Lisbeth blev trubadur efter pensionen: ”Scenskräcken har jag lärt mig hantera”
Nu underhåller hon barn, pensionärer och kafégäster – som trubadur.
John Lennon sa en gång: ”Livet är det som händer medan vi är upptagna med att planera andra saker”.
Trots att vi vill så mycket, händer det sällan att vi förverkligar våra drömmar. Många av oss väntar på att möjligheterna ska dyka upp istället för att själv skapa tillfällen till de förändringar vi längtar efter. Det är viktigt att ha mål och drömmar. Det ger en känsla av mening och syfte i livet vilket är viktigt för mental hälsa och välbefinnande.
– Musiken har följt mig hela livet. När jag satt och skrapade tandsten kom bilder till mig där jag såg mig själv sjunga och spela gitarr inför publik, säger Lisbeth Magnusson, 72, från Falkenberg, som inte tvekade att ta steget när hon fick chansen. Och det har hon inte ångrat. Nu har hon hållit på i över tio år.
Pensionen öppnade upp för att prova något nytt
Statistik visar att vi lever längre. I dag är en femtedel av befolkningen över 65 år. Forskare menar att av de barn som föds i dag, kommer hälften av dem att uppleva sin 100-årsdag.
Att fylla ”pensionär” är laddat med mycket olika känslor. Många räds sin pensionsdag och tänker på den som livets ände. Andra ser fram emot den, längtar efter att få sova hur länge de vill, dricka morgonkaffet i lugn och ro och hinna läsa tidningen utan att ständigt titta på klockan och riskera att komma för sent till arbetet.
– Jag tror det var bra att jag väntade tills nu med att ta tag i min dröm. Det hade inte fungerat om jag varit mitt uppe i livet. Allt som händer i livet kommer vid rätt tidpunkt, säger Lisbeth känslosamt.
Lisbeths råd när du vill ta tag i dina drömmar
- Våga göra det du drömt om. Våga vara dålig i början, det är alla. Om du misslyckas, ge inte upp. Försök igen och igen och igen.
- Lär dig genom att ta små steg i taget. Ingen kräver att du ska kunna allt direkt.
- Lyssna inte på negativa människor, de som inte förstår vad du vill göra. Det här är din dröm, inte någon annans.
- Skaffa bra utrustning. Vill du spela gitarr, välj en som du vet kommer att fungera, en bra dator om du vill skriva en bok, bra bikupor om du vill börja med biodling.
- Umgås med människor som är som du och också vill göra roliga och utvecklande saker. Stötta varandra.
- Våga vara egoistisk. Det här är din chans att ta tag i din dröm. Den dimper inte ner i ditt knä av sig självt. Ha inte dåligt samvete för att du tar tid för dig själv.
I dag är vi friskare än någonsin, vi lever längre med en högre levnadsstandard. Varför inte se pensionen som ett nytt avstamp i livet?
Som ung satt hon hemma på flickrummet utanför Ulricehamn och tragglade ackord.
– I 15 år höll jag på, lyssnade på musik, härmade efter och lärde mig på egen hand. Att jag lade så mycket tid på gitarren då, har jag haft stor nytta av när jag tog upp spelandet igen, många år senare.
Sedan kom livet emellan, hon gifte sig, skaffade barn och arbetet som tandsköterska byttes till tandhygienist.
– Då var jag min egen chef och det var en härlig känsla. Att själv kunna styra över min tid. Det var tufft i början men blev bra till slut. Ibland saknade jag den vilda humorn på folktandvården på kafferasten, berättar Lisbeth.
Kände sig ensam som nybliven pensionär
Efter 16 år som tandsköterska i Borås och tandsköterska/hygienist i 17 år i Svenljunga, krönte hon sin karriär med nio år som egen företagare som tandhygienist också det i Svenljunga. Sedan valde hon att gå i pension, 59 år gammal. Då gick också flytten till Falkenberg, den gamla sommarstugan gjordes om till ett permanent boende.
Som nybliven pensionär blev det lite ensamt. Tack vare sitt arbete har hon aldrig varit rädd för att prata med människor, och nu ville hon träffa nya vänner. Hon sökte sig till Mölle, en träffpunkt för seniorer i Falkenberg. Där fick hon nys om en gitarrkurs och bestämde sig för att återuppliva sitt gitarrspelande. Gitarren hade legat på vinden alldeles för länge. Lisbeth berättar stolt:
– Han som höll i kursen tyckte att vi spelade och sjöng så bra tillsammans att jag fick frågan om jag ville vara med i ett band han skulle starta. Självklart en ära men oj, så nervöst. Jag bestämde mig direkt, en sån här fråga får man bara en gång i livet.
Där föddes bandet Lisbeths goa grabbar.
– Det var en härlig tid. Vi spelade mest för pensionärer, och kunde ha en till två spelningar i veckan. Vi var väldigt populära men efter två år valde jag att gå ur. Det var väldigt intensivt och jag kände att det räckte. Bandet fortsatte spela efter att Lisbeth slutat – med namnet Evas goa grabbar.
Det var en mycket lärorik tid och Lisbeth har mycket att tacka bandet för när hon valde att gå vidare. Några av dem träffas fortfarande för att spela blue grass, blues och country.
Trivs bäst som solo-artist
I dag spelar Lisbeth för det mesta på egen hand. Det är träffpunkter för seniorer, någon pubkväll eller loppis. Till och med ett dop har hon spelat på.
– Jag trivs bäst när jag får bestämma över vad som ska spelas och när, säger hon och visar upp sina gitarrer, mikrofon och förstärkare. Nu har jag mina egna saker och kan stå på egna ben.
Istället för slagsmål, började de dansa
En av hennes drömspelningar gjordes på en seniorträff i Halmstad.
– När jag kom dit var allt förberett för mig. Jag fick hjälp att ställa in ljudet och kände mig som en riktig kändis. Jag sjöng extra bra den kvällen och fick bra kontakt med publiken, det var en härlig spelning.
Något Lisbeth känner extra mycket för är sitt engagemang i RIA. Det står för Rådgivning I Alkoholfrågor. På RIA i Falkenberg samlas en brokig samling människor och Lisbeth är på plats minst en gång i månaden för att spela. Hon har lätt för att få kontakt med dem och det märks att musiken förenar.
Lisbeth berättar med stolthet i rösten:
– En gång var det en man och en kvinna som blev osams. Det hettade till ordentligt och jag och föreståndaren tittade frågande på varandra. Det höll på att gå riktigt illa. Jag tog fram gitarren och började spela Rosa på bal. Istället för slagsmål, började de dansa. Så det löste sig på allra bästa sätt.
En framtida dröm är att sätta ihop en orkester med gänget från RIA. De har så mycket musik i sig och frågar ofta om jag kan spela vissa låtar.
– Kan jag så spelar jag dem, annars tar jag önskan med mig hem, övar och spelar vid nästa tillfälle, säger Lisbeth.
Lisbeth får bra kontakt med publiken
Musiken har gjort att Lisbeth får komma till nya platser och träffa nya människor. Något som hon tycker är jättekul.
– Det är lätt att man sitter hemma för sig själv när man inte har något arbete att gå till, säger hon. Det kan säkert passa många, men inte mig.
Lisbeth vill gärna ha kontakt med sin publik. Hon frågar ofta om de vet vilken låt som spelats och vad de tycker om låten.
– Ibland drar jag till och med några fräckisar, det är mer accepterat för att jag är kvinna, säger Lisbeth och ler lite finurligt.
Hon har blivit duktig på att känna av vilka i publiken man kan skoja med. Det brukar vara uppskattat.
– Om jag får skryta lite så är jag ganska bra på det. Jag pratar, skojar och ler lite extra mot några i publiken.
Nu kan jag klä mig i vilka kläder jag vill
Ibland får hon erbjudande att spela med andra. Då åker de tillsammans och hjälps åt.
Då är det ofta Lisbeth som håller i mellansnacket eftersom hon är van vid det.
Hon har blivit tillfrågad att spela på Vallarna i Falkenberg, ett återkommande event varje sommar. Men det har hon inte tackat ja till, än.
– Jag har alldeles för mycket prestationsångest så det får vänta. Scenskräcken som nästan fick mig att sluta när jag var i början på min karriär har jag lärt mig hantera men ångesten kan fortfarande krypa på ibland. Kanske när demensen slår till och jag inte vet vad jag gör, då kanske jag tackar ja, skrattar Lisbeth.
Lisbeth har alltid varit intresserad av kläder. Som tandsköterska och tandhygienist var det strikta kläder varje dag på arbetet. I sin nya roll kan hon sväva ut hur mycket hon vill.
– Nu kan jag klä mig i countrykläder när vi spelar den sortens musik. Eller långklänning om det passar tillfället bättre. Jag har till och med haft glittriga paljettkläder och högklackade skor vid en spelning. Det var en häftig känsla, avslutar Lisbeth.