Teresa Afonso Leimdörfer hjälper utsatta kvinnor och barn
Teresa Afonso Leimdörfer tar emot i Stockholmsvåningen med ett brett leende. Hon är mitt uppe i historiepluggande och skakar på huvudet när hon säger:
– Det är svårt. Mycket svårare än jag trodde! Universitetets akademiska språk, och engelskan. Jag har egentligen aldrig pluggat på riktigt, men jag tror att det är viktigt att lära sig mer om det förflutna för att förstå vad som händer i vår tid, säger hon.
Teresa Afonso Leimdörfer gifte sig ung
Teresa är 52 år gammal, trebarnsmamma och mormor till tre.
– Jag är faktiskt inte 52. Bara på pappret, säger Teresa och bjuder på ett av sina medryckande skratt, innan hon förklarar:
– I mitt hemland Angola var det hur lätt som helst att kliva in på skattemyndigheten och be dem att ändra födelseårtalet. Jag var bara 16 år när jag ville gifta mig, så vi justerade helt enkelt min ålder. Sedan har jag bara låtit det vara, det är enklast så.
Otrygg uppväxt i Angola
Teresa växte upp med sin mamma och nio äldre syskon. Uppväxtförhållandena var mycket enkla. Hon beskriver en liten lerhydda med stampat jordgolv och sträcker fram en bild som hon tog när hon besökte hembyn som vuxen.
– Du måste se det för att förstå!
Vi sov med kläderna på och jag vet inte hur många gånger vi fick springa till skogs mitt i natten, när vi hörde skottlossning från grannbyn...
Teresas pappa dog när hon var mycket liten och det är en stor sorg att hon inte minns hans ansikte och aldrig ens har sett ett fotografi av sin far.
– Nej, det finns inga barndomsbilder på mig heller. Vi levde mycket fattigt. Mamma kämpade för att försörja oss barn. Hon jobbade på sitt lilla jordbruk, från morgonen tills skymningen föll. Jag minns hur hon gick iväg med sin lilla hacka och hur kom tillbaka med den lilla skörd av majs och grönsaker som jorden hade gett. Jag fick somna med hungrig mage många, många gånger.
Se också: Yenie var inte ens tio år första gången hon upplevde rasism
Teresa berättar om en otrygg barndom, med krig som rasade mellan regeringen och gerillan. Med ständig beredskap att fly.
– Vi sov med kläderna på och jag vet inte hur många gånger vi fick springa till skogs mitt i natten, när vi hörde skottlossning från grannbyn. Ibland fick vi gömma oss ett helt dygn, utan något att dricka och att äta. Till slut drack vi vatten från pölar fulla med döda småkryp, säger Teresa och skakar sakta på huvudet.
Hon berättar om vänner som dödades och hur hon grät och grät, tills tårarna tog slut.
En ”bra barndom” trots krig och svält
Även om det var fattigt på pengar och resurser så var hemmet rikt på kärlek och Teresa säger att hon trots allt hade en bra barndom.
– Jag var ju minstingen och väldigt omhuldad av alla. Jag var väldigt mammakär och hängde henne i kjolarna så ofta jag kunde. Jag var ständigt rädd för att mista henne också. Därför började jag inte i skolan vid fem års ålder, som de andra barnen, utan först när jag sju år gammal.
Teresa säger att hennes faderlösa uppväxt bidragit till en ständig längtan efter en kärnfamilj, en strävan efter en man att dela familjelivet med. Hon var bara 16 år när hon trodde att hon hade träffat den rätte.
Då hade Teresa flyttat till ett äldre syskon som bodde i Angolas huvudstad. Systerns man jobbade åt ett svenskt företag och familjen bodde i ett svenskområde. Där fanns en 18-årig kille som Teresa blev förälskad i.
Att betala hyra, el telefonräkningar – allt var främmande och nytt för mig
– Min familj accepterade inte att jag ville gifta mig med en vit man och ingen av mina släktingar kom på vårt bröllop. Jag var ledsen för det, men följde mitt hjärta. När vi hade flyttat till Sverige och allt inte var en rosenröd dröm så kunde jag inte beklaga mig för familjen därhemma. Jag hade ju mig själv att skylla! Därför blev jag så småningom väldigt ensam i min olycka, säger Teresa, som till en början slogs av hur vackert, rent och fint det var i hennes nya land.
Men också hur ensamt det var. Här levde man inte på samma sätt som i hennes afrikanska hemby.
– Jag flyttade in till en palatsliknande trea i Rågsved. Att betala hyra, el telefonräkningar – allt var främmande och nytt för mig.
Hamnade i ett våldsamt förhållande
Teresa började jobba som diskare på restaurang, samtidigt som hon läste svenska på SFI. Efter något år längtade hon efter barn, för att slippa vara så ensam, och för 32 år sedan föddes hennes första dotter, Nancy.
Förhållandet med barnets pappa tog slut och Teresa kämpade på, som ensam mamma. Precis som hennes egen mamma.
Nu jobbade Teresa som städerska och det var ofta knapert. När hon fick kontakt med en gammal bekant från Angola slog kärleken återigen ner i hennes liv, men det var en kärlek där kramar och kel snabbt förbyttes mot svartsjuka, våld och hot. Teresa tvingades fly till Kvinnojouren och hon levde under skyddad identitet.
– Det var han som slog mig, men han gick fri och jag var den som fick sitta i ”fängelse”, eftersom rättsmaskineriet malde så långsamt. Vid det här laget hade jag även fått ett till barn – Bethany, 25. Varken hon eller Nancy fick gå i skola eller på dagis. Vi levde så i tre månader men det kändes som tre år!
För att återfå sin frihet drog Teresa tillbaka sin anmälan och lyckades till slut bli fri från sin plågoande, men berättar att hon länge fortsatte att se sig över axeln.
Jag längtade så förtvivlat efter trygghet och en egen familj
– Men jag gick vidare. Jag har alltid valt att se möjligheter före hinder. Jag var 27 år och tog körkort. Ägaren av bilskolan tyckte att jag var så trevlig att jag fick jobb i receptionen. Vi kom också att bli ett par och jag fick nu min tredje dotter, Kelly, 21. Men jag blev ensam mamma på nytt. Jag längtade så förtvivlat efter trygghet och en egen familj, och valde hela tiden fel människor att dela mitt liv med. Det är lätt att vara efterklok, säger Teresa.
Hon kämpade vidare som ensam mamma, läste till undersköterska och har hunnit jobba inom vården och driva både tobaksbutik och bilskola.
Hittade rätt till slut
För tio år sedan kom äntligen den respektfulla och trygga kärleken in i hennes liv. Den som hon hade längtat efter så länge.
– Jag hade tröttnat på att leta efter den rätte och skulle precis avsluta min profil på en dejtingsajt. Då såg jag att Peter hade varit inne och kikat, utan att lämna något meddelande. På hans profil stod det att han sökte en vacker kvinna. Det fick mig att reagera. Va? Var inte jag tillräckligt snygg?
Teresa skrattar högt och gott åt att just det triggade henne. Hon tog den första kontakten med Peter Leimdörfer, 58. De gick på dejt redan samma dag och har sedan dess varit oskiljaktiga.
– Han kommer från fina stadsdelen Östermalm i Stockholm och jag från en lerhydda, men vi har så mycket gemensamt. Vi är varandras själsfränder! Mina flickor har fått en bra manlig förebild och de gläds åt att jag har det så bra nu. Inte minst min äldsta dotter som, när hon var liten, tvingades se mig bli slagen och sparkad. Äntligen har jag funnit någon som behandlar mig som jag förtjänar, någon som ser mina egna barn som sina och som vill att det går väl för mig. Vi har samma solidaritetstankar, värderingar och brinner båda för att hjälpa andra människor.
Har alltid drömt om att stötta kvinnor
Teresa säger att hon alltid drömt om att stötta utsatta kvinnor och barn. När hon kom till Sverige trodde hon inte att någon for illa i det nya hemlandet. Tills hon själv fick uppleva våldet.
Nu har hon möjlighet att stötta andra, och hon gör det genom att ge ekonomiskt stöd åt organisationer som arbetar mot våld och förtryck.
– Mina egna upplevelser har gjort att jag avskyr våld och utanförskap. Jag skulle aldrig ha klarat mig om det inte funnits människor som skyddade mig. Det finns så många bra personer som gör många bra saker för andra. Dem vill jag stödja, säger Teresa.
Startade stiftelsen Guldhjulet
När hon lanserade idén var Peter omedelbart med på noterna.
Även han brinner för att hjälpa människor som har det svårt. Han är bland annat medgrundare av projektet Företag för Malawi, där flera företag gått ihop och stödjer UNICEF:s arbete för utsatta barn.
Tillsammans drog Teresa och Peter igång den ideella och obundna stiftelsen Guldhjulet, som varje år sedan 2016 delat ut prispengar till organisationer som jobbar med allt ifrån hedersförtryck till föreningar som bjuder pensionärer på soppkök, de som ger stöd till kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och de som arbetar mot könsstympning.
– Vi delar ut priset under ett event i början av året. Prispengen, som var 250000 kronor i år, liksom kostnaderna för lokal, mat och underhållning, står stiftelsen för. Under kvällen får de gäster som vill bidra med en slant. Pengar som doneras delas mellan vinnaren och de organisationer som kommer på delad andraplats.
”Har möjligheten att hjälpa andra”
Teresa berättar att hon och Peter även brukar bjuda med ungdomar, som jobbar för en god sak, till sitt hus i Portugal.
– När jag kämpade som jättefattig, ensam mamma hade jag aldrig möjlighet att ta med barnen på semester och sällan chansen att ge dem en guldkant i vardagen. Därför känns det fint att kunna ge det till ungdomar som jobbar för bra saker.
Teresa säger att hennes eget liv ibland känns overkligt. Hon sveper runt med armen mot det generösa vardagsrummet och utbrister:
– Jag bor i en jättevacker våning, har en kärleksfull relation och har möjligheten att hjälpa andra. När jag ser tillbaka på hur mitt liv varit och hur det blivit tänker jag ofta ”hur är det möjligt”? Det är det, om man kämpar, inte grämer sig över orättvisor och skyller ifrån sig. Jag minns hur jag som ung drömde om ett annat liv, även om jag inte hade något att jämföra med. Jag tänkte att det måste finnas något mer än det här. Och det fanns det!
Stiftelsen Guldhjulet
Guldhjulet är en stiftelse som årligen delar ut ett pris till en organisation som arbetar mot våld, förtryck eller diskriminering i Sverige.
Vem som helst kan nominera en organisation till Guldhjuletpriset.
Vinnare av Guldhjulet utses av föreningens jury och priset, som består av en summa pengar, delas ut vid ett årligt event.
Teresa och maken Peter är grundare av Guldhjulet och stiftelsen donerar prispengen till vinnaren.
Vinnarna genom åren:
- 2016: Kvinnors nätverk.
- 2017: Desert flower foundation Scandinavia.
- 2018: GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime.
- 2019: Vid din sida.
- 2020: Möjligheternas plats.
Mer info hittar du på stiftelsen Guldhjulets hemsida.
