Robert bytte business mot gårdsliv: Alpackor är bra för själen
När en av alpackorna i hagen viftar med sina ögonfransar så knyter sig hjärtat på alla besökare. Mobiltelefonerna kommer snabbt fram för att få chansen att göra händelsen evig och de flesta av alpackorna poserar mer än gärna. Sedan går de iväg för att äta eller ligga ner en stund.
Det finns ett märkligt lugn över allihop och det smittar av sig på alla som kommer till alpackagården i Kråkshult.
– Alpackor är både nyfikna och försiktiga samtidigt. Det är därför de fungerar så bra med till exempel autistiska barn. Vi har några grupper som kommer hit ibland, berättar Robert Ullman, som driver alpackagården.
Han ser den positiva effekt hans djur har på människor oavsett bakgrund och det är delvis därför han öppnat upp sin gård för alla som vill komma. Han har ett litet kafé och en butik, och några av alpackorna är också tränade att ta besökarna på promenader.
Vid sidan av detta föder Robert upp flera föl varje år och han säljer den värdefulla ullen efter den årliga klippningen.
En tidningsartikel blev starten på ett helt nytt liv
Det är svårt att tro att Robert en gång i tiden, för knappt åtta år sedan, var mitt i karriären och jobbade med kraftledningar i Norge när han satte sig ner på flygplatsen och läste en artikel i ansedda Financial Times. En artikel som handlade om alpackor. Plötsligt var han såld.
Jag på mig själv med att le och det har jag fortsatt med
Efter en tuff period med sjukdom, ett jobb som han var rejält trött på och många tankar om ett annat liv så kom artikeln i just rätt tidpunkt. Robert började läsa på om dessa djur, för att sedan leta efter en gård som skulle passa och hittade till slut sitt drömställe i Kråkshult mellan Halmstad och Ljungby. Därefter gällde det att hitta alpackor av bra kvalitet, och det gjorde han.
– Jag köpte tio på en gång och de kostade en hel del, ler Robert. Vill man ha det bästa är det inte billigt.
Men därefter har han fått igen insatsen tusenfalt genom en helt ny sinnesro och mer hälsosam tillvaro.
– När jag läste den där artikeln kom jag på mig själv att jag började le och det har jag fortsatt med.
Sedan har det varit en lång väg att lära sig allt som behövs för att ta hand om djuren, för att förstå hur man kan träna dem och hålla dem friska.
– Jag visste absolut inget om djur eller djurhållning. Hade haft hund tidigare, men det är inte samma sak. Kunde inget om lantbruk heller och grannarna här fick sig många goda skratt i början. Framförallt när de såg mina försök att köra traktor. Jag visste till exempel inte vad vattensjuk mark var, men det fick jag lära mig snabbt när jag fastnade i leran, berättar Robert.
– Mina grannar brukade vara snälla nog att dra upp mig, som tur var.
Det här är Robert:
Namn: Robert Ullman.
Ålder: 52 år.
Bor: Kråkshult, mellan Halmstad och Ljungby.
Gör: Driver gården med alpackapark, promenader, kafé, tipspromenad, gårdsbutik.
Läs mer: Alpackagarden.se
Innan djuren var på plats reste Robert till Tyskland för att lära sig mer om alpackor av de mest kunniga där och sedan träffade han en kille från Syrien på en språkkurs som varit veterinär, som också var villig att hjälpa till mot att han fick lära sig mer svenska.
– Han kunde mycket om kameler, som ju delvis påminner om alpackor. Han hade jobbat med tävlingskameler i Saudiarabien och var verkligen erfaren.
Under tiden lärde sig Robert allt mer själv och började avla på sina djur samtidigt som han köpte ännu fler – men bara alpackor med fina stamtavlor och bra ull.
– I dag har jag kanske 50 som går i hagarna här. Det är både äldre, yngre, ston och hingstar. Det är de yngre pojkarna som vi tränar att gå ut och gå i grimma.
Besökare kan ta läkande alpackapromenader
Promenader med alpackorna anordnas för olika typer av grupper och är väldigt lugna och stillsamma.
– Det är alla typer av människor som kommer hit – familjer, turister, skolklasser, olika boenden för äldre eller funktionshindrade. Jag tycker att alpackor är bra för själen för alla.
Den här dagen har fyra tjejer, Christina, Ellinor, Pernilla och Annelie, från ideella föreningen Smålandskatten kommit på besök, och de är nog nästan lika förtjusta i alpackor som katter. Kanske till och med mer.
– Nu kan jag dö lycklig, utbrister Christina Nylander, efter lite mer närkontakt med de söta djuren.
De andra nickar instämmande. Det glittrar i ögonen på dem.
– Det har varit helt magiskt, säger Annelie Svensson.
Allihop har precis fått ta en liten promenad med varsin alpackapojk i grimma. Passande namn som Cappuccino, Brownie och Dracula säger en del om färgerna på dessa djur som på något sätt sprängt maxgränsen för gullighet.
De är däremot ganska olika i temperamentet – från den lite bekväma Cappuccino med sin lite piggare bror Phantom, till mycket livliga och busiga Brownie. Svarta Dracula håller koll på omgivningen och bruna Matzie bara är.
Alpackor är snälla djur med stora personligheter
En efter en tilldelas tjejerna sin alpacka, greppar grimskaftet och går ut genom ladan och ner mot hagarna. Några har full fart, andra släpar sig fram. Någon har extra koll på ljud i omgivningen, andra verkar vandra i dvala. Stora personligheter allihop.
Busiga Brownie går sist med gårdens alltiallo Andra Bancas från Rumänien. Hon studerar zooteknik på universitetsnivå.
– Jag ska försöka lära mig allt om alpackor – avel, ullproduktion, turism och besöksnäring. Det är väldigt intressant, säger hon med ett fast tag i Brownie som har spring i benen.
– Det här är så häftigt, säger Pernilla Ebbesdotter, medan hon leder ”sin” alpacka runt markerna.
Hon och de andra tre har egentligen katter som sina favoritdjur, men gör gärna ett undantag för alpackorna.
– De är ljuvliga, så lugna och vackra, förklarar Ellinor Jönsson.
– Man blir liksom harmonisk i hela kroppen.
Bara en av dem har haft närkontakt med dessa djur tidigare och alla är helt hänförda av upplevelsen. Att komma tillbaka igen står högt upp på listan av vad de vill göra.
Nu kan jag dö lycklig!
Nu får de promenera med en alpacka för första gången och börjar snabbt inse hur personliga de är. De passerar hagar med de fullvuxna pojkarna som används i avel och uppmanas att hålla distans till staketet.
– Annars kan man få lite spott på sig, säger Andra. De har sina revir och så kommer det en grupp med yngre pojkar. Då kan de vilja säga ifrån.
Nu går det jättebra och alla håller sig på sin kant, även om det springs lite i hagarna. När de kommer fram till stohagarna får smågrabbarna istället återse sina mammor, men det verkar de inte bry sig så mycket om. De passerar i samma lugna tempo.
– Jag är så glad för att kunna göra det här, säger Ellinor. Några såna här skulle man ha hemma.
Unika djur som fortsätter fascinera
Alpackorna fortsätter att tassa fram på sina mjuka fötter och närmar sig snart ladan på gården. Där ska de få komma ut i hagen igen och det är full fart om de får bestämma.
– Man får hålla i dem lite innan man släpper, annars lär de sig att rusa iväg. Allt man gör måste vara lugnt och stilla, säger Andra och visar hur man gör efter grimman är avtagen.
– Krama runt halsen och var helt stilla tills de slappnar av – då släpper du.
Hon har lärt sig lite olika tekniker hur man hanterar djuren.
– Alpackan har aldrig varit ett vilt djur, utan är framtagen av urbefolkningen i Peru där man använde deras ull, berättar Robert.
– Min erfarenhet är att de är djur som man mår bra av. Det kan vara om man till exempel är utbränd. I alla fall har det varit så för mig, fortsätter han.
Robert har stegvis lärt sig allt mer om dessa fascinerande djur och svarar gärna på gästernas frågor.
– Alpackor har som sagt en blandning av nyfikenhet och försiktighet som kanske kan verka nästan lite autistiskt och det måste man ta hänsyn till. De går oftast inte så bra ihop med hästar eller kor, utan ska egentligen bara vara med andra kameldjur. De är fantastiskt renliga också, säger han.
– Det är inte alls som att gå i en kohage där man får hoppa mellan avföringshögarna utan de håller sig ett ställe. Det gör allt mycket enklare.
Annelie, Pernilla, Ellinor och Christina som känner varandra på grund av sitt stora intresse för övergivna katter ser mer än sugna på att ta hem ett par.
– De är så fina, verkligen.
De har knappt ord efter upplevelsen där de sitter och fikar efter promenaden. Det kommer ta tid att smälta.
– Magi är det jag tänker, säger en av dem och de andra nickar.
Korta fakta om alpackor:
Alpackan är ett domesticerat kameldjur från Sydamerika. De finns i två pälstyper – suri och huacaya. Suri är mest ovanlig och har en päls som påminner om dreadlocks.
Alpackor har ett rikt språk av hummande läten. De kan spotta och då är det magsyra som kommer ut. De gör det dock sällan, oftast när de känner sig hotade och då mot andra alpackor. De lever i grupp och kan bli mellan 20–25 år.
Under Inkariket avlade man fram mängder av olika färger och typer av alpackor. Tyvärr blev de nästan utrotade under spanjorernas invasion och den lilla grupp som överlevde är grunden för de alpackor som finns i dag.
Antalet alpackor i Sverige har de senaste två åren ökat med nästan tusen djur.
