick jag på en fest i Lund. Där träffade jag killen som blev min första pojkvän. I början var han en drömkille. Han var väldigt kärleksfull, öm och bekräftande. Precis det jag behövde.

Den första tiden var deras förhållande bra, men sedan började My se sidor hos sin pojkvän som inte var särskilt trevliga, varningstecken som hon först inte reagerade på.

– Jag var naiv. Jag visste helt enkelt inte vad som var normalt i ett förhållande.

Ville kontrollera henne

Det började med att pojkvännen var väldigt kontrollerande och visade svartsjukebeteenden. Han brukade bland annat komma till hennes uppvisningar på skolan och satt i publiken.

– Mina klasskamrater tyckte det var gulligt att han tyckte om mig så mycket, men han kom inte dit för att han ville se mig dansa. Han kom dit för att han ville ha koll på mig.

På samma sätt mer eller mindre tvingade han My att följa med honom på hans idrottsträningar och han motsatte sig att hon träffade sina vänner på egen hand.

– Han ville isolera mig från alla andra. Samtidigt var han väldigt duktig på att dölja hur han var. Han framstod som en svärmorsdröm, men i själva verket var han en psykopat.

Steg för steg ökade pojkvännens kontroll över henne och han började också utöva fysiskt och psykiskt våld.

– Man säger att man ska gå vid första slaget och givetvis började hans terror mot mig inte med fysisk misshandel. I början var det bara hårda grepp i armen och liknande och efteråt grät han och var ångerfull.

samhälleMartina utsattes för överfallsvåldtäkt – så tog hon sig tillbaka: ”Det går att leva ett bra liv”

Mys föräldrar märkte inte hur destruktivt förhållandet var eftersom hon inte bodde hemma och när hon var hemma klarade hon inte tala om vad hon utsattes för. De gånger han följde med och träffade hennes föräldrar var han mån om att göra ett gott intryck.

– Han kunde som sagt framställa sig som en riktig svärmorsdröm.

Psykisk terror

Men bakom kulisserna blev den psykiska terrorn allt värre. Pojkvännen klankade ständigt ner på hennes utseende, jämförde henne med andra tjejer och sa att hon lika gärna kunde sluta drömma för hon skulle ändå aldrig bli en dansare.

– Det gjorde att jag slutade tro på mig själv. Jag har fortfarande svårt att ta emot komplimanger eftersom jag får för mig att de som ger dem inte menar det de säger.

My försökte vid flera tillfällen ta sig ur förhållandet, men pojkvännen hade ett järngrepp om henne.

– Han hotade mig med vad som skulle hända om jag försökte lämna honom. Han sa att han hade en tydlig plan på vad han skulle göra med mig och han sa att det kvittade om han dömdes till fängelse. En dag skulle han komma ut och då skulle han söka upp mig.

relationerJosefin fick PTSD efter övergrepp i barndomen: ”Jag hade kroniska smärtor”

Ett år in i deras förhållanden hade den psykiska terrorn övergått till regelbunden fysisk misshandel. My fick ta emot slag om hon inte gjorde som pojkvännen sa.

– Han slog mig på ställen där det inte syntes. Om jag skulle råka få ett blåmärke i ansiktet tvingade han mig att stanna hemma från skolan.

Han utsatte henne även för sexuellt våld.

– Det är inget jag orkar prata om och det tog lång tid innan jag överhuvudtaget nämnde det för någon utomstående. Men det har lett till att jag kände mig äcklad av min egen kropp och att jag senare utvecklade anorexia.

En dag i februari 2014 kände My att hon inte orkade längre.

– Jag hade kommit till en punkt där jag insåg att om jag inte tog mig ur förhållandet så skulle han ta livet av mig.

Efter reklamen: Se också: Anicia våldtogs – fick PTSD och blev vilse i sin sexualitet

Flydde från pojkvännen

Samma dag flydde My från Lund och dansutbildningen hem till föräldrarna. Pojkvännen försökte få tag i henne och ringde under ett dygn 160 gånger på hennes mobil.

– Jag var livrädd för att han skulle komma hem till mina föräldrar. När jag hade försökt lämna honom vid ett tidigare tillfälle hade han tagit strypgrepp på mig.

Men han kom inte och hennes pappa hjälpte henne att skaffa nytt telefonabonnemang.

– Jag var naiv och trodde att det var över i och med att jag lämnat honom. Men i augusti, precis när jag börjat tredje året på dansgymnasiet, gick jag in i en djup depression.

My bröt ihop på skolan och mådde så dåligt att hennes mamma fick komma och hämta henne.

– Hon körde mig direkt till psykakuten. Det var då jag berättade för henne vad som hänt.

samhälleEnkät visar: 90 procent polisanmäler aldrig att de utsatts för sexuellt våld

My blev sjukskriven hela höstterminen. I november kände hon sig stark nog att med stöd av en nära vän polisanmäla den förre pojkvännen.

– I polisförhöret var det första gången jag berättade allt som hänt i detalj. Polisen som förhörde mig var fantastisk, men det var svårt för mig att komma ihåg alla datum och slag.

Hittade trygghet

Han dömdes senare till en villkorlig fängelsedom på tre år för två fall av misshandel, vilket innebar att han aldrig behövde avtjäna någon tid bakom lås och bom,

– Vid det ena tillfället ursäktade han sig i tingsrätten med att han blivit provocerad av mig när jag vikte handdukarna på fel sätt, säger My och skakar på huvudet åt minnet.

– Han fick tre år villkorligt, men jag fick diagnosen posttraumatisk stress. För mig är det aldrig över.

samhälle7 sätt att hjälpa en anhörig eller vän som utsatts för sexuellt våld

My lyckades klara tredje året på gymnasieutbildningen och tog studenten med sina klasskamrater. Men hon hade förlorat lusten att dansa.

– Under våren skadade jag mig och fick besked av en läkare att mina knän aldrig skulle hålla för professionell dans. Det var ett oerhört tung besked. Jag hade tänkt söka in på olika dansutbildningar, men istället började jag arbeta inom vården.

My gick samtidigt till en psykolog för att bearbeta sina upplevelser, men hon kunde inte öppna upp sig helt och berätta vad hon verkligen varit utsatt för.

– Jag kände en stor skam och skuld och tyckte det var mitt eget fel som låtit det gå så långt som det gjorde.

Vändpunkten kom på våren 2017 när My googlade runt på nätet och stötte på den ideella organisationen Storasyster som hjälper tjejer och kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp.

– Jag läste att man kunde få en chattsyster, en volontär som man kunde chatta med. Jag skrev till dem och berättade lite om vad jag varit utsatt för. Jag antogs och jag fick en chattsyster som hette Sofia.

My och Sofia bestämde sig för att de skulle maila varandra istället för chatta. En gång i veckan under sex månader mejlade de till varandra.

– Långsamt, långsamt kunde jag berätta vad jag varit utsatt för. Jag kände mig väldigt trygg med Sofia. Hon kunde fråga mig en vecka om jag ville berätta om de sexuella övergreppen. Ville jag inte det sa hon att då väntar vi en vecka till.

Ny kärlek

Ibland kunde det bli flera sidor långa mail, ibland bara några rader. Allt beroende på hur My kände sig.

– För mig funderade det bra. Jag behövde inte möta någon öga mot öga och berätta allt och jag satt inte hos en psykolog och kände mig pressad att öppna mig.

Det enda My vet om sin chattsyster är vad hon heter i förnamn och att hon är utbildad volontär på Storasyster.

– Jag hade gärna fortsatt att maila till henne efter de sex månaderna och jag hade gärna träffat henne, men jag förstår att det inte går. Det är så många andra som behöver deras hjälp.

Efter kontakten med Storasyster fick My tillbaka livslusten och framtidstron igen. Hon läste beteendevetenskap vid Lunds universitet och jobbar sedan förra året som handläggare på Ängelholms kommun.

Lusten till dansen kom också tillbaka. Hon gick en dansutbildning vid Hvilans folkhögskola och håller i dag i kurser på Dansfabriken.

Men det viktigaste som hänt är nog ändå att hon träffade sin sambo Ahmed - en man som hon kände att hon kunde lita på.

– Han är den lugnaste och tryggaste person jag känner. Men det tog tid innan jag släppte in honom i mitt liv. Jag har byggt upp väldigt höga murar runt mitt inre, säger My.