50 år sedan första flygkapningen i Sverige: ”Man är inte så tuff när man har pistoler riktade mot sig”
Klockan är 16.35 denna fredag den 15 september för 1972 sedan när SAS-planet lyfter från Landvetter i Göteborg. Flygkapten Bo Wrenfeldt sitter vid spakarna, målet är Stockholm och ingenting tyder på att de inte ska landa där på utsatt tid.
En av passagerarna krånglar lite när flygvärdinnan Barbro Blixth påpekar att han måste ha bältet på sig, och till slut ger han efter.
Vad ingen ännu vet är att mannen är en av tre kapare som när planet kommit ordentligt upp i luften ska resa sig upp och snart få hela Sveriges uppmärksamhet.
90 personer i SAS-planet
När två av dem ställer sig upp i gången och riktar dragna vapen mot passagerarna och besättningen är det många som först inte kan ta det på allvar.
Men snart tvekar ingen. Männen gör klart att ingen av de 86 passagerarna eller de fyra i besättningen ska komma till skada om alla bara tar det lugnt – och om regeringen släpper sju kroatiska fångar.
Inne i cockpit tvingar den tredje beväpnade kaparen piloten Bo Wrenfeldt att ändra kurs och nödlanda på Bulltofta i Malmö.
Flygvärdinnan Barbro Blixth var på det som skulle varit hennes första korta flygning på flera månader, berättar hon i SVT:s program Året var 1972.
”Och sen skulle jag vara hemma till middag. Men så blev det ju inte” säger hon och ler ironiskt in i kameran.
De tre kaparna tillhörde den högerextrema kroatiska Ustaša – samma rörelse som genomfört två terrordåd i Sverige tidigare. Året innan, när man tog sig in på Jugoslaviens konsulat i Stockholm och höll alla som gisslan innan de gav upp. Och två månader senare när man stormade Jugoslaviens ambassad på Strandvägen i Stockholm och sedan sköt ihjäl ambassadören Vladimir Rolovic.
Och det var de sju personerna som fängslats efter de både dåden som kaparna nu begärde skulle friges.
Sverige hade drabbats av sin första flygplanskapning. Och ingen var riktigt beredd...
Regeringen som släppt allt annat och samlats stod inför en tuff uppgift: Tillmötesgå kaparnas krav eller inte? Rädda liv – eller kanske riskera andra liv i framtiden om man visar sig ge efter för terrorister?
Poliser med tårgasutrustning var på plats, sjukvårdspersonal beredda. Journalister och nyfikna samlades i ankomsthallen. Oroliga anhöriga följde dramat på radio och tv och många försökte ringa flygplatsen och myndigheter för att få information.
K-pistar mot huvudena
Justitieminister Lennart Geijer som tillfälligt var på semester i Ystad kom snabbt på plats i Malmö och fick ta emot kaparnas villkor: fångarna skulle friges och utväxlas mot gisslan. Om någon närmade sig planet skulle det sprängas i luften.
I planet var hotet konkret, berättade vittnen efteråt. Kaparna stod med k-pistar och siktade rakt mot passagerarnas huvuden. En av dem svettades ymnigt och händerna skakade.
”Man är inte så tuff när man har pistoler riktade mot sig” sa Barbro Blixth efteråt.
En passagerare hade hjärtproblem och mådde dåligt och en kvinna bredvid honom hjälpte. Efter en stund fick de lämna planet. Detta upprepades ett par gånger, och vissa lär ha bluffat för att komma ut.
Timmarna gick och mat fick levereras till de nästan 85 personerna på planet. Regeringen skulle fatta ett beslut efter 22.30. Alla väntade andäktigt.
Sen kom beskedet: De sju fångarna skulle föras till flygplanet. Regeringen vågade inte chansa: Att rädda gisslans liv var prio ett.
Befarade nytt dåd likt det vid OS
Utrikesministern meddelade att eftersom man saknade erfarenheter hade man tagit hjälp från utlandet. Och det var tydligt att man befarade ett dåd likt det på OS bara några veckor tidigare när 11 israeliska idrottsmän sköts till döds av en palestinsk terroristorganisation.
Vänthallen utrymdes, man gjorde sig redo för att få ut de återstående 82 passagerarna – vid liv.
Klockan 02.10 anlände fångarna till Bulltofta, en dryg timme senare än det kaparna begärt. Planen och överenskommelsen var att 30 ur gisslan skulle friges mot två fångar, sedan 30 till mot ytterligare två. Sedan resten av passagerarna och slutligen flygvärdinnorna mot de sista fångarna.
Men förhandlingarna fick upptas på nytt – kaparna ställde nya krav. Men till slut, klockan fyra på morgonen, fördes tre fångar ut till planet – och trettio passagerare släpptes. Oerhört lättade över att äntligen få lämna fångenskapen och flygplansstolarna. På fast mark, befriade från dödshotet som legat över dem så många timmar.
Gisslan kom med nytt krav
Ytterligare tre fångar fördes fram – men nu kom inte fler ur gisslan ut.
Istället kom kravet på att planet skulle tankas. Och nästa: de skulle ha en miljon kronor.
En lördagnatt!
De bankdirektörer som tvingats kliva upp ur sängen hade lyckats samla ihop 460 000 kronor.
Gisslan först, pengarna sen krävde regeringen. Kaparna vägrade, och positionerna var låsta – igen.
När motorerna plötsligt startade och planet började rulla åkte man ut med pengarna, och den sista passageraren skulle lämna över dem till kaparna.
Radio och tv kunde följa dramat som äntligen verkade få sin upplösning. Sista passageraren lämnade planet men besättningen fick stanna kvar.
Efter 16 skakiga timmar i cockpit förde kapten Wrenfeldt sitt plan söderut mot Madrid. Trött efter att inte ha sovit, men lättad att få komma upp i luften där han hade kontrollen.
Flygvärdinnan kände stor lättnad
Barbro Blixth som inte heller fått lämna planet berättade att hon ändå kände stor lättnad när de lämnade Bulltofta:
”När den sista passageraren gått av och jag hade gått in och satt mig långt in vid något fönster någonstans, då släppte allting och tårarna började spruta”.
”Man kan efter en sån här natt egentligen inte känna annat än beklämning”, sa statsminister Olof Palme när planet lyft. ”Över att sådant ska få förekomma i ett civiliserat samhälle, i en civiliserad värld.” ”Vi är lättade över att det gick att befria passagerarna, en lättnad som jag tror att stor för att dem, deras anhöriga och alla som har följt det. Samtidigt känner jag djup oro för besättningen.”
När beskedet från Spanien nådde Sveriges gränser kunde alla pusta ut: Vid lunchtid kunde besättningen gå av planet. Trötta men vid gott mod.
Kaparna och fångarna sökte politisk asyl när de kom fram, och Sverige begärde att man skulle utlämna dem men Spanien vägrade. I februari 1973 fick man beskedet att kaparna och fångarna skulle ställas inför rätta i Spanien istället.
Sverige fick kritik från andra delar av världen för att ha släppt fångarna och gått med på terroristernas krav. Efter den omvälvande händelsen antog Sverige den så kallade terroristlagen som ger Säpo och regeringen rätt att bevaka och utvisa utländska personer som misstänks vara fara för rikets säkerhet.
För alla som var med på planet blev resan oförglömlig. Vissa av passagerarna ville inte ta ett nytt flyg hem från Bulltofta utan valde andra transportmedel. Den tappra besättningen fick slappna av lite i Madrid innan de kom tillbaka hem till Sverige igen.
”Det var skönt när man fick komma in på Plaza hotell och få en kall öl”, sa Bo Wrenfeldt senare i en intervju.
Fotnot: Den 3 december 1972 invigdes Sturup Malmö Airport och Bulltofta lades ner som flygplats.
