Hanna jobbar som fängelsepräst: ”Inte ens psykopater är omöjliga”
Hon bär ett larm för säkerhets skull, men är aldrig rädd.
Hennes främsta skydd är prästämbetet.
På Hall sitter landets farligaste brottslingar inne för mord och annan grov kriminalitet. Det samlade våldskapitalet är stort i de allmänna utrymmena där Hanna brukar börja sin arbetsdag med att småprata och etablera kontakt med klienterna.
Hon upplever att stämningen på anstalten för det mesta är god, trots att den avskalade miljön kan kännas som en blandning av ”psyket och en militäranläggning”.
– Jag går in och presenterar mig. Min hållning är rak och ärlig. Jag är där i min roll som präst och möts med respekt. Det är ganska lite ”spel” från klienterna, men ibland utmanar de mig med någon provocerande fråga för att se om jag står pall. Det gör jag, säger Hanna med ett leende.
Hon beskriver sig själv som grundad och trygg som människa och i sin prästroll. Men hon har inte råd att vara mjuk, kvinnlig och trevlig.
Inne på anstalten är det raka puckar och tydlighet som gäller. Många av de intagna nosar sig till andras svaga punkter. Då är de genast där och hugger.
– Jag är hellre konstig än trevlig. Med våldet ständigt närvarande under ytan måste man ha stora marginaler. Det går inte att bli ”kompis” med de intagna, det blir lätt ett sluttande plan, säger hon med eftertryck.
– Mitt mål är att våga stå jättenära och stå kvar.
En fördel att vara kvinna
Hanna är nätt i kroppen och har ett mjukt utseende; det är svårt att föreställa sig henne stå upp mot en hundra kilo tatuerad, tungt kriminell man. Ändå gör hon det utan att vika undan med blicken eller visa rädsla.
Hon tror själv att hon har en fördel av att vara kvinna. Hon utgör inget hot och är med sitt finska ursprung i ett slags utanförskap som de intagna kan känna igen.
– Jag tycker att det är roligt att jobba med min aggressivitet, att ta i kraftfullt när det behövs, säger hon glatt på sin sjungande finlandssvenska.
Jag ville uppleva möten med intagna som begått ohyggliga brott
Hon menar att aggressivitet är en bra resurs att ta till som kvinna och hon tror att det är något alla kan öva upp.
– Jag ger onda ögat och ryter ifrån ordentligt. Att hålla på sina gränser och aldrig sänka garden är a och o i dessa miljöer. Min självbevarelsedrift är stark och jag kaxar inte emot om någon är hotfull. Men jag backar inte heller. Då brukar de lugna ner sig.
Under samtalen kommer människan bakom brottslingen fram
Hon är medveten om att många av de intagna på Hall är manipulativa, har psykopatiska och narcissistiska personlighetsdrag samt ofta beroendeproblematik och någon bokstavsdiagnos.
Det hon möter på avdelningarna är en hård macho-kultur. Men under de enskilda samtalen mellan fyra ögon kommer människan bakom brottslingen fram, med alla sina svagheter och sår.
– Det blir genast väldigt personligt. Ingen fasad och inga filter, bara rakt på kärnan. Jag vill inte veta i förväg vad de sitter inne för och min inställning är öppen och icke-dömande. Jag brukar tänka att Gud är med oss i rummet. Det händer att de berättar vad de är dömda för och jag får ofta agera klagomur. Ibland handlar samtalen och skam och skuld och om saker som hänt för länge sedan, säger Hanna, som ofta bara sitter tyst och lyssnar.
– En del fastnar i tankar om hämnd och våld. Då försöker jag utmana deras tankemönster genom att ställa frågor som kan få dem att se saker ur ett annat perspektiv. Många av de intagna får inte träffa sina anhöriga, vilket såklart är tufft …
Det händer att muslimer ber om ett enskilt samtal med Hanna, trots att hon representerar en annan religion.
– I fängelset fungerar det lite som på ett fältsjukhus. Man tar vad man får och finns det ingen imam tillgänglig går det lika bra med en präst!
Ibland ber Hanna en bön med de intagna och hennes gudstjänster brukar vara välbesökta. Särskilt julgudstjänsten. Då sitter alla som tända ljus och insuper stämningen, trots att många har ADHD och svårt att sitta still. Efteråt blir det fika och julmingel.
Hanna tystnar och blickar ut genom fönstrets grådis.
– Även om inte alla har en gudstro så har nästan alla en andlighet. Själv tror jag inte att någon människa är alltigenom ond. Någon kan ha svårt att känna empati med sina offer, men kan vara empatisk i andra sammanhang. Ingen är bara ond och alla har ett bagage som har format dem.
Filmen ”När lammen tystnar” väckte en dröm hos Hanna
Hanna växte upp i en kyrklig miljö i en liten by i Österbotten. Kyrkan var central, det var kring den allt kretsade. Redan som tioåring fick hon hålla i gudstjänster.
När hon i unga år flyttade till England pluggade hon kriminologi. Senare blev det journalistikstudier och i Stockholm fick hon så småningom jobb som ekonomijournalist. Parallellt arbetade hon som volontär på Klara kyrka med missbrukare.
– Jag har alltid varit intresserad av människor och som barn slukade jag böcker om Förintelsen. Jag fascinerades av fängelser och efter att ha sett Jodie Foster i När lammen tystnar drömde jag om att bli fängelsepräst. Jag ville uppleva möten med intagna som begått ohyggliga brott, säger Hanna och tillägger att hon i England var mentor för intagna på en anstalt.
– Det var en bra ”skola” för mig. Det var sunkigt och slitet, men jag kände aldrig att det var farligt. I stället stärktes min dröm om att en dag få jobba på ett fängelse.
Efter några år inom journalistiken tog Hanna beslutet att sadla om till präst. Hon ville göra skillnad på riktigt och efter den sexåriga utbildningen var hon redo att bli fängelsepräst.
Meningsfullt arbete – tappar aldrig hoppet
Efter ett års vanlig tjänstgöring sökte hon en tjänst i Södertälje där rollen som fängelsepräst ingick. I dag tillbringar hon två dagar i veckan på antingen Hall eller SIS-hemmet Tysslingen och stortrivs med det.
Jag är privilegierad jämfört med klienterna
Hon tycker att arbetet är djupt meningsfullt och hon ser något gott i varje individ hon möter. Som präst tappar hon aldrig hoppet.
– Jag tycker om att se människor växa och utvecklas och de som sitter inne är ofta starka personligheter. Under de enskilda samtalen får jag se deras bästa sida och jag är alltid solidarisk med dem. Jag har förstås tystnadsplikt, det som sägs stannar hos mig. Därför vågar de öppna upp.
Hanna tycker sig se förändringar hos alla hon möter, även om det kan gå lite fram och tillbaka. Några har djupt obehagliga sidor som kan vara svåra att ta sig förbi.
– Men det finns inga omöjliga fall och jag kan ofta se något tändas i blicken på klienten efter ett samtal. Kanske har jag lyckats så ett frö till ett nytt sätt att tänka. Inte ens psykopater är omöjliga. Om de saknar förmåga till empati måste de försöka hitta andra vägar till att bli en bra person. Jag brukar fråga dem: vilken sorts människa skulle du vilja vara? Då får du jobba på det.
Tar ofta med sig jobbet hem
Att ständigt möta kriminella män i fängelsemiljö, att höra deras ofta hemska historier skulle vara påfrestande för vem som helst. Hanna medger att hon ofta tar med sig jobbet hem. Men inte på något negativt sätt.
Dagarna på Hall är hennes bästa och hon tänker gärna på ”pärlorna” medan hon lagar mat och pysslar med barnen.
– Efter en dag på Hall är jag kanske inte världens mest närvarande mamma mentalt, jag är fortfarande så uppslukad av det jag upplevt. Men jag låter det aldrig krypa under huden på mig, för då skulle jag gå under, säger hon lågt.
Hanna Backman
Ålder: 42 år.
Familj: Man och två barn.
Bor: I Stockholm.
Gör: Är präst i Svenska kyrkan i Södertälje samt fängelsepräst på Hall och SIS-hemmet Tysslingen.
Hanna tycker att hon har lärt sig massor om sig själv genom att arbeta som fängelsepräst. Hon har blivit duktig på att läsa av människor och har också lärt sig att skala bort det hon kallar för falsk yta.
I hennes fall den roliga, snygga, flirtiga Hanna. Hon har ingen plats innanför murarna.
– Jag är ödmjuk inför mitt kall som fängelsepräst och vet att jag är privilegierad jämfört med klienterna. Många har börjat sina liv på minus medan jag lever ett fullödigt och rikt liv och har vuxit upp i ett tryggt hem. Vid ett tillfälle sa en ung intagen till mig att jag skulle återkomma när jag hade blivit av med min bostadsrätt. Den meningen tog hårt och fick mig att tänka till.