Fem år efter mordet på Zaida Catalán: "Hon var besjälad av att göra skillnad"
– Vi applåderar absolut inga dödsdomar. Men de som ligger bakom morden, de som gav ordern, de går fortfarande fria , säger Zaidas mamma Maria Morseby.
I mars 2017 mördades FN-experten Zaida Catalán, hennes kollega Michael J Sharpe och en lokal medarbetare när de var på uppdrag i provinsen Kasaï i Kongo-Kingshasa. Nu fem år senare står ett 50-tal personer inför rätta misstänka för inblandning i morden. Med anledning av detta publicerar Allas.se en intervju med Zaidas mamma och syster som gjordes 2020.
Vi ses på ett av de få kaféer som har öppet en söndagskväll i centrala Kalmar. Fika var något som Zaida Catalán, hennes syster Elisabeth och mamma Maria Morseby brukade göra tillsammans de gånger Zaida var hemma på besök i Sverige.
– Vi brukade också träna en hel del, vara ute och springa och praktisera yoga. Inte långt innan sin död hade Zaida satt upp en sådan där poledance-stång i hemmet, säger Maria med ett leende.
Tidigare har Maria berättat om den belästa, smarta och nyfikna Zaida. Men nu beskriver hon och yngsta dottern även Zaidas galna, vilda och sociala sidor. Om hur hon klättrade i berg, åkte snowboard och tog dykcertifikat. Ville hon något så klarade hon det. Körkort tog hon på två veckor och det fanns nog inget som Zaida inte var bra på menar de. Samtidigt var hon utåtriktad och gladlynt.
– Ingen kunde skratta som Zaida, säger Elisabeth och beskriver sin systers skratt som högt och medryckande.
Mario, Marias man och pappa till döttrarna Zaida och Elisabeth, dog i en olycka när Zaida var 18 och hennes syster tio år. Familjen har alltid betytt väldigt mycket för dem, men efter pappans bortgång blev Maria och hennes två döttrar en liten ”tjejmaffia”. Tillsammans engagerade de sig i rättvise- och miljöfrågor, något som gått som en röd tråd i familjen under döttrarnas uppväxt.
– Vi bar alla tre på samma vision, men till skillnad från oss jobbade Zaida ute på fältet. Jag har nog varit mer försiktig och hemmakär. Det är först på senare år som jag vågat och uppskattat resandet mer, konstaterar Elisabeth.
I gymnasiet var Zaida en engagerad djurrättsaktivist, gick med i Miljöpartiet och blev senare språkrör för Grön Ungdom. Samtidigt utbildade hon sig till jurist och fick snabbt jobb. Hon kandiderade till EU-parlamentet, var aktiv i kommunalpolitiken i Stockholm och arbetade som jurist på partiets riksdagskontor.
Hon var i fara
År 2011 kom Zaida till Kongo- Kinshasa för första gången. På ett uppdrag för EU utbildade hon kongolesiska poliser i mänskliga rättigheter, hur de kunde arbeta mot diskriminering och sexuellt våld. Därefter reste hon på olika uppdrag, till bland annat Palestina och Afghanistan. Men hennes hjärta brann för Kongo och i kvarlämnade texter har Zaida beskrivit hur hon åkte tillbaka till landet för ”att sätta dit det där aset”.
Elisabeth berättar att ”aset” som Zaida kände sådan avsky för var en man vid namn Frederic Batumike.
– Han är en fruktad milisledare och lokal parlamentsledamot som Zaida utredde och träffade i fängelset på grund av bestialiska övergrepp mot mycket små barn.
Maria kan knappt ta orden i sin mun när hon berättar vad denna man står bakom, men i journalisten Staffan Lindbergs bok ”Mordet på Zaida Catalán” beskrivs hur Frederic låtit en häxdoktor förmå sina milismän att våldta småflickor och dricka blodet från deras söndertrasade underliv för att därigenom få övernaturligt skydd. Under tre år, mellan år 2013 och 2016, utsattes minst ett femtiotal barn för upprepade våldtäkter, den yngsta var bara 18 månader. Denis Mukwege, som fick Nobels fredspris 2018, har själv tagit emot många av dessa utsatta flickor på sitt sjukhus och tillhör också en av dem som kämpar mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Maria och Elisabeth har förstått att Zaida känt att hennes liv var i fara – detta hade hon uttryckt bland annat till en vän på Facebook. – Förutom de hemska övergreppen undersökte hon och dokumenterade hur illegala mineralexporter i Kongo går till. Förmodligen blev Zaida ett hot då hon sökte efter sanningen, som hon ville lyfta fram för omvärlden.
– Vi visste att Zaida befann sig i ett oroligt område, men trodde att hennes säkerhetsskydd som vanligt var minutiöst. Hon brukade bo i skott- och bombsäkra hus och hade ständigt livvakter vid sin sida, säger Elisabeth.
– Under sina uppdrag har hon nog känt sig rädd emellanåt, men hon har aldrig velat oroa oss. Zaida brukade säga att ”man inte kan gå runt och vara rädd, då begränsar man sitt liv”. Men det är klart att man bär på ständig oro när man vet vilken typ av uppdrag ens barn är ute på. Och en mamma känner när något inte står rätt till, säger Maria.
Hoppet tändes och släcktes
Hon berättar hur hennes äldsta dotter, som annars brukade höra av sig dagligen, på senare tid låtit det gå längre mellan samtalen.
– Jag visste att de hade problem med både vatten och el så det var inte så konstigt att jag inte hörde av henne lika ofta. Men en kväll när hon ringde hörde jag på rösten att allt inte var som det skulle.
Vad det handlade om visste inte Maria, men söndagen den 12 mars 2017, när telefonen ringde, drabbades mor och syster av panik. Elisabeth berättar att det var ett kongolesiskt nummer som visades på hennes display. De satte på högtalaren och hörde olika mansröster som de inte kunde förstå. Men de kunde även urskilja Zaida som andades högt. Elisabeth ropade sin systers namn, men fick inget svar. Maria larmade då FN på en gång och därefter följde en tuff tid för mor och dotter. Från början trodde man att det handlade om en kidnappningssituation. Patrick, som Zaida hade varit förlovad med och som fortsatt vara en god vän till familjen, hade hört att Zaida och hennes chef, amerikanen Michael J Sharp, var spårlöst försvunna i djungeln och sedan blivit skjutna. Han kontaktade högt uppsatta befälhavare i området, men fick höra att de båda FN-experterna tagits tillfånga.
Ville veta vad som hänt
Hoppet tändes och släcktes om vartannat för mor och dotter som båda blev sjukskrivna och tillbringade dag och natt tillsammans i Marias hus på Öland.
– Tjugo dagar efter samtalet kom poliser hem och bankade på dörren. Vi fick då veta att man hittat Zaidas och Michaels döda kroppar, nergrävda i en ytlig grav.
Mordet på de båda experterna hade filmats med en mobiltelefon. Där syntes hur de båda sköts till döds och hur mördarna högg huvudet av den 36-åriga Zaida. Både Maria, Elisabeth och flera av Zaidas vänner valde att se den barbariska filmen.
– Vi ville se filmen, för att inte sväva i ovisshet kring vad som egentligen hände.
Men att beskriva vad de upplevde medan de såg sin älskade dotter och syster avrättas finns det inga ord för. Sista gången som Maria och Elisabeth träffade Zaida var kring jul och nyår 2016.
– Vi höll på att fixa i ordning Zaidas lägenhet i Stockholm. Hon ville ha lite nya möbler och uttryckte att hon ville boa in sig lite mer, stationera sig och kanske dra ner på uppdragen utomlands. Hon skulle läsa en utbildning i psykoterapi på distans och ville upprätthålla sina relationer hemma i Sverige.
Den kongolesiska regeringen anklagade en lokal milis för att ligga bakom morden. Men polisutredningen uppvisade stora brister och mycket talar för att ledande politiker och militärer låg bakom avrättningen.
– Att få reda på vad som hänt hjälper oss att gå vidare och inte leva i ovisshet. Vi hoppas naturligtvis på rättvisa och att de som är skyldiga till folkmorden i Kasai och även tystade Zaida och Michael ska ställas inför rätta.
Lurades i fälla
Inspelningen visar att allt var en fälla, beställd på högre nivå. Rekonstruktioner, bilder och ljudupptagningar som Zaida gjort tillsammans med SVT:s ”Uppdrag granskning” pekar på att män i ledande positioner ligger bakom avrättningen. Förövarna förnekar att de ens träffat Zaida trots att de finns med i filmen från avrättningen. Det finns vittnen som har erkänt eller berättat, men de har blivit ”undanröjda”, mördade.
– Allas våra påtryckningar är jätteviktiga för att rättvisa ska skipas och sanningen ska lyftas fram.
Något år efter Zaidas bortgång dog hennes före detta fästman Patrick.
– Det var en massiv hjärtattack, men hans vänner säger att orsaken var hjärtesorg. Hans kärlek till Zaida var enorm, säger Elisabeth.
Efter beskedet om Zaidas död ville hon själv inte längre leva.
– Vi upplevde det värsta en människa kan uppleva, bottenlös sorg och vi hamnade i chock. Jag tappade livslusten.
Beskyddande storasyster
Maria beskriver hur hon kände sig tvungen att fortsätta leva, för Elisabeths skull.
Efter en tid drabbades Elisabeth, vid sidan av sin sorg, av en strävan att sätta dit dem som låg bakom morden. Hon jobbade outtröttligt dag och natt med att få tillgång till allt som fanns i hennes systers dator. Hon har hållit regelbunden kontakt med myndigheter, journalister, ambassader, poliser, politiker och FN. Maria nickar och inflikar att det som inte får hända, hände.
– Jag har känt sådan enorm maktlöshet, att jag inte kunde skydda min dotter, suckar Maria.
Zaida var åtta år äldre än Elisabeth och förutom att vara väldigt beskyddande berättar Elisabeth att Zaida var väldigt mån om att hennes lillasyster skulle utvecklas och förkovra sig.
– Hon gav mig en massa böcker i alla möjliga ämnen, om feminism, sexualitet, veganism och böcker om andlighet eller yoga. Hon tyckte att jag skulle ta kurser i självförsvar, la sig i hur jag åt eller att jag tränade tillräckligt. Min storasyster hade enormt mycket energi och eftersom hon gav så mycket under sina resor blev tiden hemma perioder av återhämtning.
Maria tillägger att de båda alltid kände sig prioriterade av Zaida när hon var hemma.
– Hon vilade, åt och tränade bra. Men det fanns ingen dötid, hela tiden nya mål och projekt i sikte. Det är beundransvärt. Zaida var så levande, hon hade så mycket kvar att ge, säger Maria.
Det har tagit tid att acceptera det som hänt, men båda har hittat tillbaka till ett slags vardag. Elisabeth jobbar sedan ett år tillbaka heltid som gymnasielärare. Hon får livsglädje av att inspirera och ge kunskap till sina elever. Men också genom att umgås med vänner och familj.
Blir aldrig densamma
Maria hittar glädje och kreativitet genom sin konst. Dessutom är hon mitt uppe i en renovering av sitt hus, som upptar en del av hennes tankeverksamhet.
– Familjen kommer aldrig att bli densamma. Vi tre var oerhört starka tillsammans och älskade intensivt. Nu bär vi båda ett lager av sorg inom oss. Maria och Elisabeth vill att man ska minnas Zaida för det otroliga arbete, det mod, den styrka och drivkraft hon hade.
– Det är oerhört osjälviskt att riskera sitt eget liv för att göra världen mer ljus. Hon hade ett stort civilkurage och borde vara ett föredöme för så många av oss. Alla behöver inte åka ut på farliga platser, vi kan verka i det lilla och våga ställa upp för varandra i vardagen.
På frågan vad som hände med ”aset” Fredric Batumike som ligger bakom massakrerna, våldet och våldtäkterna som Zaida försökte synliggöra, svarar Maria att Zaidas arbete betalade sig.
– Han sitter nu fängslad på livstid, vilket är en enorm seger med tanke på straffriheten som råder i maktens korridorer. Men han har fortfarande sin telefon kvar och inifrån fängelset styr han andra högt uppsatta män och verkar sorgligt nog än idag. Oskyldiga barn och kvinnor fortsätter att utsättas för våld.
Maria och Elisabeth har en önskan: att resa till Kongo och besöka platser där Zaidas vistats och jobbat på och kanske, om de orkar, besöka platsen där Zaida och Michael hittades nergrävda.
– Men inte just nu då det är alldeles för oroligt där. Det går bara inte att komma in i landet. Det är för oroligt. Vid Gärdslösas kyrkogård på Öland har Zaida sin minnesplats, där ligger hennes kropp begravd.
Begravningsceremonin hölls i Kalmar domkyrka månader tidigare och gick i kärlekens tecken.
– De som mördade Zaida ville att hon skulle försvinna, att ingen skulle minnas henne så detta känns delvis som en seger mot det mörka och onda. Samtidigt tänker jag på alla tusentals kroppar som ligger begravda i Kongos massgravar, och alla anhöriga som lever i ovisshet, på alla föräldrar som inte får tillbaka sina barn.
Dödsstraff för skyldiga
I slutet av januari 2022 föll domarna mot de personer som åtalats misstänkta för inblandning i morden. 51 av de 54 åtalade dömdes till döden, rapporterar SVT. Översten Jean de Dieu Mambweni dömdes till tio års fängelse. Två personer friades.
Av de åtalade som dömts till döden är 22 på fri fot. Och dödsstraffen lär omvandlas till livstids fängelse med tanke på att Kongo-Kingshasa inte verkställt något dödsstraff sedan 2003.
Maria Morseby menar att det ännu dröjer innan hon kan känna att rättvisa skipats. Först och främst vill hon framhålla att hon är emot dödsstraffet som sådant. Invändningarna handlar om att flera av de åtalade dömts för helt andra saker än morden. Uppror till exempel. Flera av dem är, som sagt, på fri fot och en av av dem är till och med död. Men den kanske största frustrationen ligger i att de som dragit i trådarna på högre ort går fria.
Överste Mambweni fälldes inte för inblandning i morden. Han fälldes för tjänstefel och för att inte ha lyckats assistera personer i fara, skriver DN.
– Jag är övertygad om att han kommer att bli frikänd. Det är det som gör mig ledsen, säger Maria Morseby som menar att de som tagit besluten än en gång slunkit undan sitt ansvar.
Det var kanske inte de som höll i vapnen när fällan slog igen om Zaida och Michael J Sharp men Maria Morseby är övertygad om att det var därifrån ordern kom.
Samtidigt finns det mer arbete att göra. De massgravar som Zaida Catalán och hennes kolleger avslöjade innehåller offer som också kräver rättvisa.
– Zaida var besjälad av att göra skillnad, att avslöja vilka som låg bakom massgravarna.
Maria Morseby beskriver de senaste fem åren som ett ständigt pågående trauma där det hela tiden kommit nya detaljer om Zaidas öde. Men hon har, som sagt, valt att inte blunda för några av dem.
– Om du inte vet vad som skedde så skulle du hela tiden sväva i ovisshet och undra vad som hände. Då kan du aldrig få ett avslut.
– Men vi har haft ett fantastiskt stöd från FN och UD bland andra. Vi har aldrig känt oss ensamma.