Här får våldsutsatta kvinnor hjälp – via ett rött kryss på urinmuggen

Inne på toaletten på gynekologiska akutmottagningen i Lund finns en röd tuschpenna och en lapp uppsatt på väggen. Där uppmanas kvinnor som är utsatta för våld i hemmet att sätta ett kryss på muggen för urinprov innan de lämnar in den i luckan som finns i väggen.

Systemet infördes för två år sedan efter att sjuksköterskan Louise Frank hade sett ett inlägg från ett engelskt sjukhus på sociala medier.

– De hade gjort något liknande och jag tänkte att det kunde passa vår verksamhet. Jag och min kollega hade en lugnare kväll på jobbet, så vi satte oss och översatte texten och pratade med vår dåvarande chef, som också hade ett starkt engagemang i våld mot kvinnor. Hon tyckte att det var en jättebra idé, säger Louise.

Alla får frågan om våld

Samtidigt införde kliniken en ny rutin som innebär att alla kvinnor som söker vård där ska få frågan av personalen om de är utsatta för våld i någon form. Louise och hennes kollega Berenice Glimberg beställde också visitkort och informationsblad från Kvinnofridslinjen och andra aktörer som hjälper utsatta kvinnor, och placerade i väntrummet. Krysset på muggen fungerar som ett komplement – tanken är att de som svarar nej på den uttryckliga frågan ska få en chans till att berätta om sin eventuella utsatthet.

– Vissa har svårt att uttrycka vad de är med om, då kan det här vara ett enklare sätt. Det är ett väldigt enkelt sätt för sjukvården att fånga upp kvinnor som behöver hjälp, det krävs ju bara en lapp och en röd penna. Kan det här hjälpa bara en person som har svarat nej på frågan inne hos oss, finns det ju ett behov.

Och de senaste två årens erfarenheter visar tydligt att behovet av hjälp finns. Louise berättar att visitkorten i väntrummet snabbt tog slut. Under de tre första månaderna var det också närmare 60 personer som svarade ja på frågan om hot eller våld eller satte ett kryss på muggen.

Efter reklamen: Sexuellt våld: Så vet du om du är utsatt

Så kan man få hjälp om man kryssar

Genom att får svar på frågan om våld kan personalen på gynaktuen hjälpa till på olika sätt. För de kvinnor som exempelvis utsatts för sexuellt våld kan en gynundersökning vara traumatisk, speciellt om den genomförs av en manlig gynekolog. Då kan Louise och hennes kvinnliga kollegor utgöra ett betydelsefullt stöd.

De som vill får också prata med en kurator om hur det går att komma vidare ur en destruktiv relation. Är läget akut kan personalen kontakta polis och socialtjänst. Och vid våldtäkter genomförs spårsäkring och skador dokumenteras.

Louise, som alltid har varit starkt engagerad i att hjälpa våldsutsatta kvinnor, tycker att resultatet av de nya rutinerna är skrämmande.

– Statistiken säger att var fjärde eller femte kvinna är utsatt, men vissa dagar svarar varannan kvinna jag träffar ja på frågan. Och vi är ändå bara en liten enhet – hur stort är inte mörkertalet?

Trodde inte behovet var så stort

För Louise har det här blivit en hjärtefråga och hon hoppas nu att initiativet ska spridas till fler – helst alla – avdelningar inom vården. Hon nämner vårdcentraler, barnmorskemottagningar och BVC som särskilt viktiga. Dit kommer många kvinnor och urinprov är vanligt förekommande. En röd penna och en informationslapp är enkla saker som kan göra en betydelsefull skillnad.

– Vi trodde aldrig att behovet skulle vara så här stort. Jag minns fortfarande den första kvinnan vi hjälpte. Hon sökte vård för diffusa magsmärtor, men efter att vi hade ställt frågan bröt hon ihop och berättade hela sin livshistoria. Det var så fint att få det förtroendet, det påminde mig om varför jag valde att bli sjuksköterska. Hon sa också uttryckligen att hon aldrig hade berättat om vi inte hade frågat.

Anhöriga får stanna utanför

En viktig del i att identifiera och hjälpa utsatta kvinnor är att anhöriga i regel inte får komma med in i undersökningsrummet. På gynakuten i Lund är det praxis och Louise menar att det är centralt för att kvinnorna ska våga berätta om det de utsätts för.

samhälleMy utsattes för våld och sexuella övergrepp: ”Kämpade med självmordstankar”

– De anhöriga får alltid vänta utanför. Även om det är unga tjejer som kommer med sina mammor, får de komma in ensamma först. Det är så viktigt att man får berätta sig historia själv. Vi använder heller aldrig anhöriga som tolkar, utan ringer in telefontolkar om det behövs. Jag har träffat äldre kvinnor som levt länge i destruktiva relationer och som säger att nu är allt bra för min man bor på ett hem eller har dött. Man glömmer lätt att våld mot kvinnor sker i alla åldrar, samhällsklasser och kulturer. Det är otroligt viktigt att vi inte missar någon.

Två år efter att systemet infördes vet Louise inte exakt hur många som har fått hjälp. Men hon ser tydligt att behovet är oförminskat.

– Kvinnofridslapparna går åt som smör i solsken och vår kurator upplever att kvinnorna är väldigt tacksamma för att vi visar att vi bryr oss och vill lyssna. Många har varit så ledsna på sjukvården, de har ropat på hjälp i flera år men ingen ha lyssnat.

”Vi måste försöka göra det vi kan”

I takt med att olika medier har rapporterat om systemet med kryssen, har Louise och hennes kollegor fått motta en del kommentarer om att kvinnor kanske inte alls tillåts att besöka gynakuten om deras våldsbenägna partner känner till systemet. Men Louise är inte speciellt orolig för det.

relationerMia har gått vidare efter år av psykisk misshandel: ”Jag känner mig återuppstånden ”

– Meningen är ju att all vårdpersonal ska ställa frågan vid misstanke. Så egentligen är det inte konstigare att vi ställer frågan. Och min erfarenhet är att de här kvinnorna förr eller senare uppsöker sjukvården oavsett. Jag tror definitivt att det gör mer nytta än skada att informera om det här. Vi måste arbeta preventivt, vi måste försöka göra det vi kan.