Anicia fick en skev syn efter våldtäkten: ”Jag skämdes för min egen sexualitet”

Sommaren 2014 var Anicia S. Eriksson 18 år gammal. Hon hade nyligen tagit studenten och en kväll var hon ute på en bar tillsammans med några tjejkompisar. Det borde ha varit en festlig kväll fri från bekymmer, men Anicia mådde inte bra.

– Det var en period då jag mådde väldigt psykiskt dåligt. Min pappa hade dött några år tidigare och jag mådde verkligen inte bra. Jag ville faktiskt inte ens leva vid den tidpunkten, så illa var det. Jag hade aldrig varit full tidigare, men den här kvällen drack jag väldigt mycket, säger hon.

Efter reklamen: Hör Anicia berätta här:

Efter ett tag hamnade kompisarna hemma hos ett gäng killar. Anicia minns att hon serverades ännu mer alkohol. En av killarna – ”eller han var ju faktiskt en man, över 30 år” – tog sedan med sig Anicia hem till sig. Hon minns att hon var så berusad att hon knappt kunde gå. Hemma hos mannen blev hon våldtagen, även om hon först inte förstod att det var det hon blivit utsatt för.

– Det tog nästan tre år för mig att förstå att det var fråga om ett övergrepp. Jag trodde att om man var full får man skylla sig själv, då kan det inte vara våldtäkt. Jag hade aldrig haft sex förut, så jag antog att det var så där sex skulle gå till och att det var så det skulle kännas. Efteråt hade jag en äckelkänsla i hela kroppen och jag mådde jättedåligt, men att det var en våldtäkt förstod jag ändå inte.

Fick posttraumatiskt stressyndrom efter våldtäkten

Anicia försökte skaka av sig känslan av att något var fel, men det gick inte. Under 2016, drygt två år efter att hon utsatts för övergreppet, försämrades hennes mående allt mer och hon fick symtom på posttraumatiskt stressyndrom, ptsd.

– Jag var väldigt lättskrämd, alltid på helspänn och kunde inte sova ordentligt. Jag var liksom konstant skräckslagen, som om det fanns ett hot över mig hela tiden. Ibland tänkte jag på det som hade hänt, men jag kunde inte koppla ihop det med hur jag mådde, åtminstone inte på ett medvetet plan. Jag tänkte snarare att jag måste skärpa mig och inte tänka mer på det som hade hänt.

samhälleVanligt att sexualiteten påverkas efter ett övergrepp: ”Sex kan påminna om traumat”

I början av året därpå hände något som skulle få Anicia att sakta inse att det hon varit med om nästan tre år tidigare inte alls handlade om sex. Hon träffade en kille, som i dag är hennes sambo, och som fick henne att förstå att sex är något som sker med bådas samtycke.

– Han gick aldrig över mina gränser. Om jag tyckte att något kändes jobbigt märkte han det och slutade direkt. Jag fattade då att det är så det ska vara och det fick mig att undra vad det där andra jag hade upplevt egentligen var. Då började jag prata med både min mamma och min sambo om det som hade hänt. Innan dess hade jag aldrig pratat med någon alls om det.

Gick i kbt-behandling för traumapatienter

Att se sina anhörigas reaktioner på det hon berättade, blev ett uppvaknande för Anicia. Även om det var en lättnad att inte längre behöva bära traumat inom sig, var det jobbigt att inse att hon faktiskt var ett brottsoffer. Vid det här laget hade hon redan sökt hjälp för sina symtom och snart fick hon komma till en enhet som specialiserade sig på kbt-behandling med inriktning på just traumapatienter.

– Jag visste inte ens att man kunde få ptsd om man inte hade varit ute i krig eller något liknande. Men jag fick den diagnosen och så fick jag behandling där i sex månader. I början var det hemskt, för man går in i traumat och det är som att uppleva det på nytt. Men det blev min räddning. Jag blev av med alla jobbiga flashbacks och andra symtom tack vare det.

Något annat som har betytt minst lika mycket som terapin i läkningsprocessen är att skriva. Förra året gavs boken Livet efter sexuella övergrepp ut, och nu har Anicia precis färdigställt manuset till uppföljaren som än så länge går under arbetsnamnet Sexualiteten efter övergreppet och som hon hoppas att ska komma ut senare i år.

Tappade kontroll över sin sexualitet efter övergreppet

Att hitta och förhålla sig till den egna sexualiteten är något Anicia själv har kämpat med ända sedan den där sommarnatten 2014, och hon upplever att samhället erbjuder ett mycket knapphändigt stöd när det gäller just detta.

Skämdes och vågade inte berätta

relationerNellie: Jag var bara 11 år när jag utsattes för sexuellt övergrepp

– Jag skulle säga att jag inte fick någon hjälp alls med det. Sexualiteten togs inte upp ­under terapin och jag hade så dålig koll på min egen­ sexualitet att jag inte förstod att be om hjälp heller. Inte förrän 2020, då jag på nytt gick i terapi, kom det upp där. Jag berättade att jag skämdes för min egen sexualitet, jag kunde inte ta initiativ och hade svårt för att både säga ja och nej. Jag upptäckte att de här problemen satt väldigt djupt i mig.

Anicia pratade en del om det i den terapi hon då gick i, men hon märkte snabbt att kunskapen om hur ens sexualitet påverkas efter ett övergrepp är väldigt låg inte bara hos professionella behandlare utan i samhället i stort.

Hon började söka på nätet efter information, men upplevde att det var svårt att hitta något som kunde hjälpa henne vidare. Det som hittills har hjälpt henne mest är att prata med andra utsatta i samband med researcharbetet för sin andra bok.

– Det har betytt så mycket att få prata med andra som delar liknande upplevelser. Det har gjort att jag har lärt mig om mig själv. Att dela erfarenheter har flera gånger fått mig att tänka ”aha, då kanske det har med övergreppet att göra”. Många lider verkligen av det här och det är svårt att veta vart man ska vända sig.

I övrigt har Anicia hittat viss information hos organisationer som jobbar med frågor kring sexuellt våld och i en del utländska forskningsrapporter, som bekräftat mycket av det hon själv kände.

Men hon upplever att här finns en viktig kunskapslucka att fylla och att det borde vara självklart att prata om konsekvenserna för den egna sexualiteten i alla former av behandlingar efter ett övergrepp. Att informationen saknas tror hon beror på ett större strukturproblem.

– Till stor del tror jag att det beror på att de flesta övergrepp begås mot kvinnor. Och den kvinnliga sexualiteten har man i alla tider försökt förtrycka och kontrollera. Kvinnor ska inte njuta helt enkelt. Jag tror absolut att det finns ett samband där.

Fler kvinnor genomlider sex som gör ont

Själv växte Anicia upp med en skev bild av den kvinnliga sexualiteten, säger hon.

– Jag trodde att sex skulle göra ont för tjejer. Ända ­sedan tonåren har jag trott att kvinnor helt enkelt inte kan njuta av sex, att det var något man skulle ställa upp på för männens skull och bara stå ut med. Jag var 21 år gammal när jag insåg att kvinnor visst kan njuta och att det är så sex ska vara. Det här är verkligen en öm punkt för mig, för att det är så hemskt och för att jag vet att jag är långt ifrån ensam. Det finns så många tjejer som genomlider sex som gör ont och jag blir så ledsen när jag tänker på det.

Att prata och skriva är det som har varit till störst hjälp för Anicia. Hon hoppas att hennes böcker ska kunna hjälpa andra som kämpar med samma saker som hon, och på sikt önskar hon att vården också ska prioritera frågan.

– Ett tankesätt som har hjälpt mig är att min sexualitet är värd att ta på allvar och söka hjälp för. Det finns sexologer som är utbildade inom övergrepp, men det gäller att veta att man ska leta efter en sådan. Det borde helt klart finnas fler och det borde ingå i den klassiska vården.

Anicia välkomnar den reform av sexualundervisningen i landets skolor som införs i år. Hon vill inte att fler generationer unga tjejer och killar ska växa upp i tron att sex bara är till för männens njutning.

– Sex handlar om så mycket mer än hur man skyddar sig mot graviditet och könssjukdomar. Den kvinnliga lusten och anatomin måste få ta en större plats. Jag vill också att män ska börja ta ett större ansvar. Det är så lätt att säga ”men jag har aldrig gjort något fel, varför ska jag ta ansvar för det här?”. Men vi kvinnor måste ta ansvar hela tiden. Det handlar om att stå upp för något som är fel.

Utredningen om våldtäkten lades ner

I samband med att Anicia började söka hjälp för att bearbeta övergreppet, gjorde hon också en polisanmälan. Det är ett beslut hon i dag är tudelad till.

samhälleEnkät visar: 90 procent polisanmäler aldrig att de utsatts för sexuellt våld

– Jag vill inte säga att jag ångrar det, men någonstans gör jag ändå det. Det var för tidigt i processen för mig, jag borde ha väntat. En anmä­­lan tar otroligt mycket energi, ­utredningen drog dessutom ut på tiden och tog till slut 1,5 år samtidigt som jag var mitt i läkningsprocessen.

Till slut lades utredningen ner utan åtgärd.

– De tog inte ens in honom till förhör. Det var väldigt svårt att acceptera. Jag hade egentligen inte räknat med att anmälan skulle leda någonstans med tanke på statistiken, men jag tänkte att om de tar in honom på förhör kanske han åtminstone blir lite rädd. När polisen la ner utredningen kände jag bara ”varför slösar jag så här mycket tid och energi på något som sen inte ens rör honom i ryggen?”.

I dag mår Anicia bra. Riktigt bra till och med. Hon jobbar som marknadsassistent och skriver på sina böcker vid sidan av. Hemma väntar sambon som har kommit att bli en oerhört viktig stöttepelare i hennes kamp för att bearbeta övergreppet och hitta tillbaka till sig själv.

– Jag får nypa mig i armen ibland för att jag haft en sådan tur. Våldtäkten finns alltid kvar, men den styr inte mitt liv längre. Det är otroligt befriande, för innan jag sökte hjälp tänkte jag att det aldrig går att komma över en våldtäkt och att jag alltid skulle vara skadad på något sätt. Men så behöver det inte vara – man definieras inte av det man utsätts för.