Kerri Rawson berättar: Min pappa är seriemördaren BTK
– Jag kommer aldrig att läka helt, men att berätta om det har hjälpt mig, säger Kerri Rawson.
Kerri Rawson bodde i februari 2005 i Detroit med maken Darian. Hon var uppvuxen i Wichita, Kansas, men när maken fick jobb i ”the motor city” fick det styra. Kerri jobbade som lärarvikarie men den här dagen var schemat tomt.
...jag hade hört talas om den akronymen tidigare men fattade inte vad det hade att göra med mig.
Hon var hemma i mysdress och bakade chokladkaka när det knackade på dörren. Mannen utanför presenterade sig som FBI-agent och sa att de behövde prata. Kerri var förbryllad men eftersom agenten legitimerat sig bjöd hon in honom i lägenheten där chokladkakan kallade på uppmärksamheten. Agenten följde med.
– Han stod i mitt kök och frågade om jag visste vem BTK var. Och jag hade hört talas om den akronymen tidigare men fattade inte vad det hade att göra med mig.
– Då säger han att BTK är min pappa. Han lindar inte in det eller någonting utan bara säger det rakt av, berättar Kerri Rawson.
Tio mordoffer
BTK, står för Bind, Torture, Kill (bind, tortera, döda). Signaturen som misstänks stå bakom ett tiotal olösta mord som begåtts i Wichita under 70- och 80-talen. När morden begicks var de enormt uppmärksammade men 2005 hade de flesta under 50 nästan glömt att de inträffat. Luften gick ur Kerri där i köket. Nyss hade hon tänkt på att få höjd på chokladkakan. Nu försökte hon begripa att hennes pappa var en seriemördare. FBI-agenten, en medelålders man med glasögon, var inte helt bekväm med uppgiften.
– Senare fick jag veta att han var ekonom på FBI, som en revisor med polisbricka. Men han var i alla fall inte tränad på att överlämna sådana här besked till anhöriga.
Insatsen var synkroniserad. Kerris pappa, Dennis Rader, greps när han var på väg hem till familjens hus i Wichita, Kansas, för att äta lunch.
–Så fort han var gripen så kontaktade de mamma som var hemma. Hon skulle ha ätit lunch med pappa. De fick också tag på min bror, som var på en ubåtsbas, och informerade honom.
Använde Kerris DNA
Kerri var helt ovetande en väsentlig del av gripandet. FBI använde DNA från ett prov hon lämnat på sitt sjukhus för att knyta hennes pappa till morden.
– Det fick jag inte veta förrän en vecka efter att han gripits.
Beskedet skakade familjen i grunden. De tvingades inse att mannen de levt med som make och pappa bara var en sida av Dennis Rader. Och den andra sidan var någonting hemskt. Någonting avskyvärt.
Jag tyckte han var fantastisk. Vi fick göra vad vi ville
Den Dennis Rader som Kerri kände var engagerad i scouterna och i den lokala församlingen. Han hade svårt att sitta still och när hans fru tröttnade på hyperaktiviteten skickade hon ut honom att rasta hunden eller jobba i trädgården.
På helgerna brukade han ta med barnen på fiske och campingutflykter. Kerri och hennes bror fick ta risker och leva farligt. Dennis Rader var ingen curlingförälder.
– Jag tyckte han var fantastisk. Vi fick göra vad vi ville.
På familjebilderna poserar han med en nyfångad fisk vid floden eller står stolt bredvid sin dotter när hon tar examen från Kansas State University. Han skulle kunna vara den fåniga grannen Flanders i Simpson. En ”all American dad”.
Familjen chockades
Vad utredarna nu presenterade var en chock för familjen. Under tiden som Kerri och henne bror växte upp hade pappan sökt upp och mördat 10 personer i Wichita. Ett av offren, Marilyn Hedge, bodde granne med familjen. I det fallet hade Dennis varit på scoutläger med Kerris storebror men smitit därifrån. Han tog sig in i grannens hus och gömde sig i en garderob. När Marine Heights kom hem ströp han henne, svepte in kroppen i en filt och dumpade kroppen ute i naturen. Detta skedde när sonen var nio och Kerri sex år. Ett år senare klädde Dennis Rader ut sig till en telefonreparatör och tvingade sig in hos Vicki Wegerlee. Wegerlees två-åriga barn skrek inlåst på toaletten medan den falska telefonreparatören mördade mamman. Det mordet utförde Rader på sin lunchrast.
Kerri Rawson berättar att hon fick tvinga sig att läsa om morden som hennes pappa begått. Det blev en del av hennes terapi för att kunna överleva. Hon lider fortfarande av depression och posttraumatisk stress men att berätta om det har blivit en del av läkeprocessen.
Alltså, han är inte kliniskt klassad som galen men i ordets allmänna betydelse så är han ju det
– Det är som en kronisk psykisk sjukdom som man måste leva med. Det finns inget som kommer att hela mig fullständigt men med tiden, när jag varit ute och berättat min historia, så har det blivit bättre. Det är en del av mitt liv nu. Men det har tagit ett tag att kunna säga ”Min pappa är BTK” högt eller att se folk i ögonen.
Bad om erkännande
Både Kerri och hennes mamma skrev brev till maken och pappan i fängelse för att få honom att erkänna sig skyldig.
– Vi var många, både familj och vänner, som skrev för att övertyga honom om att förklara sig skyldig. Varför skulle han utsätta oss och offrens familjer för mer smärta genom att dra ut på det?
Så fort erkännandet kom begärde Kerris mamma skilsmässa från Dennis Rader. En ansökan som express-behandlades och godkändes.
– Den gick igenom på min bröllopsdag så hon bad om ursäkt för att det grumlade glädjen. Men jag tyckte att det var strunt samma. Det var det minsta av mina problem. Mamma har inte skrivit till honom efter det. Det har han aldrig förstått. Bara det visar vidden av hans vansinne. Alltså, han är inte kliniskt klassad som galen men i ordets allmänna betydelse så är han ju det.
Dennis Raders föddes 1945 i Wichitaområdet, Kansas. Efter en tid i flygvapnet bildade han familj i förorten Park City, utbildade sig till elektroniktekniker och jobbade bland annat med att installera säkerhetssystem och som nitisk kontrollant för kommunen. I Dennis Raders parallella liv som Kerri gick igenom i terapin syntes mönster som dottern aldrig tänkt på. Dennis Rader hade redan som ung en historia av småbrott som skolinbrott till exempel. Djurplågeri och anmälningar om att han förföljt och tittat in i främmande människors hem fanns också med i bilden. Ett yrkesliv i uniform och med ett anonymt arbetsfordon förstärker bilden av en man som vill röra sig mitt ibland folk utan att bli iakttagen. När Kerri talar om sin pappas barndom så nämner hon också att han antagligen lidit av en uppförandestörning. Och det begreppet fanns inte ens i USA på 50-talet och behandlades därför ännu mindre.
– Det var inte så att han bara en dag gick ut och gjorde vad han gjorde. Det var ett par decenniers upptrappning bakom.
Tog strypgrepp på sin son
Nu när familjen vet så kan de se tecken på den andra Dennis Rader skymta fram. Pappan var, berättar Kerri Rawson, kontrollerande hemma. Allting skulle vara på sin plats och på sin tid. Om han kom hem på lunchen skulle hans stol vid bordet vara ledig. Annars kunde han bli vansinnig. Och vid ett tillfälle, när Kelly var 18, hade pappans temperament gått till handgripligheter. Ett gräl vid middagsbordet slutade med att pappan flög på sin son och tog strypgrepp. Kerri och hennes mamma fick slita bort honom. Arbetskamraterna har också vittnat om Raders kontrollbehov och temperament.
– Men det är sådant du ser när du vet vad du ska leta efter. Han är en psykopat, bra på att visa de sidor han vill att du ska se. Det kan jag se nu men innan jag visste så hade jag aldrig sett det.
Lämnade ordvitsar som spår
I sin mörkare skepnad begick Dennis Rader avskyvärda mord. Han förföljde sina offer, skar av telefonsladden, överföll dem i deras hem och ströp dem. Morden gav honom sexuell tillfredställelse och BTK snodde gärna med sig souvenirer från sina offer. Narcissisten i honom gjorde att han tog kontakt med medierna. Illa stavade budskap där han själv myntade namnet Bind them, torture them, kill them. Eller kort och gott: BTK. Det blev också den fåfängan som skulle bli hans fall. BTK var nästan bortglömd när The Wichita Eagle skrev om morden på familjen Otero på 30-årsdagen efter morden 2004. Dennis Rader kunde uppenbarligen inte tåla att namnet fallit i glömska och började återigen kommunicera med media och polis för att få upp BTK på agendan igen. Ett av budskapen lämnades i ett paket med frukostflingor (cereal) på en parkeringsplats. Det här var med på tv-nyheterna. Kerris mamma förstod inte vitsen med flingorna. Hennes make Dennis förklarade att det var ett skämt.
– Han sa att Cereal stod för serialkiller.
I kommunikationen med medierna och indirekt polisen bifogade Rader bevis på att han verkligen var BTK. Bland annat en kopia på ett körkort som han stulit från ett av sina offer och egna bilder som han tagit på brottsplatserna.
Skickade diskett
Den bärande kopplingen kom i form av en diskett som Rader skickade. Disketten kunde spåras till en dator han hade tillgång till i församlingen där han var aktiv och användarnamnet ”Dennis”. En enkel googlesökning på församlingsmedlemmarna ledde vidare till Dennis Rader. Dennis Rader erkände morden under rättegången i juni 2005. Anhöriga kunde höra hur mördaren metodiskt och kallt gick igenom dem ett efter ett. Dennis Rader berättade att han kallade sin offer för ”projekt” som han förföljde och kartlade innan han slog till. Han bad aldrig om ursäkt och accepterade domen.
Tio livstidsstraff
Kerri Rawson var inte där när offrens familjer vittnade.
– Vi ville inte stjäla något av deras utrymme och så hade vi problem med medierna på den tiden. Vi har varit med i samma dokumentärer om morden men då har vi alltid filmats var för sig. Vi låter varandra läka ifred.
Kerri skrev bok
Kerri Rawson har skickat brev till sin pappa i fängelset. Hon menar att det varit nödvändigt för att komma vidare i livet. 2015 kom hon ut med självbiografin ”A serial killer´s daughter–My story of faith, love and overcoming”. Sedan dess har kontakten glesnat och nu är det tyst.
– När min historia blev offentlig kickade hans narcissism in igen. Han började vilja bli en del av mitt offentliga liv.
BTK skildras i Mindhunter
Historien om BTK har berättats i flera olika former. Det finns flera böcker om Dennis Raders gärningar och Netflix-serien Mindhunter skildrar också morden i hans spår. En av anledningarna till att Kerri inte längre skickar brev till sin pappa i fängelset är att hon är rädd att de ska bli handelsvaror. Det finns en stor och bisarr marknad för seriemördar-prylar i USA.
– Vi har en lag som gör att seriemördare till exempel inte ska kunna profitera på sina brott. Men om han ger någon ett brev eller ett konstverk och de i sin tur ger honom pengar så kan han runda lagen, förklarar Kerri.
– De ger pappa 20 dollar och säljer det vidare för flera hundra. Många ökända brottslingar kan få in pengar på det sättet. Han har sålt sina gamla mjukisbrallor, glasögon. Till och med grejor som tänder och hår går att sälja. Det är rätt knäppt. Det är en av anledningarna till att jag brutit kontakten med honom.
Mjukisbyxorna var knutna med de speciella knopar som BTK använde för att binda sina offer och bjöds ut för 2500 dollar, skriver The Wichita Eagle. Huset som Dennis Rader och hans familj bodde i är jämnat med marken. Kerri Rawson berättar att en okänd välgörare köpte huset som familjen bott i av hennes mamma och skänkte det till kommunen. De beslöt att jämna det med marken. Men det kommer än idag människor dit för att ta bilder. Kerri och hennes mamma bestämde sig tidigt för att försöka ta sig igenom smärtan och hitta ett sätt att överleva. Kerris metod är att berätta om det.
– När min dotter var fem undrade hon varför jag var så ledsen när det var fars dag. Jag sa att det var för dåliga saker. Men de har sett mig skriva och de har sett familjealbum. På ett sätt vill man dela med sig och samtidigt vill man skydda dem. Vi har varit väldigt försiktiga.
– Men de vet om att min pappa har begått mord. När de är tillräckligt stora kanske de vill läsa min bok.
BTK-morden
15 januari 1974
Familjen Otero, Joseph, 38, Julia, 33, Joseph, 9, och Josephine, 11, hittas bundna och strypta i sitt hem i Wichita. Det är de tonåriga barnen i familjen som upptäcker morden när de kommer hem från skolan. Trots stora insatser kan polisen inte spåra mördaren. En dag får en lokaltidning ett anonymt tips. Det ska finnas upplysningar om fallet instoppat i en lånebok på biblioteket. Och där finns mycket riktigt ett brev. Det innehåller massvis med stavfel och är grammatiskt undermåligt men innehåller detaljer från mordplatsen som bara gärningsmannen kan känna till. Mördaren söker uppenbarligen uppmärksamhet och föreslår att man ska kalla honom BTK, för bind, torture, kill. Polisen bestämmer sig, efter samråd med expertis, att inte ge mördaren uppmärksamheten han är ute efter. Det blir inga artiklar, inga nyhetsinslag om BTK.
1978
En lokal tv-station får ett brev där en anonym brevskrivare tar på sig andra mord i Wichita. Kathy Bright, Shirley Vian och Nancy Jo Fox. ”Hur många ska jag behöva döda innan jag får mitt namn i tidningen eller någon sorts uppmärksamhet?” Senare skulle fler ensamma kvinnor falla offer för mördaren som tagit sig själv namnet BTK. Marilyn Hedge, 1985, och Dolores Davis, 1991. Under hela tiden höll mördaren kontakt med polis och medier. Det var som att han hånade deras oförmåga att sätta fast honom. Men mördaren gjorde också det klart, i detaljerna som gavs, att det var han som var deras man. Något motiv till morden gavs inte. Annat än att BTK drevs av något mörkt. I ett av breven kallar han det för ”factor X”. Samma ”faktor” som drev Son of Sam och Jack the Ripper. ”Det verkar poänglöst men vi kan inte stoppa det. Det finns ingen hjälp att få, inget botemedel förutom döden eller att bli fångad och satt ur spel.”
1986
Småbarnsmamman Vicki Wegerlee hittas bunden och strypt i sitt hem. Polisen säkrar dna under hennes naglar men hittar ingen misstänkt gärningsman. År 2003, när tekniken har gått framåt, kan samma dna dock knytas till morden på familjen Otero 1974 och Nancy Jo Fox 1977.
2004
Tidningen Wichita Eagle publicerar en artikel med anledning av att det är 30 år sedan de olösta morden. Och vid det här laget har initialerna BTK nästan fallit i glömska. En av de intervjuade i texten, en lärare, berättar att han tog upp fallet i en lektion. Eleverna hade inte en susning om vem BTK var eller vad han hade gjort. Men texten upprör en läsare. Nu får redaktionen ett brev med bifogade bilder och kopia på ett körkort. Vicki Wegerlees körkort. Meddelandet är, enligt avsändaradressen, skickat från Bill Thomas Killman. Nu vill mördaren kommunicera mera. Polisen får svara på vad han skickar med korta budskap i insändarspalten i tidningar. BTK undrar om det är okej att skicka en diskett. Han gör det om polisen lovar att den inte går att spåra. ”Rex, it Will be ok”, svarar polisen. Disketten blir den avgörande pusselbiten som leder vidare till den dator Dennis Rader använder i sin församling.
25 februari 2005
Dennis Rader grips när han är på väg hem för att äta lunch. I förhören är han förbannad på att polisen hade ljugit för honom om disketten. Kommissarie Landwehr, kriminalaren som lett jakten på BTK, är avmätt i sitt svar.
– Jag ljög för att kunna fånga dig.