Mia har gått vidare efter år av psykisk misshandel: ”Jag känner mig återuppstånden ”
Psykisk misshandel brukar kallas för det osynliga och tysta våldet. Som offer får man inga blåmärken, men inombords kan smärtan skapa djupa sår.
Omkring sju procent av alla kvinnor i Sverige är i dag utsatta för psykiskt våld i sin relation. En av fyra kvinnor kommer någon gång i sitt liv att drabbas, visar statistik från Brottsförebyggande rådet.
En av dessa kvinnor är konstnären och poddaren Mia Makila, 43, från Norrköping. I många år levde hon i relationer med olika män där verbala kränkningar, hot, maktutövande och nedvärderande kommentarer var vardag.
– Det var en lång process där jag bröts ner bit för bit. Till slut var jag på botten av botten och hade förlorat mig själv. Om jag bara vetat då vad jag vet i dag om psykisk misshandel hade mitt liv kanske sett helt annorlunda ut, säger hon.
För att synliggöra det psykiska våldet startade Mia podden Epilogen Podcast, där hon och olika gäster berättar om sina erfarenheter av psykisk misshandel och narcissism, och om hur de gått vidare. Ett tungt och allvarligt ämne, men långt ifrån en dyster podd. Epilogen är som en blandning av radioteater och dokumentär, där olika livsberättelser varvas med fakta och musik.
– Många av berättelserna kan vara tunga att lyssna på en hel timme i sträck. Med musik och skådespeleri blir det en lite lättare stämning, samtidigt som jag får leva ut min kreativa sida, säger Mia.
Olika exempel
En epilog kan vara ett efterord på en begravning, eller en avslutning på en berättelse, och ger en bild av vad som ”hände sedan”. Och kanske ge en hint om vad som ska hända i framtiden. Det är där Mia befinner sig nu.
– Podden är epilogen till ett mörkt och långt kapitel i mitt liv. Jag har inte dött men jag känner mig lite återuppstånden, och nu vill jag sprida min kunskap, säger hon.
Detaljer kring när och hur det började för Mias del vill hon inte avslöja. Hotet om förtalsbrott är ständigt överhängande, och hon vill undvika att peka ut en enskild gärningsman. Dessutom var det olika personer hon utsattes för under många år.
– Jag hade flera nära relationer efter varandra från tjugoårsåldern, jag var nästan aldrig singel. Men det var inga bra förhållanden och mönstret var alltid detsamma. Jag gick från en destruktiv relation till en annan där någon ”räddade” mig, som jag trodde då. Men det slutade alltid likadant. Männen sa att de älskade mig, men det var inte kärlek. Om man älskar någon stöttar och lyfter man personen i stället för att rasera och trakassera. För varje förhållande förlorade jag mig själv en liten bit, och till slut fanns nästan ingenting kvar av det som var jag, säger Mia.
Min insida var totalt söndertrasad av panik och skräck
I Epilogen ger Mia exempel på olika typer av psykisk misshandel som hon menar att hon har utsatts för genom åren. Mannen som hotade, fick plötsliga raseriutbrott och slängde möbler i lägenheten är en person. Mannen som var ständigt svartsjuk, inte gillade när Mia pratade med andra män och kontrollerade varje steg hon tog är en annan. Mannen som sa nedvärderande saker om hennes konst och skrivande är en tredje.
Pippi och Bergman
Orden och scenarierna varierar, med den röda tråden destruktiv och kränkande behandling.
– De tryckte ner mig, skuldbelade mig och fick mig att tvivla på mig själv. Hotet om att väcka deras vrede låg alltid i luften och det var som att gå på äggskal hela tiden. Det kunde vara lugna perioder när allt var frid och fröjd, men jag kunde aldrig riktigt koppla av och känna mig trygg. I bakhuvudet visste jag att det kunde smälla till när som helst, det var som att ständigt befinna sig på ett minfält, säger Mia.
Ingen visste hur hon hade det. Utåt sett var allting fläckfritt, och vänner och familj trodde att hon levde i harmoniska relationer.
– Männen framstod som empatiska och skötsamma mot andra, men bakom stängda dörrar visade de en annan sida. Jag tänkte att det var mitt fel, att det var något jag gjorde som utlöste deras mörka sida. Så jag höll allting inom mig, säger Mia.
I stället blev konsten hennes fristad, där hon kunde uttrycka sig och få utlopp för sina känslor. Mia har länge målat inom konstgenren popsurrealism, med färgsprakande motiv som rör sig i gränslandet mellan det sockersöta och banala och det mörka och okända. Hon beskriver själv sin konst som ”ett godisfärgat helvete”. Symboler som det allseende ögat och Satan är vanligt förekommande motiv – en spegelbild av den mardröm hon levde i på den tiden.
– Jag brukar säga att jag är som en blandning av Pippi och Bergman. Jag har något mörkt och melankoliskt i mig, och samtidigt något som är extremt mycket ”girl power”. I konsten kunde jag leva ut och illustrera min ilska och sorg. Jag sa inte rakt ut som det var, utan gömde mig bakom färgpaletterna, säger Mia.
På liv eller död
I början av 2010-talet tog karriären fart, och hon hade stora utställningar internationellt i bland annat Japan och USA. Men en dag kraschade allt. Efter flera år av destruktiva relationer var självkänslan i botten och den kreativa lusten släcktes. Mia slutade måla.
– Jag hade blivit en undergiven person som gjorde allt för att anpassa mig och endast existerade på hans villkor. Han som jag hade levt med innan och han som jag levde med då. Till slut försvann skaparglöden och jag trodde inte på mig själv alls. Jag bröt ihop bara jag drog ett streck på målarduken. Det kändes som döden inombords, säger Mia.
2016 var mörkret överhängande. Efter ännu ett destruktivt förhållande valde Mia till slut att lämna. Det var i sista stund, tror hon.
– Det hade gått så långt att jag kände ”nu är det på liv eller död”. Då valde jag livet. Under många våldsamma år var min kropp alltid fläckfri och utan blåmärken, men min insida var totalt söndertrasad av panik och skräck. Mitt spruckna trötta hjärta, och min trasiga hjärna som var permanent inställd på överlevnadsstrategier, orkade inte mer, säger Mia.
Började meditera
Den här gången kastade hon sig inte in i någon ny famn som skulle ”rädda” henne. Nu var det hon som måste rädda sig själv.
Det tysta våldet existerar inte om vi inte pratar om det
– Det var första gången på många år som jag var singel, och jag kände mig totalt fladdrig och vilsen. Vem var jag nu? Jag hade tappat min identitet när jag slutat måla och inte var konstnär längre, utan en vanlig arbetslös människa som skulle ta ett vanligt jobb. Självkänslan var nere på noll och samtidigt förväntade sig samhället att jag skulle arbeta. Det var inte så lätt, säger Mia.
Vändpunkten blev en jobbcoach på Arbetsförmedlingen. Mia rekommenderades meditation, och det blev vägen tillbaka.
– Jobbcoachen stöttade mig och skickade guidade meditationer som jag lyssnade på hemma, det gjorde att jag fick kontakt med mig själv. I meditationen byggde jag upp ett eget inre universum och djupt därinne hittade jag min inre kärna, säger Mia.
Hon såg ett mönster. Det var ingen slump att hon hade hamnat i flera destruktiva relationer, utan hennes vacklande självkänsla som hade tillåtit det.
– Jag har alltid varit programmerad att vara flexibel kring andras behov. Jag är uppfostrad så. Jag har aldrig fått uttrycka vad jag vill och behöver, utan att bli straffad på olika sätt genom aggressivitet och utfrysning, säger Mia.
Utan gränser för sig själv har hon låtit andra trampa på och utnyttja henne.
– När man aldrig säger nej och inte lyssnar på sin magkänsla förlorar man sig själv. Jag gjorde samma sak om och om igen i mina relationer.
Liv och energi
Att förstå vad hon hade blivit utsatt för tog tid. Hon gick på utredningar hos psykologer och psykiatriker, som konstaterade att den psykiska misshandeln hade gett bestående men. Hon fick diagnosen komplex PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, en svårare grad av PTSD, som uppstår efter en rad upprepade eller traumatiska händelser. Sömnstörningar, koncentrationssvårigheter, oro, ångest och panikattacker är vanliga symptom. Mia hade utvecklat alla.
– Psykologen sa att den psykiska misshandeln jag varit med om är ungefär som att jag hade varit i krig. Det blir bättre med tiden, men jag får antagligen leva med det resten av livet, säger Mia.
Efter tre år av daglig meditation, research om psykisk misshandel, vila, långa promenader och samtal med vänner väcktes något inom Mia. En vårdag 2019 började hon måla igen.
– Plötsligt kände jag hur lusten bara sprakade i mig. Jag övergick från att måla i akryl till att skapa digitala collage med olika lager och ljusstyrkor i Photoshop på datorn. Det var en fantastisk känsla, säger Mia.
Hon märkte också att det hade skett en förändring i hennes måleri. Hon var inte längre undergiven och tystad – hennes konstnärssjäl fick leva ut helt.
– Det var mycket mer liv och energi i konsten. Mer självsäkerhet, girl power och aggression och inte lika mycket rädsla. Jag vågade ta mer plats i färgerna och uttrycken än tidigare.
Mini-Dramaten
Ett nytt kapitel hade startat i Mias liv. 2020 skulle hon göra comeback som konstnär, men mitt i planerna på en ny utställning kom coronapandemin.
När hon en dag rensade sin lilla walk in-closet såg hon mikrofonen som hon hade använt tidigare när hon gjort en podcast.
– Alla bitar föll på plats. Jag skulle starta en podd om psykisk misshandel och allt jag hade gått igenom. Det var som att det var meningen, säger Mia.
På några dagar hade hon inrett garderoben till en hemmastudio. Rött sammetstyg på väggarna och draperier i dörren skapade en både ljudvänlig och estetisk atmosfär.
– Det ser ut som ett litet mini-Dramaten! utbrister Mia, som genom sin tidigare podd redan kunde grunderna när hon startade Epilogen i oktober 2020.
I dag har den klättrat in på Poddtoppen, en sajt som listar poddar som trendar bland svenska folket just nu, och är en av de mest populära i sin genre i Sverige.
– Det känns helt fantastiskt! Det hade jag aldrig kunnat tänka mig när jag startade. Men det visar att det finns ett stort behov av att prata om psykisk misshandel, väldigt många är drabbade.
Sedan starten har hon lärt sig mer om teknik och ljud. Precis som det mesta under pandemin har kontakten med andra skett på distans. Gästerna har hon hittat på sociala medier. De skickar ljudfiler som de spelar in hemma på sin telefon, sedan lägger Mia på effekter och musik och redigerar ihop avsnitten.
– Jag ger gästerna fria händer när de berättar sina historier, och varje avsnitt har sin egen touch som jag sedan paketerar. Vissa har mer humor och andra mer allvar.
En ny kärlek
Hittills är det endast kvinnor som har medverkat, men förhoppningen är att få med fler män i framtiden.
– Jag vet att det även är väldigt många män som är utsatta för psykiskt våld i sina relationer. De är tyvärr inte lika öppna om att prata om det, men det verkar som att det håller på att ske en förändring. Och det känns hoppfullt, för det tysta våldet existerar inte om vi inte pratar om det.
Mia tänker aldrig sluta prata om psykisk misshandel och sina erfarenheter. Men hon vill inte fastna där. Epilogen, efterordet till hennes mörka kapitel i livet, lever vidare som podcast i åtminstone något år till tror hon. Men redan nu har hon planer på en ny podd: Prologen – förordet till hennes nya, ljusare framtid.
– Den kommer att vara helt frånkopplad från trauma. Jag kommer prata om hur man börjar våga leva i stället för att bara överleva, säger Mia.
För hennes egen del har det redan börjat. Hon har varit singel länge men nu träffat kärleken på distans, en amerikansk man i Kalifornien som varit med om liknande erfarenheter som Mia.
– Det är en kravlös distansrelation. Vi jobbar båda på varsitt håll med läkningsarbete efter trauma och håller varandras händer under tiden. Vår kärlek bottnar i en djup vänskap, och om vi lyckas få ihop våra liv en dag kanske vi kan leva tillsammans på en och samma geografiska plats.
Lyssna och läs mer om Mia Makila här
Hemsida: miamakila.com
Instagram: @epilogenpodcast
Facebook: Epilogen Podcast
