Diogo Alves – bondpojken som blev seriemördare och hamnade i en glasburk på universitetet
Diogo Alves föddes i Galizien i nordvästra Spanien 1810. Familjen var lantbrukare och hade det, precis som många andra landsmän vid tiden, knapert. Under uppväxten var Diogo med om en olycka när han kastades av en häst. Upplevelsen bar han med sig i smeknamnet O Pancada som kan översättas med smällen.
Att barn är svaga för taskiga smeknamn är alltså inget nytt.
Precis som många andra från landsbygden sökte sig Diogo till storstaden för att hitta en försörjning. I hans fall blev det Lissabon. Enligt vissa uppgifter var han bara 13 år när han sökte sig hit. Enligt andra var han 19. Han var hur som helst ung.
I Lissabon började Diogo arbeta som tjänstefolk i familjer som hade råd med sådan lyx. Diogo kan ha fått smak på det goda livet men han var inte beredd att jobba för det. Det sägs att vägen in i kriminalitet gick via alkohol och spelande. Diogo ska också ha träffat en vacker kvinna, värdshusvärdinnan Maria “Parreirinha” (betyder ungefär lilla vinrankan) Gertrudes, som han ville uppvakta på ett ståndsmässigt sätt.
Oavsett hur och när han gjorde sitt vägval så skulle bondsonen från Galizien bli en av Portugals mest ökända brottslingar.
Misstänkta självmord
Från 1836 och några år framåt drabbades Lissabon av märkligt många självmord knutna till en viss plats. De döda hade, vad det verkade, kastat sig från den mer än 60 meter höga akvedukten Aquedato des Aguas libre. Ett arkitektoniskt smycke och ett stycke ingenjörskonst som försörjde Lissabon med dricksvatten.
Men det var ”dåliga tider” i landet så på det sättet var det inte helt otänkbart att folk kastade sig från hög höjd. Men till slut var det så många att polisen anade ugglor i mossen och gjorde vad de kunde för att förhindra allmänheten från att få tillträde till akvedukten.
Mellan 1836 och 1839 hade 70 personer mist livet efter fall från akvedukten. De skulle senare visa sig att Diogo Alves haft nycklar som gav honom tillgång till Akvedukten. Han hade ett modus operandi som innebar att han väntade på lämpliga rånoffer i närheten. Bönder som åkt in till stan för att sälja sina grödor till exempel. När han hade rånat sina offer satte han på dem en ögonbindel, tvingade dem att marschera ut på akvedukten och puttade dem helt sonika mot döden. På sina högsta ställen ett fall på 65 meter. De givna skadorna gjorde att kropparna var svåra att identifiera även om dödsorsaken var desto lättare att dra slutsatser om.
Så lyder i alla fall historieskrivningen. För det var inte det som Diogo till slut åtalades för. När han inte längre hade tillgång till akvedukten som brottsverktyg hade Diogo sadlat om till en annan sorts rån. Han och några kumpaner slog till mot hushåll i stil med dem där han jobbat som ung. De dödade familjerna som bodde i husen och eventuella vittnen innan de tömde bostäderna på värdesaker.
1840 greps en rånare i Diogos gäng. Han angav resten av ligan som kunde gripas och åtalas. Bland annat för rånmordet på den lokale läkaren Pedro De Andrade, och hans familj. I det fallet hade rånarna lämnat vittnen efter sig. Under rättegången vittnade dessutom Maria Gertrudes 11-åriga dotter mot Diogo och hans kumpaner. Rätten kunde inte fälla honom för akveduktmorden men dömde Diogo och medbrottslingen Celleiro till döden för de andra morden. Fästmön, Maria Gertrude, sändes i exil till de portugisiska kolonierna i Afrika.
Akveduktmördaren och hans kumpan hängdes i februari 1841. Eftersom Diogo var ett så prima exempel på kriminell ondska så ville forskare studera hans hjärna. Efter hängningen separerades därför huvudet från kroppen och lades i formalin till vetenskapens fromma. Det är dock oklart om huvudet kommit till någon praktisk nytta sedan det hamnade i burken.
I våra dagar kan det tyckas märkligt att vetenskapsmän både känt på och mätt skallar för att dra slutsatser om människorna på vars axlar huvudet satt. Det var inte lika märkligt alls för några generationer sedan. På sent 1700-tal utvecklade den tyska läkaren Franz Joseph Gall teorin om att utsidan av skallen på något sätt reflekterade en människas personlighet. Utbuktningar och dalar i skallen skulle säga något om våra karaktärsdrag. De här idéerna om att känna på folks skallar kom att heta frenologi. En sedermera förkastad lära som gav upphov till det ännu levande begreppet att ”gnugga geniknölarna”.
Under kolonialismen, på 1800-talet, var frenologin och liknande tankegångar instrumentella. Det vill säga att de vita ”civiliserade” kolonialherrarna kunde erövra länder och påstå att invånarna där var mer eller mindre utvecklade.
Idag ligger frenologi på historiens skräphög tillsammans med till exempel Herman Lundborgs rasbiologi. Men Diogo Alves huvud finns kvar som ett avskräckande minne på universitetet i Lissabon.
Hur bisarrt det än låter så har det funnits fler exempel på buteljerade seriemördare. I 20-talets Tyskland försvann många unga män mystiskt efter att de kom dit till Hannovers centralstation för att sedan hittas mördade. Spåren ledde till Fritz Haarmann som tillsammans med en medbrottsling lockat till sig de unga männen på stationen. Haarmann hade suttit på mentalsjukhus och även gripits för brott. Men han var även polisinformatör vilket kan förklara hur han kunde undgå att åka fast så länge.
Haarmann dömdes till döden för ett 20-tal mord. Detaljerna omkring brotten var så makabra att rättegången blev en världsnyhet. Brottet ska även ha inspirerat filmskaparen Fritz Langs film M.
Men i likhet med den portugisiske mördaren Diogo tyckte vetenskapsmännen att Haarmanns huvud var värt att studera. Efter halshuggningen lades huvudet i en glasburk med formalin och togs om hand av medicinska fakulteten på universitetet i Göttingen. Där förvarades huvudet till 2014 då universitet skickade mördarens skalle till kremering.
Källa. Portugal News, AP
