Efter stressiga åren hittade Marie lugnet hos djuren
Madicken har lagt hela magen i barnpoolen som precis fyllts på. I hagen på gården i Målsryd utanför Borås bor hon tillsammans med fyra andra alpackor i den lilla flocken. Det fem dagar gamla fölet Garlic tittar förundrat på medan hans lugna och coola mamma Cindy betar intill.
– Madicken är den som badar mest, men när det är extra varmt vill alla i poolen, säger Marie Andersson, 54, och ler.
En gång i tiden var hon en framgångsrik köpman i Borås med vidlyftiga expansionsplaner som inbegrep franchising över hela Sverige.
– Jag är från början höghusbarn och hade varken tillgång till djur eller trädgård. Min mamma var en riktig karriärist och pappa hade missbruksproblem. Jag fick bo en hel del hos min mormor och morfar, men framför allt fick jag bli självständig tidigt.
Jag var en ångvält utan mål
Det var en jobbig tid och Marie skötte sig själv, vilket hon i dag kan se att hon haft nytta av.
– Jag var den duktiga flickan som hjälpte pappa och som alltid trodde att jag behövde prestera, säger Marie.
Hon bodde med sin mamma tills hon var 18 år då hon flyttade till Stockholm. Där gick hon en utbildning inom försäljning, som ledde till jobb inom inköp. å småningom flyttade hon tillbaka till Borås och reste en del.
– Den ekonomiska kraschen 1992 ledde till att jag startade eget. Jag förlorade jobbet på postorderfirman som jag då jobbade på.
Ont i kroppen av stress
Maries första butik blev en smyckesbutik som snabbt utökades när hon startade upp en kosmetikabutik i lokalen intill. Hon hade flera anställda men jobbade mer eller mindre dygnet runt själv.
– Efter några år tröttnade jag och gjorde mig av med butikerna. Jag behöver hela tiden något nytt att göra, säger Marie.
När butikerna var nedlagda fick Marie höra att den lokala ostbutiken gått i konkurs. Hon kände sig omedelbart manad att anta utmaningen.
– Jag kunde inget om ost, men jag hade en enorm energi och vi blev snart utsedda till Bästa butik i Borås. Jag jobbade som en galning.
När Marie inte var i butiken var det Rotary, golf och möten. Snart hade hon öppnat ännu en ostbutik – en filial inne i köpcentret Nordstan i centrala Göteborg.
Hela tiden föddes nya idéer och Marie marknadsförde butikerna med hjälp av personal utklädda till möss och en ostgul bil som hon själv körde runt i.
Jag förstod att något var fel var när jag blev otrevlig mot mina kunder
– Till julen gjorde vi presentkorgar på nätterna. Det var som en stor tomteverkstad, berättar Marie.
Det var Maries personlighet och bemötande i butiken i Borås som fick kunderna att handla. Nu var hon där allt mer sällan och kunderna började bli besvikna. Tiden gick åt att driva de båda verksamheterna samtidigt och resvägarna var långa.
– Jag tappade det personliga och jag började få ont i kroppen av stressen.
Trots kortisonbehandling värkte Maries höfter och humöret blev allt sämre. Hon hade heller inte fullt ut hunnit sörja sin pappa som gått bort, och allt tillsammans tog ut sin rätt.
– Det som verkligen fick mig att förstå att något var fel var när jag blev otrevlig mot mina kunder. Vem som helst kunde åka på en utskällning. Jag som alltid älskat att stå i butiken kände bara irritation när jag hörde någon komma in. Det var inte jag, säger Marie.
Utbildade sig till trädgårdsmästare
Marie blev sjukskriven i ett och ett halvt år. Ostbutikerna såldes och hon visste inte vad hon skulle göra. Då såg hon en annons.
– Trädgårdsutbildning för vuxna stod det.
Utan någon som helst vana eller tidigare intresse hoppade hon på utbildningen, som skulle visa sig vara räddningen. Marie var dessutom en tacksam elev.
– Jag var den som ställde alla dumma frågor och det tror jag många var glada för. Men jag blev trädgårdsmästare till slut och fick det perfekta jobbet. Det var både fysiskt och självständigt, jag hade aldrig klarat av butiker igen. Att ha kunder och människor att förhålla sig till hela dagarna är det som får mig att må dåligt. Det går bara inte längre, säger Marie.
I dag föredrar hon fyrbent sällskap och bara någon enstaka tvåbent, som särbon, ett fåtal vänner och hennes mamma som bor i närheten. Men djurintresset är inget hon haft med sig från början. Det har fått växa fram.
– Trots det skaffade jag mig en islandshäst redan innan jag flyttade ut på landet. Sedan reste jag till Sydamerika och Peru och där fick jag se alpackor. Direkt bestämde jag mig: ”En dag ska jag ha såna i Sverige”.
Alpackor fjäskar inte för någon
Marie blev förälskad i de ulliga och vackra djuren med sina stora ögon och långa ögonfransar. Hon åkte hem och behöll drömmen om alpackorna vid liv i flera år. Till slut gick drömmen i uppfyllelse när hon köpte en gård på landet.
– I dag har jag fyra ston och ett föl här hemma, och två hingstar på ett annat ställe, säger Marie.
Driver verksamhet med alpackor
Marie har byggt upp en stor hage med tillhörande hus och varje sommar åker barnpoolen fram.
– Alpackor är helt olika hästar och de flesta andra djur. De är mer flockdjur och tar hand om varandra – till exempel tar hela flocken tar hand om fölet. Och de är helt omöjliga att muta, de fjäskar inte för någon. Det har de alldeles för mycket värdighet för att nedlåta sig till, säger Marie.
Alpackor används ibland i fårflockarna i Peru för att de är bra på att hålla koll på omgivningarna. De varnar så fort de misstänker rovdjur och samlar ihop sin flock. Och mycket riktigt så lyfts huvuden misstänksamt direkt om en katt eller något annat djur närmar sig.
– Jag har haft alpackor i fyra år nu och man lär sig något nytt hela tiden. De är stora personligheter, säger Marie.
Den svarta alpackan Madicken är den som bestämmer och verkar ha mest koll på omgivningen. Cindy är socialast och Timjan är en naiv ettåring. Det helvita lilla fölet Garlic verkar helt avslappnad och hetsar inte upp sig i onödan. Men så har han en hel flock som ser efter honom också.
– Jag skulle kunna lyfta honom utan problem. Han är inte rädd för mig, säger Marie, som var det första ansikte fölet såg när han föddes.
Arbetar hårt
Hon var på väg till jobbet när hon såg att Cindy som stod i hagen såg ut att ha lite problem.
– När jag kom fram såg jag att mulen var ute. Sedan behövde Cindy lite hjälp under krystningarna och jag hjälpte till att få ut honom. Det var fantastiskt.
Marie går sakta mot Garlic som ligger lugnt på marken vid sin mamma. Men hon hinner inte långt förrän Posala inser det potentiella hotet och kommer stormande i full galopp, kastar med frambenen och spottar magsyra mot Marie som får fly fältet.
Arbeta hårt kan jag fortfarande
– Ja, vad säger man. Som tur var missade hon, för spottet luktar verkligen fruktansvärt, säger Marie skrattandes medan Posala förbereder ännu en spottloska med bakåtstrukna öron.
Alpackor är märkligt modiga och försvarar sin flock även mot varg om det behövs. Deras märkliga rörelser, svängande huvuden och träffsäkra spott kan skrämma ovana rovdjur som är vana vid bytesdjur som flyr i stället för att anfalla.
– Madicken brukar varna när hon ser ett rådjur, men jag är mest orolig för lodjuren här omkring. En gång om året blir de klippta och därefter kan man använda ullen om man vill, berättar Marie.
Hennes numera harmoniska liv innefattar tre dagar med jobb som trädgårdsmästare hemma hos privatpersoner och företag, sedan livet på gården bland djuren.
– Det är mängder att göra, men på rätt sätt. Det är den sociala Marie som inte fungerar – i alla fall inte när det blir för mycket. Arbeta hårt kan jag fortfarande.
Vem är Marie Andersson?
Ålder: 54 år.
Bor: Målsryd.
Familj: Särbo med Stefan Gunnarsson.
Gör: Trädgårdsmästare och driver webbshoppar.
Djur: Alpackorna Madicken, Cindy, Posala, Garlic, Timjan, Picasso och Chilli, islandshästarna Embla, Gandur och Blida, shetlandsponnyn Skogsman, hunden Gus och två katter.
Om jag inte jobbade som trädgårdsmästare skulle jag …
… gärna jobba med att köra budbil eller postbil, eller jobba med djur. Jag behöver vara självständig.
Vad som drev mig in i väggen var …
… ett stort uppmärksamhetsbehov och att jag ville att någon skulle se hur duktig jag var hela tiden. Vad andra tyckte var väldigt viktigt och jag trodde att jag behövde rätt bil och rätt kläder. Jag var en ångvält utan mål. Tack och lov kan jag i dag gå i blåbyxor och köra en gammal skruttig bil.
Av Susanne Stamming
Foto: Susanne Stamming, Privata