Författaren Marianne Stenstedt: Mormors krigsbrev var en dold skatt
Här berättar hon om upptäckten – och bjuder på ett bokutdrag.
Jag började läsa min mormors brev för tio år sedan, och blev genast som förälskad i dem. Min mormor föddes visserligen i Stockholm 1897, men jag visste att hon bott i Tyskland under sin uppväxt, gift sig och fått tre barn där.
Men hur svårt hon hade det i Tyskland och hur hon vecka efter vecka skrev till sin bästa vän Karin Hammarskjöld, längtade och hoppades komma tillbaka till Sverige, det visste jag inte. Det första brevet skrev min mormor 1911, direkt efter flytten till Tyskland. Hon var då fjorton år.
Bodde i Tyskland under världskriget
Vintern 1932 upphör brevväxlingen, för då sätter hon sig på ett tåg tillsammans med sina barn och återvänder till Stockholm. Hon bodde alltså i Tyskland under första världskriget, superinflationen och den stora depressionen.
Elsie och Karin sparade varandras brev, och när de blev äldre bytte de breven med varandra. På den vägen var det att jag på min mammas vind hittade flyttkartongen med mormors brev, för det behövdes en stor kartong för att rymma de cirka 500 breven.
Nu har jag gjort två böcker av breven: Elsie Jollasses brev till Sverige 1911–1920 och Elsie Deines brev till Sverige 1920–1931. Namnbytet berodde på att hon gifte sig.
Se också: Elton fick herpes vid födseln – har bara 10 procent av hjärnan kvar
23 oktober 1914
Hjälp till trupperna vid fronten
Älskade lilla Karin! I går och i dag har jag fållat och sytt soldatskjortor. Jag vill så gärna hjälpa till, men det är inte mycket man kan göra. För att hjälpa till med sjukvård måste man vara äldre.
Det görs mycket gott här. Var och en ger vad han kan av pengar och andra saker till olika insamlingar. Ett par gånger redan har bilar med så kallade Liebesgaben avgått härifrån till trupperna.
På stationen är också flera herrar och damer sysselsatta med att ge förfriskningar åt sårade som reser igenom med tåg, och åt trupperna som är på väg till fronten. Nu pågår stora trupptransporter igen. I går ryckte också Onkel Otto ut med en helt ny armékår. Från Onkel Hermann fick jag ett kort häromdagen, på vilket han tackar för strumporna jag stickat till honom.
På posten tycks de anse att våra brev ser misstänkta ut. Ditt senaste hade återigen en stämpel: Freigegeben Überwachungsstelle Berlin. Av det framgår att någon som kan svenska läser våra brev, eller rättare sagt tittar igenom dem. Men vet du, det tycker jag inte vi bryr oss om, utan pratar på som vanligt. Nog kvittar det väl om en människa som varken du eller jag känner läser våra brev?
5 november 1914
Blänkande uniformer och hjälmar
Nästan varje onsdag och lördag är jag på rådhuset och räknar brödpåsar, för varje månad ska trettiotusen påsar skickas härifrån till hären. De lämnas tillklippta till fattiga fruar som syr dem hemma för att få en förtjänst. När de så lämnas tillbaka tar vi emot dem och räknar dem och binder ihop dem i buntar om hundra. Ibland står folk i kö och väntar på att vi ska ta emot påsarna. Det är inte svårt, men när man räknat flera tusen blir man alldeles dåsig.
I dag på morgonen var jag med Heinz vid stationen för att titta på när sextio ulaner reste till fronten. De såg väldigt stiliga ut när de red förbi, i nya uniformer, blänkande hjälmar och lansar. Det var mycket folk vid stationen och musiken spelade, soldaterna hurrade och alla vinkade.
De var alla friska och starka unga män, och alla strålade över att få komma bort.
De var alla friska och starka unga män, och alla strålade över att få komma bort. Bland dem som stannade kvar och som följt sin son eller bror fanns det förstås många sorgsna ansikten, ty alla kommer väl inte tillbaka.
Heinz var till vår stora belåtenhet inte bland dem som for, vilket han var arg över förstås. Om jag vore en pojke skulle jag inte heller vilja sitta här och bara ha stabstjänst.
15 januari 1915
Julklappar åt sårade soldater
Före jul hjälpte jag som vanligt till med julklappsutdelningen åt fattiga barn, och på julafton gick jag med mamma till lasarettet för att hjälpa till att göra i ordning julklappar åt de sårade.
Åt var och en gjorde vi i ordning hans saker på nattduksbordet, med grankvistar runtomkring. De fick verkligen mycket, först och främst vad de önskat sig, men också många andra nyttiga och trevliga saker, och gotter.
När allt var i ordning, lamporna släckta och granarna tända fick soldaterna komma in. En kör med unga flickor sjöng Stille Nacht och en av dem läste julevangeliet.
Jag stod uppe i galleriet och såg ned på salen, och något så vackert och stämningsfullt har jag sällan varit med om. Tre stora granar strålade av ljus och glitter, på varje nattduksbord stod ett ljus, och så de vackra julsångerna, och alla dessa vita bäddar belysta av julljusen.
Många av soldaterna snyftade högt, och hur jag än försökte behärska mig började tårarna trilla.
Många av soldaterna snyftade högt, och hur jag än försökte behärska mig började tårarna trilla. I en säng låg en ung soldat som kommer att få men för livet, och bredvid honom satt hans mor, en gammal gumma som redan förlorat en son i kriget.
Det var en syn jag aldrig kommer att glömma.
30 januari 1915
Jag önskar att kriget snart vore förbi
Kära lilla du, du har alls ingen orsak att på något vis avundas mig att jag får uppleva detta förfärliga krig på nära håll. Ja, man ser och hör mycket här som kommer en att inse att kriget inte enbart är till fördärv, eller bara väcker de dåliga lidelser som slumra i var människa. Detta offermod och denna hjälpsamhet är storartad, hur de egna intressena får stå tillbaka för att hjälpa till att lindra krigets olyckor.
Men att kriget på något vis verkat förädlande på min karaktär är ett stort missförstånd, jag fruktar att det snarare är tvärtom. Ja, om jag vore lite äldre och kunde hjälpa till på ett lasarett, men vad gör jag? Ingenting!!! Du kan inte tro hur ofta jag är nedstämd och missnöjd, och den främsta orsaken till det är nog att jag har för lite att göra och för mycket tid att fundera.
Vad jag önskar att kriget snart vore förbi! Att det inte är för glatt och roligt hemma hos oss, det kan du nog förstå. Men talar nästan bara om kriget och lasarettet och hör och läser dagligen de hemskaste saker. Ibland på kvällarna ligger jag och storgråter i min säng.
11 maj 1915
Det står en soldat i varje fönster
Om det här brevet kommer fram lika fort som det förra får du det till din födelsedag, så jag sänder dig mina allra hjärtligaste lyckönskningar och en stor födelsedagskyss. Hoppas du kommer att trivas lika bra med att vara arton som med den ljuva sjuttonårstiden. Emmy fyllde arton i förra veckan och då talade vi om att vi inte alls var belåtna över att redan bli så gamla. Om en månad är det ju min tur.
På födelsedagskaffet hos Emmy fick vi bakelser och kakor, en sällsynt njutning nu för tiden. Vi satt i trädgården som går ned till järnvägen, och medan vi satt där kom ett långt tåg med soldater, som stannade för att vänta på ett mötande tåg. Vi gick fram till staketet och hälsade på dem, och Emmy sprang upp och hämtade det som var kvar av kakorna. De blev hemskt glada och tyckte det var betydligt bättre än det Kommissbrot som de brukar få.
När tåget sedan satte igång stod det en soldat i varje fönster och alla vinkade och kastade slängkyssar och ropade att vi skulle komma med. Och vi vinkade tillbaka, skrattade och skrek.
17 augusti 1915
Om detta hemska krig snart vore slut
Nu har posten återigen kommit med en av sina rysliga förordningar: Man får inte skriva mer än två sidor! Eftersom mitt brevpapper är så litet tänker jag ändå skriva fyra sidor, kortare brev kan ingen begära. Man får nästan bara plats att tala om hur man mår, och då blir det inte som en pratstund att skriva till dig.
Om detta hemska krig ändå vore slut snart så man åter fick normala förhållanden. Eller om du kunde komma hit ändå så att vi fick prata igen, men jag vet att det inte går och jag inser mer och mer att det inte kan ske förrän kriget är slut, eller åtminstone nästan slut.
8 januari 1916
Om det varit fred skulle jag nog kunnat roa mig
Ett sådant förtjusande jullov du har haft! Vad det måtte vara ett roligt liv så där på herrgårdarna. Jag måste medge att jag kände något som liknade avundsjuka då jag läste det, för nog känns det lite bittert ibland när man tänker på att de år som ska vara de roligaste, förgår så här mörka och sorgliga.
Varken mina sjutton eller arton år kunde man kalla ljuva. Om det varit fred skulle jag nog kunnat roa mig ganska bra här med. Mina vänner och jag talar ibland om förflutna nöjen och danser med en känsla av saknad, fast ingen förstås riktigt vill medge det.
Men man är bara ung en gång, och det är ganska tvivelaktigt om vi någonsin kommer att dansa mer. Vi hinner kanske bli för gamla, för även om kriget skulle vara slut snart kommer det nog dröja länge innan allt blir som det var.
Men man är bara ung en gång, och det är ganska tvivelaktigt om vi någonsin kommer att dansa mer.
29 april 1916
Kanske är det fred nästa sommar
Älskling, jag tror inte vi ska hoppas för mycket på att träffas i år. Om också mamma och jag skulle få pass, vilket jag knappast tror, så kan vi inte ännu en gång resa till Sverige utan Erik.
Och att resa alla tre går inte i dessa tider. Det skulle bli mycket dyrare än vanligt, för du har kanske sett i tidningen att marken står rysligt lågt i kurs, och den fortsätter sjunka. Men mamma säger att om det är fred nästa sommar, och det måste det väl vara, då kommer vi säkert.
Allt hopp vill jag inte ge upp. Om jag skulle få pass och ressällskap då ska jag tigga och be.
