Vanessa Lundahl har obotlig cancer: ”Vill fylla sista tiden med glädje”
Visst hade Vanessa Lundahl haft en del märkliga symptom under en tid – brun urin och tryck i huvudet när hon tränade – men att hon skulle få ett mardrömsbesked som förändrade allt fanns inte i hennes sinnevärld.
– Jag var ju ung och frisk. Trycket i huvudet kändes när jag stod på händerna på gymmet så jag slutade helt enkelt med den övningen och fortsatte att leva som vanligt, säger Vanessa som vid den här tidpunkten hade bott på Irland i nästan tio år.
Hon hade fast jobb, ett stort kontaktnät, två älskade hundar och många vänner. Hon stortrivdes och planen var att stanna på ön. Men livet ville annorlunda. Symtomen tilltog med sprängande huvudvärk, illamående och synrubbningar.
– Jag sökte vård och fick veta att det troligen handlade om migrän. Jag fick smärtstillande. Men så började jag kräkas och synen försämrades ytterligare, vilket innebar att jag måste förstora texten på datorskärmen. Till slut var den på max och mina kollegor påpekade att jag nog behövde glasögon.
Vad är cancer?
Vanessa kände sig också virrig och ofokuserad. Hon som alltid hade haft stenkoll förlade saker och hittade inte hem från jobbet. Hennes kompisar tyckte att hon hade blivit personlighetsförändrad. Kanske behövde hon gå i terapi?
Vanessa ler och låter fingrarna borra sig in i Pennys mjuka gyllengula päls; hunden ligger utsträckt på soffan och sussar sött. Penny och Jojo, golden retriever-systrar från Irland, är hennes ögonstenar. Att de skulle få följa med hem till Sverige var en självklarhet trots att det innebar både kostnader och en del pappersarbete.
Vem är Vanessa Lundahl?
- Namn: Vanessa Lundahl.
- Ålder: 34 år.
- Familj: Tre systrar, mamma och pappa, sexåriga hundarna Penny och Jojo.
- Bor: I Östhammar.
– De är som mina barn, de betyder allt för mig. Det fanns inte på kartan att lämna kvar dem på Irland, säger Vanessa med värme i rösten.
Höll på att bli blind
Efter en semestervecka på Malta i maj 2017 kom Vanessa hem, nästan blind. Nu insåg till och med hon allvaret och efter att en vän beordrat henne att söka läkarvård satte hon sig i bilen och körde några mil till läkarmottagningen – trots att hon nästan ingenting såg.
Det handlade inte om dålig syn
Hon skrattar till och skakar på huvudet.
– Jag såg bara vägrenen och träden på sidorna! Hos läkaren kunde jag inte ens se de största bokstäverna på skärmen. Hon sa åt mig att omedelbart ta mig till ett sjukhus. Detta handlade inte om dålig syn utan om något annat.
På sjukhuset i Shannon fick hon frågor om hon hade tagit droger.
– Tydligen reagerade mina pupiller konstigt. Men jag har aldrig tagit droger. En sammanbiten ögonläkare gjorde en noggrann undersökning och jag frågade om jag höll på att bli blind, det var min största skräck. Annars var jag fortfarande ganska lugn, jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag var allvarligt sjuk.
– Men en killkompis och hans mamma som följt med som stöd var bekymrade. Så skickades jag på en hjärnröntgen och hann knappt bli klar förrän en läkare kom emot mig…
Vanessa tystnar ett ögonblick. Säger att hon minns vissa detaljer med glasklar skärpa från den här dagen. Annat är grumligare.
– Läkaren frågade om jag hade någon hos mig och jag svarade jakande. Hon lutade sig fram och såg mig rakt i ögonen. Hon sa: Jag kommer att berätta något jobbigt för dig nu. Du har en stor tumör på din hjärna, det är väldigt allvarligt. Jag vill att du ringer din familj i Sverige och ber dem komma hit så fort som möjligt.
Familjen skyndade till Irland
Beskedet kom som en kalldusch. Vanessa fattade ingenting. Vad var så allvarligt att hon var tvungen att kalla hit hela sin familj? Det görs väl bara om man är döende. Och så kunde det ju inte vara. Men hon ställde ändå frågan: kommer jag att dö?
– Läkaren svarade att det var hög risk att det skulle bli så. I värsta fall kunde det handla om 24 till 48 timmar.
Vanessa hade svårt att ta in orden, att förstå.
– Hur hanterar man ett sådant besked? Det går ju inte. Nyss trodde jag att jag kanske höll på att bli blind, men att jag skulle få hjälp. Nu riskerade jag att dö inom något dygn på grund av att tumören vuxit sig så stor att den tryckte på vitala delar av hjärnan.
Men även om hon inte klarade att greppa det tunga beskedet mentalt så reagerade hennes kropp.
Det var som att det handlade om någon annan, inte mig
– Mina ben började rycka okontrollerat. Sedan blev jag lugn. Det var som att det handlade om någon annan, inte mig, säger Vanessa som med ilfart transporterades med ambulans till Cork, där man skulle försöka operera akut för att minska trycket i hjärnan.
Samtalet hem var inte roligt. Hennes pappa och morbror bröt ihop och grät, systrarna och mamman chockades. Inom loppet av ett dygn tog sig hela familjen till Irland.
På grund av ett missat anslutningsflyg drog resan ut på tiden och de kom fram en dag senare än planerat.
– De visste inte ens om jag levde. Lättnaden var så stor när vi äntligen sågs, men de tyckte att jag betedde mig konstigt, att jag inte var mig själv. De blev väldigt rädda och oroliga.
Bara fem millimeters marginal
Under operationen sattes ett dränage in för att tömma hjärnan på vätska, i hopp om att minska trycket. Man försökte ta ett vävnadsprov, men när tumören började blöda avbröt man ingreppet.
Vanessas familj fick veta att det fanns en stor risk för att hon inte skulle vakna upp igen. Och om hon vaknade visste de inte i vilket skick hon skulle vara.
– Min familj var helt förstörd. Den där väntan på att jag skulle vakna måste ha varit olidlig för dem. Men till sist vaknade jag och det första jag sa var ”Heeej”. Mina systrar och jag bara skrek rakt ut när anspänningen släppte. Jag hade överlevt och var ungefär som vanligt, konstaterar Vanessa med ett leende.
1 - 0 till henne. Men i Cork kunde man inget mer göra. Det var dags för transport till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där världens främsta specialister finns.
Hon och familjen flög hem och dagen efter gjordes flera röntgenundersökningar. Ett helt team fanns till hennes förfogande. Man kunde konstatera att tumören satt mitt i hjärnan, var stor som en limefrukt, och var svåropererad.
Först trodde man att den var godartad, men senare visade den sig vara elakartad – och den måste bort snabbt. Att få bort tumören bedömdes som mycket komplicerat. Bland annat hade man bara fem millimeters marginal till en ven. Om den perforerades skulle hon dö.
Läkaren trodde inte att hennes personlighet skulle påverkas av operationen. Däremot kunde hon bli halvsidesförlamad och få leva med permanenta synrubbningar.
Efter operationen i juni 2017 kunde läkaren meddela att man hade fått bort allt.
– Det var goda nyheter. Det första jag gjorde när jag vaknade var att röra fingrar och tår. Jag var inte förlamad! Däremot var jag påverkad kognitivt. Jag tappade tid och rum och hade svårt att klä på mig, fick liksom inte ihop det, säger Vanessa med ett skratt.
Cancern kom tillbaka
Nu går det bättre och det mesta i vardagen fungerar bra, även om hon fortfarande glömmer saker eller tappar ord. Hon blir lätt hjärntrött och har fått dubbelseende, som korrigeras med slipade glasögon.
Nu har jag accepterat läget
Hon har också drabbats av epilepsi, vilket hon medicinerar mot. Efter operationen fick hon cellgifter och strålning. Cancern var borta.
– Jag var frisk och kunde börja planera för framtiden. Men i bakhuvudet levde jag hela tiden med rädslan att tumören skulle komma tillbaka. Och efter tre månader upptäcktes ny aktivitet… så det blev en ny omgång cellgifter och jag fick kortison och svällde upp och tappade håret igen, suckar Vanessa och drar försiktig handen genom sitt korta, rufsiga hår som efter alla behandlingar har lite olika längder.
I och med att tumören kom tillbaka vet hon att hennes tid på jorden blir kort. Nu handlar det om att försöka hålla tumören i schack. Frisk blir hon inte. Hon konstaterar det utan sentimentalitet. Visst har hon dagar då hon faller ner i ett mörkt hål. Men sedan kravlar hon sig upp igen. Hon tar en dag i taget.
Hundarna och familjen är till stort stöd och tröst. Hon har verkligen provat allt för att bli bättre, inklusive naturmedicin – och dop.
– Jag som inte är uppvuxen religiöst började be till Gud när jag blev sjuk och nu har jag valt att döpa mig. Utifall att, säger Vanessa och ler.
Jag är inte rädd för döden, men rädd för vägen dit. Vad det kan innebära.
Hon beskriver sig själv som en i grunden glad person.
– Jag försöker fylla min tid med härliga upplevelser. Som en spahelg för ett tag sedan. Tänk att vara sjuk i sådan lyx. Det känner jag tacksamhet över. Och att jag bor i Sverige med världens bästa vård. Jag har bestämt mig för att vara den gladaste döende personen i världen!
Händer det att hon undrar varför just hon drabbats?
– Ja, i början. Nu har jag accepterat läget, även om det är jobbigt att min framtid har tagits ifrån mig. Jag var så redo att träffa någon, att stadga mig. Nu blev det så här. Men samtidigt är jag glad över att jag har rest och upplevt så mycket i mitt liv.
Rädd för att tappa kontrollen
När cancern kom tillbaka fick hon beskedet att hon statistiskt sett hade max ett år kvar att leva. Nu har prognosen ändrats, hon har sannolikt mer tid.
– Jag är inte rädd för döden, men rädd för vägen dit. Vad det kan innebära. Jag vill inte tappa kontrollen över mina funktioner och vara till besvär.
Hon berättar att hon under sjukdomstiden har gått igenom många faser och känslor. Skam och äckel över att ha cancer. Sorg över att utsätta sina anhöriga för detta. Frustration över att vissa blir besvärade i hennes närvaro. Många vågar inte prata om sina ”små” problem eftersom hennes är så mycket värre. Och döden är tabu att tala om.
Vanessa har planerat vad som ska ske när hon har gått bort. Systrarna ska ärva henne och hundarna ska få det bästa av hundliv – det är jätteviktigt. Hon vill ha en rejäl gravsten och feststämning vid begravningen.
– Det ska kännas glatt och som att ”hon försvann med en smäll”!