Carina Höglund om livslånga lidandet efter mordet på dottern Engla
– Jag är orolig på hur jag ska hantera situationen om jag träffar på honom. Jag vill ju inte bli en ond brottsling, men jag är ju en människa med känslor, säger Carina Höglund, mamma till tio-åriga Engla som mördades 2008.
Den 5 mars 2020 har Carina Höglund varit nere vid Englas grav och gjort fint. Hennes dotter skulle blivit 22 idag. Kanske hade Engla hållit på med något inom nöje, pluggat eller jobbat i kassan på ICA om hon levat? Carina vet inte.
Engla försvann på väg hem från en fotbollsträning i april 2008 och hittades senare mördad. Lastbilschauffören Anders Eklund greps och erkände mordet på Engla och mordet på Pernilla Hellgren i Falun år 2000. Anders Eklund avtjänar ett livstids straff för morden. Veckan innan födelsedagen fick Carina besked av kriminalvården att mördaren ska börja få så kallade normalpermissioner. I detta fall några timmar utanför anstalten med vakter. Samma vecka som Engla skulle fyllt år.
– Jag fick veta i slutet av förra veckan att han ska få permis, säger Carina Höglund.
Som brottsoffer har man rätt till information från kriminalvården. Antingen via brev, mejl eller personlig kontakt. Man kan också begära att slippa men det hade varit ännu jobbigare att inte veta, menar Carina.
– Jag har valt att de ska ringa, för då kan jag ställa frågor. Och de är jättetrevliga och så men de har ju inga rutiner för att informera kring permissioner på ett mer ingående sätt. Alltså att berätta hur de lägger upp det. Man blir ju frustrerad över att inte veta. Ska jag förvänta mig att han kommer ut på egna permissioner snart? Jag tror ju inte det kommer att hända men nu blir man ju orolig.
Ständigt påmind
Jag vill påminna honom att det är bäst att han stannar i fängelse för här har han inget att göra
Oron handlar inte om att hon tror att mördaren skulle skada henne eller hennes familj mer än vad han redan gjort. Det handlar mer om hur hon själv skulle agera.
– Jag är inte orolig att han ska begå nya brott eller hota oss på något vis . Mer orolig på att hur ska jag hantera situationen om jag träffar på honom, säger hon.
– Någon dag tror jag att jag ska åka dit när han har permission, gå fram och tala om vem jag är. Jag vill påminna honom att det är bäst att han stannar i fängelse för här har han inget att göra. Det är svårt att känna så, jag är inte ond. Men jag är en helt vanlig människa, med känslor.
”Är ett livslångt lidande”
I många mordfall är offer och anhöriga i det allmänna medvetandet under en kort period. Medierna rapporterar under rättegången, meddelar dom och drar vidare till nästa nyhet.
– Det är ganska vanligt att anhöriga berättar att de känt sig rätt bortglömda när väl rättsprocessen är över och strålkastarljuset släcks, säger Sven-Erik Alhem, ordförande i Brottsofferjouren och före detta chefsåklagare.
– Men det är klart att det är ett livslångt lidande.
Försöker skapa mening i det meningslösa
Carina Höglund är en av många brottsoffer men hon har valt att vara offentlig med vad hon tänker och känner. Hon har ett engagemang som går utöver hennes personliga förlust. Helst skulle hon vilja prata om sin nyöppnade vegetariska restaurang och hur man ersätter högreven i en kalops men andra frågor är viktigare. Hon sörjer för livet men måste leva vidare.
– Jag jobbar väldigt mycket med att stänga av. Att inte tänka på det hemska. Jag måste jobba medvetet med att fokusera på det positiva, hela tiden. Och det positiva är att jag kan skapa mening i meningslösheten och att det kanske kan bli bättre i framtiden, säger hon.
– Det som har hänt det har hänt, det måste vi kunna lära oss att leva med. Men det är inte lätt alla dagar, det är det inte.
Ansökte om tidsbestämt straff
För den som drabbas av ett våldsbrott som Englas familj gjort så är Kriminalvårdens information en ständig påminnelse. För en anhörig som är tilldömd skadestånd kan det komma som en uppdatering från kronofogden till exempel. Förutom permissioner får de veta om den dömde byter anstalt eller gör ett namnbyte. Att Anders Eklund ansökt om tidsbestämt straff fick Carina Höglund läsa om i tidningen. När ärendet var uppe i Örebro tingsrätt förra sommaren var hon där och gjorde ett inslag för sin podd Brottsofferperspektivet.
Grundförutsättningen är att en den livstidsdömde kan ansöka om en tidsbestämning av straffet efter att ha avtjänat tio år. Carina Höglund anser att det är för tidigt. Hon vill att livstid ska innebära just livstid.
Det positiva är att jag kan skapa mening i meningslösheten
– Annars kan man väl kalla det ”obestämt” eller något. Låta dem ansöka om tidsbestämt efter 20 år och sedan vart femte år efter det.
Argumentet om att även brottslingar förtjänar rehabilitering och en andra chans biter inte. Åtminstone inte vad gäller mord.
– Jag förstår det utifrån en brottslings perspektiv, men inte ur brottsoffrets eller samhällets. Jag är inte den som som säger att man ska låsa in alla brottslingar med livstidsstraff och kasta bort nyckeln. men det måste finnas en gräns. Den gränsen har han trätt över.
Englas mamma: ”Förtjänar inte permission”
Anders Eklunds ansökan om tidsbestämt straff fick avslag. Möjligheten att söka och få permissioner innebär att Carina kommer att uppdateras oftare. Hon vet ännu inte riktigt hur hon kommer att reagera på om hon får reda på var och när permissionen sker.
Kanske skulle hon åka dit, berätta vem hon är och få en reaktion.
– Har man mördat på det viset han har gjort, så förtjänar man ingen permission och man förtjänar inte att bli frigiven igen .
– Det känns inte rättvist mot Engla. Han har ju faktiskt valt att hon ska dö. Det var ju ingen olycka eller psykisk sjukdom bakom, han gjorde ett val.
Ewa-Britts son Marcus, 29, sparkades ihjäl
Ewa-Britt Gabrielsen minns hur det var när hon fick reda på att de som sparkat ihjäl hennes son Marcus, 29, skulle få permission. Då visste hon och hennes åtminstone man var de inte skulle befinna sig vid den tidpunkten. Männen har avtjänat sitt straff och är ute sedan 2008.
– Men är jag i Stockholm så ser jag mig fortfarande omkring och tänker att jag kanske ska se dom, säger Ewa-Britt som är språkrör för Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade (RAV).
En organisation med runt 300 medlemmar.
Hon berättar att känslan av att vara utlämnad och bortglömd går igen i många anhörigas berättelser. De har blivit instängda i en situation där de ska hantera både en förlust samtidigt som de ska hantera allt det praktiska som hör till ett dödsfall.
– På en sekund har livet förändrats och man förväntas ändå ta hand om en begravning. Och då har verkligheten kanske inte ens hunnit sjunka in, säger Eva-Britt som menar att det borde vara upp till kommuner eller åtminstone landsting att ha en krissamordnare som kan rycka in och stötta i den värsta stunden. Helst redan i samband med att polisen lämnar dödsbeskedet.
– Annars blir det lätt att vi brottsoffer står med det själva. Och det är inte polisens uppgift utan samhällets. Polisen ska spåra och gripa gärningsmannen, det är deras uppgift.
Brottsoffer får kämpa för skadestånd
Männen som sparkade ihjäl Marcus på Kungsgatan i Stockholm 2005 dömdes till 4,5 års fängelse och att betala skadestånd till Ewa-Britt och hennes man.
I många fall har gärningsmannen dock inga medel att betala ur och det blir ett fall för kronofogden. Ewa-Britt menar att hon är en av få brottsoffer hon vet om som fått skadeståndet betalat ur gärningsmännens plånbok. Eller i all fall nästan.
– Polisen hade beslagtagit pengar och en klocka på honom som såldes. Det täckte skadeståndet, säger Ewa-Britt.
De flesta brottsoffer får alltså jaga skadeståndet själva. Ewa-Britt och RAV jobbar för att Sverige ska införa samma system som finns i Norge. Det vill säga att staten står för skadeståndet till de anhöriga och driver in skulden från de dömda gärningsmännen.
– Det handlar inte om pengarna. Det finns ingen ersättning för vår förlust. Men skadeståndet är en del av straffet.
–Någon annan valde att döda vår anhörig, det glömmer man aldrig.
Vad gäller vid permissioner?
De som är målsägande i dom får frågan om de vill få information om den dömde. Inte alla vill. Men de målsägande som vill har då rätt att få veta om den dömde flyttas till en annan anstalt, beviljas permission eller friges och om han eller hon rymmer, fritas eller uteblir från permission. Undantag finns och gäller de intagna som har ett skyddsbehov. Det vill säga att den intagne riskerar att utsättas för hot och våld vid till exempel permissioner. Ett sådant hot kan till exempel vara gängkonstellationer. Ansökan om permission prövas av klienthandläggare, och bedöms av säkerhetsgruppen. Skäl att neka kan vara vägrat urinprov eller annan misskötsel, eller externa faktorer som oroligheter på utsidan. En del klienter har särskilda villkor för permission, som Kriminalvården beslutar om. Anders Eklund tillhör den kategorin, rapporterar Expressen. I beslutet står att Anders Eklund får beviljas fyra permissioner om året under bevakning. Den 6 mars åkte han från Tidaholm till Hjo för att ”äta, fika, handla diverse godkända inköp” under fyra timmar, skriver Kriminalvården i beslutet.
Fler livstidsstraff för mord
Straffskalan för mord går från tio år till 18 år eller livstid. Utdöms livstid kan den intagne söka om tidsbestämning efter tio år. Sedan årsskiftet har lagtexten i brottsbalken förändrats vad gäller straffbestämmelsen för mord. Innebörden är att domstolarna särskilt ska beakta "om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös". Syftet med lagändringen är att livstidsstraffet ska kunna komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare, skriver Riksdagen. Den person som avtjänat längst livstidsstraff i Sverige är dubbelmördaren och mordbrännaren Leif Axmyr som avtjänade sitt straff mellan 1982 till 2016. Leif Axmyr avled 2018 vid 80 års ålder.
