Lisbeth förlorade Jimi till kriminaliteten: Min son sköts ihjäl

Sex grabbar på HVB-hemmet, hem för vård eller boende, sitter som ljus och lyssnar på Lisbeth Almquists berättelse om sonen Jimi och hans alldeles för korta liv. Hon märker att hon når dem och det är precis det hon vill. Det känns fantastiskt, det är som att det är Jimi hon möter.

– Avsikten med att skriva en bok, En mammas mardröm, är att ge hans liv en mening. Jag vill att unga människor ska få upp ögonen för vilket liv de väljer när de ger sig in i den kriminella världen.

Ordet förebyggande är centralt för Lisbeth. Hon vill att boken, som har tagit henne många, smärtsamma år att skriva, ska läsas av alla som kommer i kontakt med barn och unga på något sätt. Hon menar att det är viktigt att fånga upp de som utmärker sig, att vara uppmärksam utan att döma och att vara det där extra ögat som kan göra stor skillnad.

– Vi måste värna om de unga, ta oss tid, ge dem trygghet och rutiner. Vi måste se dem, säger Lisbeth.

Hon har fått jobba mycket med sig själv och har numera inga skuldkänslor för hur Jimis liv blev. Hon har lärt sig att låta bli att tänka tillbaka utan skuld, eftersom risken finns att fastna, men kan ändå tycka att hon borde ha umgåtts mycket mer med honom.

– Han älskade att fiska och jag skjutsade ofta honom och hans kompisar till vattnet. Istället skulle jag ju ha kunnat fiska tillsammans med honom, men jag var ensamstående och jobbade mycket för att vi skulle få ihop ekonomin.

Jimi var en känslig själ

Läkningen för Lisbeth är att hjälpa andra och en av bilderna i boken är på Jimis gravsten med bildtexten, ”Håll gänglivet borta från ert liv för mitt liv slutade så här”.

Det var den 28 januari 1981 som Lisbeth födde sitt andra barn, en liten gosse som fick namnet Jimi.

Han var en känslig själ som behövde mycket närhet, han var alltid glad och älskade att sitta i knäet ända tills han var tolv år. Och så ogillade han orättvisa.

Han värnade sin familj, ängslades om någon inte mådde bra

Jimi var kreativ och bra på att teckna, men hade det jobbigt med inlärningen i skola. Han var inte motiverad, kände sig trött och blev ”störig”. Han fick extra hjälp, men så här med facit i hand tycker Lisbeth att han borde ha fått mycket mera hjälp. Kanske mer ensamtid med läraren som han tyckte mycket om.

Som liten var han som en ängel

– Skolan borde ha involverat oss föräldrar precis som den gör i dag, vi förstod inte hur illa det var, säger Lisbeth men förtydligar att hon och familjen inte skyller Jimis problem på skolan.

Han hade ytterligare en sak som försvårade för honom, ett medfött hjärtfel som begränsade. Därför tror kanske Lisbeth att han fick en mjukare uppfostran än sin storebror, det var svårt att vara sträng mot Jimi.

– Han var som en liten ängel.

Familjen var viktig för honom och Lisbeth skriver i sin bok att den trygga punkten var farmor och farfar.

– Jag kunde väl aldrig i min vildaste fantasi ana vilken mardröm som väntade. Det var helt otänkbart att Jimi flera år senare skulle sitta på anstalt, säger Lisbeth.

Förändringen började när Jimi skulle bli tonåring. Han tog beslut som inte var bra för honom. Snatteri blev första lilla steget på den kriminella banan.

– Jag kan undra vad som hade hänt om jag hade varit mera sträng, men han var ju lillebror och han hade hjärtfel, funderar Lisbeth.

– Tonåringar behöver en fast hand, de har ena foten i barnstadiet och den andra går mot vuxenlivet samtidigt som det pågår en rejäl omställning i kroppen.

Jimi blev sviken av vuxenvärlden

Familjen bodde i Hässleholms kommun och en flytt in till centrum i staden påverkade Jimi negativt. Han började ett annat sorts liv, fick nya vänner och var ute mer. Han och en kompis snattade vars en läsk. Det blev polisanmälan och resulterade i samtal på socialen en tid. Jimi fick en kontaktperson som skulle hjälpa honom att komma bort från kompisgänget.

– Han var på plats vid de avtalade mötena, men kontaktpersonen dök inte upp, och detta upprepades flera gånger. Jimi upplevde det som ett svek. Vuxenvärldens svek.

Under den här perioden grälade han mycket med sin pappa, gjorde tonårsrevolt och började stjäla mer systematiskt.

Under högstadiet kände han sig mindre värd med sina läs- och skrivsvårigheter och skoltröttheten tog över. Jimi fick en praktikplats i en blomsteraffär och stortrivdes där.

Efter reklamen: Se också: Elisabets dotter gick bort i lunginflammation: "Jag ville dö själv"

Familjen hade också flyttat ut på landsbygden i förhoppning om att det skulle bli bättre. Men Jimi skolkade från skolan, kände sig utanför och upplevde det som att ingen tyckte om honom där.

Lisbeth ger röst åt Jimi i sin bok, hon skriver den som om han medverkar som ett jag och han säger:

”Skolan var inget för mig, jag hade helst hoppat över den. Jag provade på öl och cigaretter under denna perioden. Man ifrågasätter min närvaro. Jag ber läraren fara och flyga. Kunskaperna och skolan kan dra åt helvete”.

Att hoppa av skolan var inget alternativ så det föreslogs att Jimi skulle börja på en skola med bättre resurser att ta hand om elever som så att säga fallit utanför ramen.

Efter lite tvekan sa familjen ja.

Det som skulle bli en bättre skolgång blev ytterligare ett steg på väg in i ett kriminellt liv.

Jimi fick andra sorters vänner, på skolan handlade det om att slå sig upp i graderna.

Han berättar i boken, där hans ord är hämtade från brev till mamma Lisbeth:

”Jag känner mig ilsken, uppgiven, mår inte alls bra och tycker att allt är jobbigt”.

Jimi hade aldrig varit någon slagskämpe, men nu började hans bekymmer på allvar. Istället för att kämpa med bokstäver och siffror fick han ta upp en kamp mot klasskamrater och droger.

När han blev erbjuden droger vågade han inte säga nej, även om hela hans inre protesterade.

”Jag går upp i en lokal med hyllor, tömmer hyllorna och går bärsärkagång. Slår med mina knytnävar på döda ting som väggar och skåp. Så fruktansvärt ledsen, börjat med droger, arg på mig själv, vill bara skrika rakt ut och ser allt i svart eftersom jag inte kan hantera suget. Jag drar mig undan till en bänk på skolan, sitter i mina egna tankar, försöker fly bort och förbannar hela världen”.

Jimi kom med i kriminell organisation

Jimi berättade att eleverna tog droger på rasterna i skolan, den som vaktade visste om det, men valde att se mellan fingrarna.

Genom åren blev Jimi ett känt namn hos polisen och när han väl valt att engagera sig i en kriminell organisation fanns ingen återvändo.

I början kände Jimi med sitt dåliga självförtroende en samhörighet i gruppen, här betydde han någonting och kände inte sig underlägsen andra.

Men senare när han ville skapa ett nytt liv med tjejen han träffat och tyckte mycket om gick det inte att bli fri.

Han visste att det fanns en hotbild

Han var 18 när han fick fängelse första gången och hamnade där ett par gånger till innan hans liv ändades.

– Han visste att det fanns en hotbild över honom och oroade sig mycket för oss. Vi kunde sitta uppe hela nätter och prata och han ringde alltid hem när han var iväg.

Ett par månader innan han blev skjuten sa han att han nog inte skulle bli så gammal.

Förutom mamma Lisbeth och andra familjemedlemmar var storebrodern Jimis stora stöd, han jobbade som väktare och hjälpte honom många gånger ur svårigheter. Han var Jimis trygghet, säger Lisbeth.

Dagen Jimi dog var han hemma hos Lisbeth och två killar kom på eftermiddagen för att prata med honom.

– Efter en stund sa Jimi att han skulle följa med kompisar till Malmö, han skulle inte vara borta så länge. Jag kände igen den ene killen och tänkte inte mer på det.

– Jimi ringde inte hem som han brukade, men det gjorde inget. Jag ringde inte heller till honom, jag visste ju att han skulle komma hem.

Jimmy blev skjuten till döds

Det som hände sedan var kaos. Jimis storebror ringde och berättade att lillebror var skadad, han och Jimis pappa hämtade Lisbeth och körde till Malmö.

– Utanför sjukhuset mötte civila poliser oss, de sa att Jimi var död. Vi bara skrek, vi fick inte komma in till Jimi eftersom han blivit skjuten. De misstänkte mord. Vi var förtvivlade, men ingen verkade bry sig.

Det var den 20 oktober 2006, Jimi blev bara 25 år.

Familjens egen bild av honom stångades genom åren mot omgivningens. Vänner hade försvunnit och familjemedlemmar kände sig dömda på förhand.

– När han dog kändes det som att polisen tyckte att nu fanns det ett problem mindre för dem.

– Vi vet vem Jimi var, men för samhället var han bara en belastning och en börda, säger Lisbeth.

– Det jag har lärt mig genom detta är ödmjukhet och att inte döma.

Fågeln som tecken från Jimi

Lisbeth återkommer till stunden när Jimi konstaterade att han nog inte skulle bli så gammal.

– Han sa att om det händer mig något ska jag visa dig att det finns ett liv efter detta.

– En dag satt jag och grät vid köksbordet, det fräste till och ljuset slocknade. Det gick inte att tända det igen. Jag tänkte, det måste vara Jimi. En annan dag stod jag på altanen, då kom en rödhake och satte sig alldeles bredvid mig.

Rödhaken är Jimis fågel, berättar Lisbeth, och beskriver ett annat tillfälle när skulle hon hämta en väninna.

– Då var gatan alldeles full med rödhakar!

För henne var det ett tecken från Jimi, han är med henne och hon är fast besluten om att boken En mammas mardröm ska ge hans liv en mening.

Nu i höst går hon i pension och då ska hon börja skriva bok nummer två om sin son.