Tina: Jag flyttade ihop med min homosexuella vän
Jag var bara 18 år när jag träffade mannen i mitt liv – eller rättare sagt den man som jag trodde var mannen i mitt liv. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag insåg att min mamma nog haft rätt; att jag borde ha väntat innan jag flyttade ihop med en man.
Krister och jag hade egentligen ingenting gemensamt mer än passionen och när den falnade – vilket den gjorde efter något år – fanns ingenting kvar. Jag kände mig trängd av hans krav på kärlek och uppmärksamhet och till slut gjorde jag slut.
Jag sörjde när vi flyttade isär, men det var egentligen inte Krister jag saknade utan det faktum att den där kärleken jag drömt om uteblev.
Satsade allt
När jag då mötte Jonas satsade jag allt.
– Är du verkligen säker på att du ska ta det här steget igen så snart efter Krister? undrade mamma tvivlande. Du är trots allt bara 20 år…
Men jag lyssnade inte på henne denna gång heller. Vad visste hon? Hon hade ju pappa, och de hade varit gifta sedan de fick mig. Jag var kär, så enkelt var det, och jag tänkte följa mitt hjärta. Den här gången skulle allt bli annorlunda.
Jonas och jag bodde ihop i ett par år men jag märkte snart att jag förhastat mig även denna gång. Jag tröttnade på honom och såg bara fel i allt han gjorde. Till sist var det han som gjorde slut, men det berodde på att han inte kände sig älskad. Och jag kände bara lättnad över att slippa låtsas.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Ändå fortsatte jag drömma om det perfekta förhållandet – det där kärleken fick livet att skimra i rosenrött. Det var väl inte så konstigt att jag gick på den ena niten efter den andra.
Till slut började jag få ett visst rykte i vår lilla stad. Det antogs att jag var ”lössläppt” som det kallades. Och på sätt och vis var det väl så, för jag hade många korta förhållanden med män jag knappt kände. Men vad ingen visste var att jag egentligen hatade de där korta, känslolösa förhållandena. Jag ville att det skulle vara kärlek och jag intalade mig att det var det – men i själva verket var jag aldrig riktigt nöjd med någon av männen jag träffade. Jag försökte men kunde inte älska dem.
– Jag fattar inte att jag inte kan träffa en man som jag kan älska, beklagade jag mig inför mamma efter ett av mina spruckna förhållanden.
– Men är du säker på att det är det du vill då? undrade mamma.
– Vad menar du? Att jag är lesbisk?
– Nej, det tror jag inte, sa mamma, och även om du vore det skulle det inte vara något problem. Jag tänker bara att du kanske tror att det är så här livet ska vara, att man nödvändigtvis måste leva i tvåsamhet. I själva verket kanske du skulle må mycket bättre av att leva på något annat sätt. Det finns ju så många slags förhållanden.
Först tyckte jag att hon svamlade, men ju mer jag tänkte på hennes ord desto mer insåg jag att hon hade rätt. Det var inte mina pojkvänner som tröttnat på mig – det var tvärtom. Det var alltid jag som drog mig ur.
Till sist valde jag att bryta upp från hela mitt gamla liv. Jag skaffade jobb och bostad på en annan ort och började leva ett enklare liv, utan destruktiva förhållanden som bröt ner mig. Och även om jag kände mig ensam ibland mådde jag faktiskt väldigt bra av att leva som singel. Jag blommade upp, blev gladare och fick dessutom många vänner.
Bästa av två världar
En av dem som jag började umgås mycket med var en man på mitt jobb. Han hette Tomas och var otroligt trevlig och charmig. Han var homosexuell, och det kändes faktiskt som en lättnad. Vi kunde prata om allt, och gjorde allt tillsammans, men den där spänningen som annars kan uppstå mellan män och kvinnor uteblev. Och jag kände mig otroligt lättad.
Tomas var singel och trivdes med det.
– Jag är hellre ensam än flänger runt i olika korta förhållanden, förklarade han. Samtidigt känner jag mig ensam ibland.
– Precis så känner jag också! utbrast jag.
Det var då Tomas kom med förslaget som förändrade mitt liv.
– Varför köper vi inte ett hus tillsammans, du och jag?
Först tyckte jag att idén var heltokig. Skulle vi bo tillsammans, han och jag – en homosexuell man och en heterosexuell kvinna? Men så slog det mig att tanken inte var så dum. Att leva tillsammans med en god vän skulle kunna vara ett sätt att få det bästa från två världar. Jag slapp den där kvävningskänslan jag alltid fick i mina förhållanden men slapp ensamheten som ibland kom över mig. Nu har Tomas och jag bott ihop i fyra år, och jag har aldrig känt mig mer nöjd med livet. Vi delar en rymlig fyrtiotalsvilla nära havet, och har var sitt sovrum och var sitt badrum men gemensamt kök och vardagsrum.
Sedan några veckor finns också lille Toll hos oss, en hundvalp som vi älskar som ett litet barn. Jag vet att det finns de som tycker att vår relation är underlig och det har hänt att jag träffat män som varit intresserade av mig men som dragit sig ur när de fått veta att jag är sambo med en homosexuell man – och samma sak för Tomas. Fördomar finns på alla håll.
Men vi bryr oss inte om det. För precis som min kloka mamma sa så finns det olika sorters relationer och olika sätt att leva. Och huvudsaken är att man hittar ett sätt som passar en själv.
/ Tina
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]