Tina: Jag och väninnan köpte hund ihop – hon övergav den
Jag har alltid drömt om att ha hund. Ja, ända sedan jag var barn har det varit något som jag önskat mig. Men så träffade jag min man och han var allergisk mot både det ena och det andra, bland annat päls.
Vi försökte med pudel men det gick inte ens det. Jag var så besviken men så fick vi barn och jag fick annat att fokusera på.
Nu är mina barn stora och min man gick bort i cancer för två år sedan. Jag blev så ensam och därför dök tanken upp på hund. Kanske var det nu när jag var nybliven pensionär som jag äntligen skulle skaffa mig en fyrbent vän?
Min väninna var också änka
Samtidigt hade jag en gnagande oro att det skulle bli för mycket ansvar. När jag dryftade min oro med en väninna föreslog hon hastigt och lustigt att vi kunde dela på ansvaret. Hon var också änka och saknade att ha någon att ta hand om.
Sagt och gjort, vi hittade en omplaceringshund. En fyra år gammal tik vars ägare hastigt gått bort i en trafikolycka.
Min väninna och jag skrev inget kontrakt sinsemellan för vi var ju båda så glada att ta hand om hunden och till en början var det inget problem att samarbeta.
Vi hade ett rullande schema och hade hunden tre dagar var och sedan bytte vi. Hunden är mycket lätt och glad. Sivan heter hon och är en riktig tillgiven liten sak, hur lätt som helst att tycka om.
Men så började min väninna att ändra sitt beteende. Plötsligt var hon sjuk oftare, och skulle resa bort mer än tidigare.
”Jag kan inte ta hand om Sivan de här dagarna, jag hostar något förskräckligt, kan hon vara lite extra hos dig?”, blev hennes nya standardfras.
Till slut var jag tvungen att fråga min väninna rakt ut:
”Vill du inte ha hunden?”
”Jo, men, absolut, det är bara ...”, slingrade hon sig.
Nu har de gått nästan ett halvår och min väninna befinner sig på Mallorca på semester, sin tredje det här året. Vad roligt för henne, problemet är ju bara att jag sitter låst med en hund medan hon solar och badar.
Det var inte så här det skulle bli ...
Nu har jag ändå fått allt ansvar för en hund. Som tur är visade det ju sig att jag faktiskt kan ta hand om Sivan alldeles utmärkt själv. Visst är jag lite mer låst, men kärleken till min lilla fyrbenta vän betyder hundra gånger mer än en solsemester. I mina ögon är det jag som dragit vinstlotten.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]