Guns lilla röda – kinaexperten om att resa i Jan Myrdals fotspår
– Folk vet ju inget om Kina. Man måste ha varit där för att förstå att det inte är så konstigt
År 1962 publicerade tidningen Vi reportaget ”Kinesisk folkkommun: Vägen till makten”. Ett reportage signerat Jan Myrdal och med bilder av hans fru Gun Kessle.
Här berättade Mau Keye, grottbyggare och bonderevolutionär om tiden före och livet efter det kommunistiska maktövertagandet 1949. Reportaget var den första i en serie som skulle komma som bok året efter under titeln Rapport från en kinesisk by. I ord, bild och statistik beskrev det svenska paret livet i byn Liu Lin där invånarna djupintervjuats och fotograferats i arbete och vardag. Genomslaget blev monumentalt. Så nära den kinesiska vardagen hade ingen kommit förr.
Utdrag och reportage i boken publicerades i tidningar över hela världen. Byn som Myrdal och Kessle beskrev förändrade bilden av Kina och kineserna i grunden.
Även om genomslaget är vedertaget fanns det så klart röster som var kritiska. Båda sidorna kommer till tals i boken Byn som omvände världen (Oktoberförlaget) av ekonomhistorikern och journalisten Gun Lauritzson. Där är de som menar att Myrdal missar att sätta röster och fakta i ett sammanhang och att han skriver för de redan invigda. Kan de inhemska tolkarna lagt ord i böndernas mun för att gå i linje med Maos lilla röda?
Svältkatastrof
Det hör till saken att besöket gjordes i byn i samband med det så kallade Stora språnget (1958-1962). Ett statligt styrt produktionsskifte där arbetet utfördes i kollektiv (folkkommuner) som slutade i en svältkatastrof med ett okänt antal offer. Liu Lin var en sådan folkkommun.
Fast inte ens kritikerna kan undgå att betyga sin respekt för jobbet som lagts ner. Myrdal och Kessle intervjuade ändå 26 invånare och bodde i byn under en månad. Detta i en tid när få västerlänningar tilläts röra sig hur som helst i landet.
Och de gjorde avtryck.
– De var ju så förtjusta i honom. Åh, herregud som han skrev upp den byn, säger Gun Lauritzson som besökte Liu Lin under fyra dagar 2004
Där träffade hon människor som antingen själva intervjuats i reportageboken eller var anhöriga till byborna från Myrdals besök. Många sprack upp i ett leende när de fick se sig själva i boken och av tanken på den mysige Myrdal. En man som hemma i Sverige visserligen betraktades som väldigt skarp men också som något av en buffel.
Byn hade förändrats men det mesta stämde som stått i Myrdal och Kessles bok. Det var en av poängerna med hennes resa dit.
– Det gick såna rykten om att det var hittepå. Det var det som gjorde att jag reste dit.
En del bybor bodde fortfarande i utgrävda grottor i berget. En smartare lösning än vad man kan tro. Varmt på vintern och svalt på sommaren.
Flera besök i Kina
Gun blev vänligt bemött och hade inga problem att etablera kontakt. Kina kan möjligen framstå hotfullt som nation men det innebär inte att befolkningen är hotfulla.
– Det var aldrig några hinder någonstans. Ingen som sa ”hit eller dit får du inte gå”. Folk är ju som himla vänliga. Man kan i princip klampa in överallt. Det är samma sak där som i Mörarp eller Höganäs.
Guns väg till Kina och paret Myrdal-Kessles by började förresten som ett misstag. Hon skulle egentligen börja läsa japanska men tog fel dörr på universitetet och gick in på kinakursen. När felet gick upp för henne valde hon att bli sittande. Det blev enklast så.
Genom åren har det blivit tio besök i Kina. Det längsta under ett år och det första på tidigt 70-tal med svensk-kinesiska vänskapsförbundet.
– Det var ett gäng glada vänstermänniskor, och lite kritiska. Jag var inte ett dugg kritisk. Jag var bara glad, säger Gun.
– Vi bodde ju så flott. Det var förgyllda duschkranar i badrummet och sådant. Var man gäst skulle man ha det bra.
Att söka det vardagliga Kina
Under tiden som student i Kina i Nanking och Peking sökte Gun hela tiden efter det vardagliga Kina. Och eftersom utländska studenter hölls åtskilda från kinesiska så fick hon ordna vardagsmötena på egen hand. Hon gick över till de kinesiska studenterna för att äta med dem eller cyklade bort från skolområdet för att snacka med folk.
I början kunde hon väcka uppseende och skapa kontakt genom sin blotta uppenbarelse. Hon var lång med kinesiska mått mätt och hade en röd jacka som förstärkte intrycket av att hon var en exotisk rese. Gun berättar om ett tillfälle där hon gått sin egen väg och får en massa intresserade kineser omkring sig. ”Säkert tusen stycken”.
– Jag hade med mig ett foto av min familj och fick sitta och visa bilden för alla. På en stol mitt i en korsning.
Kinesiskan är ”inget språk man snyter ur näsan”. Speciellt inte om det är på dialekt. Så vid besöket i Liu Lin hade Gun en tolk med sig för att fånga alla nyanser. Dessutom hade Gun med sig ett introduktionsbrev från institutionen om att hon skulle behandlas välvilligt och få den hjälp hon behövde.
Han grymtade lite grann, så han tyckte säkert det var bra.
Hon tror inte att byn, som den hon upplevde, existerar på samma sätt idag. Precis som att den by hon besökte inte var densamma som Myrdal och Kessle bott i. Hus har försvunnits och ersatts med nya högre. Människor har gått bort och folkkommunerna ett minne blott.
– De jag intervjuade är döda nu. De var jämngamla med Myrdal. De har kolat allihopa, konstaterar hon krasst.
Jan Myrdals omdöme
Jan Myrdal själv dog hösten 2020, 93 år gammal. Men han hann vara med på föredrag där Gun berättade om vad hon kommit fram till när hon gick i hans fotspår. Gun tror att han tyckte hon gjort ett bra jobb.
– Han var inte en sån person som strödde beröm omkring sig. Men han grymtade lite grann, så han tyckte säkert det var bra.
Bilden av Myrdal som bufflig och trubbig vill hon inte skriva under på. Det är åtminstone inte hela bilden.
– När man umgicks med honom var han oerhört vänlig. Världens gulligaste. Tror den där buffligheten var ett sätt för honom att känna sig för. När han inte visste vad han kunde förvänta sig.
Boken Gun skrivit är egentligen hennes doktorsavhandling. Den hon skrev när hon kommit hem från Liu Lin. Men det har inte blivit någon högtidlig lagerkrans än.
– Avhandlingen är klar men det saknas ett kapitel om metod för att den ska bli godkänd. Jag får göra det nu.
Guns restips
Metoden för hennes resande är annars ganska enkel. Gun är nyfiken och frågvis. Både som person och i yrket som journalist. Hon kan, som hon uttrycker det, ”klampa in och ställa frågor”. Blir hon bjuden på middag frågar hon inte vad som bjuds utan var är besticken/pinnarna.
– Jag ville ju ta del av deras verklighet.
Men grundprincipen är att resa på egen hand och leta egna vägar. Hellre hitta ut i byarna är gå i flock i städerna.
– Jag har rest med transsibiriska järnvägen två gånger. En gång 73 och en gång 83 tror jag. Det är när man reser själv som man får bäst kontakt med andra. Folk vill ju umgås.
Men om du får åka tillbaka till Liu Lin då?
– Klart att jag vill åka tillbaka för att se hur byn ändrat sig. Den typen av by finns ju inte längre. Då kanske min man Tomas vill följa med.
