Rebeckas son Billy Johansson mördades i sitt hem
För hans föräldrar innebär mordet ett livslångt trauma.
Sorgen och smärtan kommer de att leva med resten av sina liv.
Ett och ett halvt år har gått sedan Billy Johansson mördades i sin lägenhet i Borås. Han var 28 år och hade hela livet framför sig. Mamma Rebecka Raija Jarnberger och Billys pappa lever i en mardröm som de inte ser något slut på. Tiden läker inga sår.
Vi ska leva utan Billy resten av våra liv. Det gör så ont i mitt hjärta när jag inser det.
– Det är först nu både hjärta och hjärna förstår vad som verkligen har hänt. Vi ska leva utan Billy resten av våra liv. Det gör så ont i mitt hjärta när jag inser det.
Rebecka har förberett vårt möte. På två pappersark har hon skrivit ner tankar och känslor ifall orden och minnet skulle svika. Behovet av att prata om Billy är stort. Men orden kommer av sig själv. Ibland stockar sig rösten och tårarna trillar, men oftast är både Rebecka och Billys pappa stadiga på rösten.
Satt öga mot öga med mördaren
Året som gått har varit en mardröm. De har drabbats av det värsta tänkbara som ingen förälder ska behöva drabbas av och ställts inför situationer så ofattbara att ingen kan föreställa sig hur det känns. Som att sitta öga mot öga med sitt barns mördare vid rättegångar, se bilder från mordet och behöva köpa begravningskläder till sin döde son eftersom hans bostad var en brottsplats och de inte kom åt hans kläder. De vill nå ut och berätta om vilket livslångt helvete de lever i, om den bottenlösa sorgen som de ibland inte kan beskriva med ord och inte minst om hur hjälplösa de känner sig som brottsoffer.
Vi har fått tio gånger i samtalsterapi på försäkringen. Behöver vi fler samtal får vi betala själva.
– Vi har fått tio gånger i samtalsterapi på försäkringen. Behöver vi fler samtal får vi betala själva. Vi har drabbats av en livslång sorg men förväntas klara oss själva.
Vi träffas i villan i utkanten av Borås. Det här var Billys barndomshem. Här är påminnelserna om honom många. Solstolen på altanen där han brukade sitta och ta igen sig efter träningen och titta ut över trädtropparna. Pojkrummet på andra våningen där favoritlaget Manchester Uniteds matchtröja och halsduk hänger i blickfånget på djupblå väggar. Och minnesplatserna i huset med foton och tända ljus.
– Vi längtar efter Billy hela tiden. Vi gråter och saknar honom. Bilderna underlättar.
Ny teknik kan avslöja vem som mördade Christinas dotter Marie:
Billy sov över i barndomshemmet
Billys dödsdag dateras till den 8 augusti 2018. Några dagar tidigare hade han sovit över hemma i barndomshemmet och fick skjuts till jobbet nästa morgon.
– När jag släppte av honom sa vi att vi skulle höras av. Jag ringde nästa dag men då svarade inte Billy och ingen öppnade när jag ringde på hemma hos honom ytterligare en dag senare, berättar pappan.
Jag reagerade direkt på lukten och såg snart Billy i en blodpöl på vardagsrumsgolvet.
Tiden gick utan att Billy hörde av sig. Det var inte likt honom. Det var en av årets varmaste dagar när Billys pappa åkte till sonens lägenhet med extranycklar i fickan.
– Det stod inte rätt till, det kände jag med en gång när jag satte nyckeln i låset.
Synen och lukten som mötte honom när han öppnade dörren var fruktansvärd.
Billys pappa hittade honom död
– Jag reagerade direkt på lukten och såg snart Billy i en blodpöl på vardagsrumsgolvet. Men jag kopplade på autopiloten och kollade efter puls och livstecken. Billy var livlös och kroppen var kall. Innerst inne förstod jag att han var död men jag kunde inte ta in det utan jag var tvungen att kolla flera gånger. Det går inte att beskriva hur det känns att hitta sin son liggandes i sitt eget blod avrättad. Det är en fruktansvärd syn som jag alltid kommer att ha på min näthinna.
Han tar fram ett häfte med sekretessbelagda bilder på sonen där han ligger på golvet i det nedblodade vardagsrummet. Bilderna visades under rättegången mot en 23-årig man som greps och anhölls för mordet sju dagar senare. Han frågar hur mycket vi klarar och säger att vi kan titta om vi vill. Bilderna är hemska och instinktivt vill man vända bort blicken. För Billys föräldrar är bilderna viktiga.
– Det är det sista som hände Billy. Mordet är ju en del av hans liv och därför är bilderna viktiga. Bilderna blir ett sätt att bearbeta vad som har hänt, säger Rebecka.
Vi dricker kaffe medan vi pratar. Utanför pågår livet som vanligt. På matbordet i vardagsrummet brinner ljus. En hälsning från Billys arbetskamrater i samband med årsdagen av mordet ligger framme på bordet.
– Det är en fin gest, säger Rebecka. Vi vill bli bekräftade i sorgen. Men många blir rädda och vet inte hur de ska bete sig. Jag känner att det oftast är jag som bryter tystnaden och att jag stör andra i deras vardag. Behovet av att prata om Billy är jättestort. Om jag inte kan prata med andra om sorgen hur ska vi då kunna mötas? Det behövs så lite. En klapp på axeln eller en blick är tillräckligt. Det värsta har redan hänt. Inget kan göra det värre.
...många blir rädda och vet inte hur de ska bete sig. Jag känner att det oftast är jag som bryter tystnaden...
Några dagar efter mordet greps gärningsmannen.
Han hade huggit Billy med en yxa i nacken och i ena armen. Billy föll ihop och förblödde på golvet. Efteråt hade gärningsmannen tvättat av sig blodet i badrummet och tagit en ren t-shirt ur Billys garderob. Därefter plockade han med sig Billys mobiltelefon och nycklar, låste dörren och gick därifrån. Senare framkom det att han hade delat en flaska vin med sin pappa vid Viskan mitt i natten. Han larmade aldrig om vad han hade gjort.
Billy Johansson kände sin mördare
Vi stannar till vid gärningsmannen en stund. Rebecka tar ett djup andetag och berättar att Billy och mördaren kände varandra på ungdomars vis. Han var en ytlig bekant och de hördes av då och då och träffades någon gång ibland. Dagen då Billy mördades hade de haft sms-kontakt. De bestämde att mördaren skulle komma hem till Billy. Mördaren hade en ryggsäck med sig i vilken han förvarade de tillhyggen han använde vid mordet. Billy såg dem aldrig. Det fanns inga tecken på strid i lägenheten. På vardagsrumsbordet stod två urdruckna kaffekoppar. Allt verkade ha gått lugnt till tills Billy attackerades med en yxa bakifrån. Han satt vänd mot datorn när han höggs ihjäl.
Den första tiden efter mordet var Rebecka och Billys pappa i chock. De försökte förstå vad som hade hänt och hade tät kontakt med polisen. Samtidigt var de tvungna att sköta allt praktiskt. Dödsboets räkningar skulle betalas samtidigt som Billys lägenhet var avspärrad i sex månader. Mycket har kretsat kring häktningsperioder och senare rättegången och domen som överklagades till högre instans. Mannen dömdes slutligen till 12 år fängelse för mord. För Billys föräldrar är det ett hån.
– Han högg ihjäl vår älskade son och får bara tolv års fängelsestraff. Om sju år är han ute igen och kan leva precis som vanligt. För oss blir livet aldrig mer sig likt. Det finns en lillebror som också sörjer. Vi får gå till Billys grav och kommer att leva med sorgen resten av våra liv. Det känns som att mitt mammahjärta är sönderskuret och jag förblöder, säger Rebecka.
Vi befinner oss mitt i vårt värsta trauma och var finns hjälpen? Ingenstans!
De har bara gott att säga om polisens arbete och deras bemötande. Likaså om målsägarbiträdet Jenny Glommen som de fick i samband med rättegångarna och som har varit ett enormt stöd, berättar Billys pappa. De återkommer till hur hjälplösa de känner sig som brottsoffer.
– Vi befinner oss mitt i vårt värsta trauma och var finns hjälpen? Ingenstans! Det känns som att allt fokus ligger på gärningsmannen och att man struntar i brottsoffren. Vi får klara oss själva. Gärningsmannen får kanske samtalsterapi och något att sova på när han har ångest. Jag har PTSD och går till en psykoterapeut varje vecka. Jag tar en tablett för att kunna somna på kvällen och behöver lugnande mediciner ibland, det får jag betala själv. Samhället måste ta ett mycket större ansvar och ge brottsoffer större stöd, säger Rebecka.
Satte sig i Billys lägenhet
Föreningen RAV (Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade) har betytt mycket för dem.
– När man drabbas som vi har gjort behöver man prata med andra som förstår. I föreningen har vi träffat många andra som vi kommit nära och som har varit ett stort stöd. Vi ska snart åka på ett anhörigmöte med RAV. Man måste på något sätt hitta tillbaka till en vardag. Man är förändrad men man måste försöka hantera livet så gott det går, säger Billys pappa.
Att prata om ljusglimtar är fel i sammanhanget. Men Rebecka och Billys pappa har kommit varandra nära efter mordet. De minns, gråter och skrattar till och med någon gång tillsammans. Det är fint och det här är något som de går igenom ihop. De har mycket framför sig. I villan står tio ouppackade flyttkartonger med Billys tillhörigheter. Det är vad som blev kvar. Resten var så nedblodat att det inte gick att spara. De har inte orkat ta tag i det än. När lägenheten var sanerad och avspärrningen hävd åkte de dit och satte sig på golvet i den tomma lägenheten med tända ljus och nybryggt kaffe.
Jag tror att Billy har en ny uppgift som änglapappa. Han hann aldrig få egna barn men det finns många barn att ta hand om himlen.
– Billy älskade kaffe, säger Rebecka. Det var första gången som vi kom in i lägenheten. Jag var där tidigare och ville lägga blommor utanför dörren, men jag bröt ihop. Därför kändes det bra att kunna sitta där en stund, säger Rebecka.
Vi går ut i den kyliga luften. På uppfarten framför villan har de planterat ett körsbärsträd till sonens minne. På marken runtom finns vackra stenar, blommor och en lykta som alltid lyser. Rebecka stryker händerna mot överarmarna i blåsten. Hon berättar om när hon såg Billy för sista gången i avskedsrummet på lasarettet. Hur fint det var med alla blommor och att hon inte ville gå där ifrån. Att hon hade gett vad som helst för fem minuter till. Trädet framför villan blir ännu en viktig plats att minnas Billy på. Nu ska de försöka hitta ett liv utan honom. Tankarna går ständigt till Billy. Kärleken till sonen ger dem styrka. Och det finns tankar som sprider ljus i mörkret.
– Jag tror att Billy har en ny uppgift som änglapappa. Han hann aldrig få egna barn men det finns många barn att ta hand om himlen. Det är en tröst att tänka så.