Hånade tidningen du läste i smyg – tillbaka på tapeten igen
Tillhör du den skara som alltid längtade efter nästa Starlet? Tills den lilla pocketaktiga tidningen damp ner i brevlådan eller syntes på tidningshyllan, med sina serier, en vanlig tjej på framsidan, insändare, tips och noveller? Kanske läste du den i smyg eftersom föräldrarna eller någon kompis klagade på den? Du är inte ensam.
– I Starlet fick man synas och höras och det var inte så att det ”tjejiga” var larvigt, utan man togs på allvar, säger Kristina Öhman, doktor i etnologi vid Uppsala universitet.
Hon fascinerades av hur mycket tidningen betydde för många unga tjejer, och har skrivit den första vetenskapliga avhandlingen om Starlet, Ett tjejligt rum. Hon har läst samtliga (!) nummer och djupdykt i innehållet.
– En av läsarna beskrev det som att Starlet var en guide som gav svar i ett annars svårgreppbart tonårsuniversum.
Starlet fanns i tre decennier, mellan 1966 och 1996. Kristina Öhman läste själv tidningen när hon var ”tweenie”. Hon var 13 år när den gick i graven, och då började hon samla på äldre nummer.
– Det var väldigt härligt med Starlet, den handlade om oss tjejer, våra miljöer och erfarenheter, på ett helt annat sätt än andra tidningar. Det var en wow-upplevelse som stannade kvar hos mig.
Många minns tidningen främst för de svartvita tecknade serierna, som utgjorde 50 sidor i varje nummer. Men det fanns mycket annat: Noveller, tips, idolbilder och inte minst sidor där läsarna själva medverkade. De skrev insändare, frågor, dikter och noveller till exempel. Redan från start uppmuntrades läsarna att skicka in eget material.
– Där fanns en kreativ gnista som var väldigt viktig, säger Kristina Öhman.
Det bildades en speciell Starlet-gemenskap.
– Det sociala, funktionen som ett forum bara för tjejer, var väldigt viktig. Starlet var som ett socialt medium långt innan internet fanns. Läsarna skrev in, fick kontakt med varandra och utbytte erfarenheter och stöd.
Förståelse och råd
Det kunde gälla totalt olika ämnen: Att föräldrarna skulle skilja sig, eller att en mamma drack, likaväl som att någon ville starta ett band och letade efter en basist. Eller få tips om att närma sig någon hon gillade. Någon kunde kommentera samhällsfrågor, en annan skrev en lista på det bästa med killar.
– Det var kontakt på olika sätt, både högt och lågt, och det handlade också om förståelse och råd. Grunden var att du fick synas och höras. Även det går att jämföra med internet, det informationssökandet som vi gör på nätet i dag kunde läsarna göra till Starlet. I dag går det att hitta massor om kändisar på internet, men då kunde en läsare skriva och fråga efter adressen till Björn Skifs.
Där fanns ett förtroende läsarna emellan.
– De kunde få råd och stöd i tunga frågor, likaväl som att hitta en brevvän eller en sommarkompis innan de åkte till landet på sommarlovet.
Något som faktiskt bidrog till att binda samman läsarna var den kritik – rentav förakt ibland – som fanns mot Starlet, som ansågs vara långt ifrån ”fin” kultur. Det blev Starletfansen mot omvärlden: Killar, skeptiska vuxna och andra som kunde tycka att tidningen var töntig eller allt för romantisk. Helt enkelt dålig eller skadlig läsning.
– Den här låga statusen för feminint kodad populärkultur ser vi fortfarande, det kvinnliga ses som larvigt i jämförelse med det manligt kodade, som romantiska filmer i förhållande till Star Wars, säger Kristina Öhman.
Hon drar en parallell ända tillbaka till 1800-talet, när kvinnor blev stora romanläsare. Då ansågs läsandet vara slöseri med tid och antogs kunna sätta griller i huvudet på kvinnorna.
Abort på agendan
I avhandlingen intervjuar Kristina Öhman både läsare och medarbetare på tidningen. 70-talet var Starlets guldålder. Tidningen förändrades med samhällsutvecklingen, det märktes genomgående vad det gäller ämnen, och även i serierna:
På 60-talet köptes serierna in från England, och det fanns ett ganska uttalat hemmafruideal. En ung kvinna skulle dejta, sedan ha stadigt sällskap, förlova sig och gifta sig. Och då var det nästan alltid dags att sluta jobba, oavsett vad hon hade för yrke.
På 70-talet började serierna skrivas i Sverige, och handlingen kom närmare läsarna. Karaktärerna blev yngre, och därmed mer lik målgruppen i ålder. Romantiken fick delvis ge vika för andra sorters relationer.
– Vänskapen mellan tjejer började skildras som väldigt viktig, säger Kristina. Familjerelationerna också, som den med syskon.
Det samhällstillvända politiska klimatet påverkade tidningen. Det dök till exempel upp artikelserier som handlade om yrkesval, hur det var att bli allt ifrån kemiingenjör till förskolelärare. Abort kom upp på agendan, liksom skolsystemet och miljön.
På 80- och 90-talet blev Starlet mer inriktad på kändisar och började luta åt det glamorösa hållet, eftersträvansvärda yrken var nu fotomodell och artist.
Starlet hade många belackare, upptäckte du själv något som var negativt?
– Ja, när man ser på tidningarna i dag, med våra glasögon, märks ju att det är en väldigt smal representation när det gäller olika hudfärg till exempel. Och angående sexualiteten så handlar det om heteroromantik i oerhört stor utsträckning. Det speglar tidsandan.
Läsare kunde också klaga på skönhetsidealet i just serierna – att karaktärerna nästan alltid var så snygga, med ”lagom” kurviga kroppar, långt hår och svepande ögonfransar.
Var det något som förvånade dig när du skrev avhandlingen?
– Ja, att det var så lite reklam i tidningen, nästan ingen alls. Över huvud taget var det få konsumtionsvaror med och läsarna uppmanades nästan aldrig att köpa något, även om det ändrades något på 90-talet.
Kristina fortsätter:
– En annan sak som överraskade var hur mycket den egna njutningen skrevs fram. Som tips om ett långt bubbelbad eller att baka något läsaren själv tycker är gott. Nu ska man helst tukta sig själv i form men här fanns det ofta recept på kakor och efterrätter.