Skånska mord – så blev Martin Svensson Veberödsmannen
Ondskefull, brutal och samvetslös. Martin Svensson var känd för att sätta skräck i sin omgivning och både hans egen familj och folk på bygden fasade för honom. Det skvallrades om hans kriminella verksamhet som omfattade sprittillverkning, smuggling, bedrägerier och anlagda bränder.
Med hot, tvång och våld tjänade han pengar olagligt och klarade sig för det mesta undan rättvisan. Han spelade högt, tog risker och vann nästan alltid. Ingen vågade vittna mot Martin. Bara några få kände till att han hade ännu grövre brott på sitt samvete – och det verkade länge som att han även skulle klara sig undan att dömas för mord. Men sanningens minut kom till slut för Martin Svensson eller Veberödsmannen som han skulle bli känd som för eftervärlden.
Ville bli rik snabbt
Martin Svensson föddes 1874 i Sövde socken i Skåne. 17 år gammal fick han arbete som dräng hos en mjölnare och ett par år senare gifte han sig med Maria. De fick två barn, Selma, född 1898, och Emil, född 1910.
Familjen Svensson flyttade ofta eftersom Martin bytte jobb med jämna mellanrum. Han arbetade inom lantbruket, på åkerier och som elektriker. Han var inte långvarig någonstans och blev ofta osams med chefer och arbetskamrater. Martin beskrevs som lynnig, argsint och oberäknelig. En del retade sig på att han också skröt och skroderade.
Vid sidan av sina arbeten drog Martin in pengar på hembränning och spritsmuggling och snart blev olagligheterna hans främsta inkomstkälla. Han blev girig och ville bli riktigt rik. Martin började planera ett bedrägeri där han skulle kunna kamma in stora summor. Planen var att köpa en kvarn, teckna en hög försäkring och sedan elda upp kvarnen – givetvis utan att själv bli misstänkt varken för anlagd brand eller försäkringsbedrägeri.
Året var 1922. Martin hade fyra år tidigare blivit änkling och flyttat till Dalby med sonen Emil. Han hade anställt Emma Andersson som hushållerska. Samma år köpte han kvarnen i Vallby, ett par kilometer utanför Dalby, och försäkrade den för 25000 kronor. Det var dubbelt så mycket som den var värd.
Det gick ett halvår och sedan brann kvarnen ner till grunden. Inga misstankar riktades mot Martin då han tvingat två familjemedlemmar att utföra brottet. Tolvårige Emil fick tända på efter att Martin själv hade förberett med stearinljus, fotogen och halm. När det sedan började brinna i kvarnen befann han sig långt därifrån. Martin hade tvingat sin svåger att stå som ägare till kvarnen. Han hämtade ut försäkringspengarna till Martin och sa inte knyst om uppgörelsen till polisen när han förhördes efter branden.
Efter detta första framgångsrika försäkringsbedrägeri fortsatte Martin på den inslagna banan. Han köpte kvarnar via bulvan, tvingade andra att tända på medan han själv såg till att ordna alibi. 1924 brann kvarnarna i Spjutstorp och Kvärlöv. Samma år gick boningshuset intill kvarnen i Vallby också upp i rök. Mer försäkringspengar betalades ut.
Nästa kvarn på tur låg i Veberöd – och den skulle bli bedragarens fall. Men det visste Martin förstås inget om när han ännu en gång självsäkert och kallhamrat ordnade med förberedelserna för branden. Den här gången stöpte han själv stearinljusen och han gjorde dem extra stora. De skulle brinna länge innan kvarnen tog fyr och enligt beprövat mönster skaffade Martin sig alibi genom att åka till Köpenhamn med Emil och Anders – yngre bror till svågern och den som den här gången tvingats stå som kvarnägare.
Den 1 september 1927 brann kvarnen i Veberöd ner till grunden medan trion firade kommande inkomster i den danska huvudstaden. Först den 4 september återvände de tre männen till Veberöd och då väntade polisen på dem. Ett avbrutet stearinljus hade hittats på brandplatsen och det väckte misstankar om att branden var anlagd. Vid en husrannsakan hemma hos Martin fann polisen bevis – stearinljus och handlingar gällande kvarnarna.
Alla tre greps, men Martin var en hård nöt för polisen att knäcka. Han förnekade all inblandning och uppträdde aggressivt. Sonen Emil, som blivit 17 år, var inte av samma hårda virke som fadern och det dröjde inte länge förrän han berättade om alla kvarnbränderna. Anders sa också som det var.
Något som väckte frågetecken hos polisen var att hushållerskan Emma var försvunnen. Martin och Emil hävdade båda att hon åkt med dem till Köpenhamn och att de inte sett henne sedan dess.
Rättegången började i slutet av september och vittnen berättade om Martins skräckvälde då han tvingat dem att delta i hans kriminella verksamhet. Han ska ha hotat att döda dem som inte gjorde honom till viljes och han beskrevs som en djävul.
Nu bröt Emil ihop och berättade att hushållerskan Emma inte bara var försvunnen utan också död. Det var Martin som hade mördat henne den 10 augusti då hon hade hotat att gå till polisen och berätta om bränderna och bedrägerierna.
Efteråt tvingade Martin sonen att följa med och gräva ner henne i en skogsdunge utanför Ilstorp. När pappan inte såg det smög Emil in en bukett blommor i den döda kvinnans händer. Polisen tog far och son till skogsdungen och kvarlevorna efter Emma grävdes upp. Den hårdhudade Martin – i hand- och fotbojor – identifierade hushållerskan, men nekade till att ha dödat henne. Först på väg tillbaka till häktet erkände han mordet.
Rättegången fortsatte och vittnesuppgifter om att Martin var skyldig till ännu ett mord kom fram. Den här gången rörde det sig om ett mord som låg 25 år tillbaka i tiden. Även då handlade det om en nedbrunnen kvarn – i Blentarp – och en försvunnen person – kvarnägaren själv Bengt Larsson.
Det var allmänt känt att Martin och Bengt blivit osams, men 1902 fanns inget som kunde binda Martin till branden och försvinnandet. Nu trädde nya vittnen fram och ställd inför detta berättade Martin för första gången vad han gjort.
Han hade smugit sig på Bengt bakifrån och slagit honom medvetslös med en tung skiftnyckel. Han hissade sedan upp kvarnägaren i kvarnens hisslina, hällde ut fotogen och satte fyr. Sannolikt levde Bengt fortfarande medan lågorna flammade upp och slukade kvarnen.
Martin dömdes i januari 1928 till dubbla livstiders straffarbete och 32 års fängelse – och svor med hög röst över att han sjabblat och åkt dit på branden i Veberöd. Tänk att ett avbrutet stearinljus skulle bli hans fall...
Straffet avtjänade han på Långholmen i Stockholm, men Veberödsmannen hann bara med en kortare del av straffet innan han dog av hjärtfel i augusti 1934, 59 år gammal.
