Tatiana är ansiktsblind: Kände inte igen min egen man
I början av 2000-talet satt Tatiana Karas i väntrummet inför ett besök hos allmänläkaren. Läkaren klev ut från sitt kontor och pratade med Tatiana i ungefär 20 minuter. Därefter gick han i väg en stund och kom strax därpå tillbaka. Då reste sig Tatiana, stack fram handen och presenterade sig.
– Jag var säker på att jag aldrig hade sett honom förut. Han sa: ”Kom med här, vi behöver prata”, säger hon och skrattar åt minnet.
– Vad annat kan jag göra? Man måste ju skratta åt det här fenomenet. Att gå hem och fundera över alla människor man inte känt igen och oroa sig över att de är sura på en, ger ju bara ångest. Det är bara att skratta åt det absurda som händer. Jag är ansiktsblind, det är genetiskt och inget jag kan förändra, säger 48-åringen, som bor i Göteborg.
Allmänläkaren visste precis vad Tatianas tillstånd innebar eftersom han hade en släkting som var gravt ansiktsblind och därför hade forskat i ämnet på egen hand.
– Det var första gången jag hörde talas om ansiktsblindhet. Innan dess hade jag så klart märkt att det blev tokigt ibland, men tänkte att jag nog var lite förvirrad och glömsk. Mina vänner hade också vant sig vid mitt beteende, de sa ofta: ”Men Tatiana, nu är du så där virrig igen.”
Många förstår inte vad ansiktsblindhet innebär
Ansiktsblindhet innebär svårigheter att känna igen ansikten och varierar från lätta besvär till grava. De som ligger högst upp på skalan känner inte igen sina egna barn eller sig själva i spegeln. Men Tatiana har lärt sig knep för att komma runt sin ansiktsblindhet.
– Jag tar hjälp av olika detaljer för att känna igen folk. Om någon jag träffar exempelvis har en ovanlig frisyr, jättefina skor eller en speciell dialekt, så memorerar jag det.
De hon möter är dock inte alltid utrustade med särskiljande drag. Då blir det knepigt.
– Den värsta perioden jag har haft med min ansiktsblindhet var under ”hipsterperioden”. Plötsligt hade alla män skägg, keps och stora glasögon. Det gick ju inte att veta vem som var vem. Och efter det kom covid då alla hade munskydd. Det var ju helt hopplöst att känna igen människor.
Tursamt nog är Tatianas särbo Magnus punkare och brukar klä sig i en ovanlig stil, gärna i skinnjackor med nitar på. Det gör att hon lätt känner igen honom i en folksamling.
– Men så var vi på en punkfestival där alla var likadant klädda. Han stod tillsammans med sex andra män och jag visste inte vem som var han!
Magnus tar dock det hela med ro. Vilket inte alla gjort. För att förebygga framtida svårigheter har hon tidigt i relationer valt att berätta att hon är ansiktsblind.
– De förstår ändå inte alltid hur mycket det kan ställa till det för en. Plötsligt uppstår en galen situation och de säger: ”Herregud, Tatiana, jag visste inte att det var så illa.”
Tatiana: Alla ser likadana ut
Relativt tidigt i relationen bad Magnus Tatiana att hämta upp hans son på dagis på eftermiddagen. Tatiana insåg genast att här fanns en uppenbar risk – för att plocka upp fel barn.
– Så jag memorerade vad pojken hade på sig den morgonen. En sådan tröja, sådana byxor, sådana skor… Jag fattar ju att andra människor inte behöver göra så. Men i min värld är alla sexåringar på dagis likadana. Jag har inte en chans att se vem som är den rätte.
Numera har hon lärt sig känna igen honom, för genom repetition ökar chansen för igenkänning. Men även om risken att råka kidnappa ett barn från dagis numera är avvärjt, uppstår regelbundet andra socialt knepiga situationer. Att göra människor sura eller förargade tillhör vardagen.
– Det kan hända när jag går in på Ica att någon kommer fram och jag hejar. Då kan de säga: ”Jaså, nu passar det att hälsa, det passade ju inte i förra veckan.” Men jag kan ju liksom inte hojta när jag kommer in i en affär eller ett rum: Hallå, nu kommer jag, jag är ansiktsblind, bara så ni vet!
Den närmaste vänkretsen känner dock till situationen och skrattar när Tatiana kommer fram och presenterar sig. Men nyligen uppdagades en ny problematik i hennes tillvaro: hon har blandat ihop vänner med varandra – länge.
– Det var Magnus som upptäckte det. Han sa att: ”De där är två olika människor, inte samma. Har du trott hela tiden att de var en och samma person?” Och ja, det hade jag. Visst, vi hade konstiga samtal ibland, där jag till exempel frågade hur helgen varit, och fick svaret att ”Men det vet du ju, vi träffades ju i söndags”.
Skådespelare på tv blandas också ihop.
– Jag trodde länge att det var Alexander Skarsgård som gjort alla de där filmerna. Samma med familjen Wahlgren. Jag trodde att Bianca bara hade en bror.
Tecken på prosopagnosi
Om du känner igen dig i alla eller de flesta av påståendena kan du vara ansiktsblind, prosopagnosi på fackspråk:
• Du ställer ofta frågan ”Vem var det där?” och gjorde det redan som barn.
• Du känner osäkerhet i vardagen för att du inte vet om du kommer att känna igen alla bekanta som du kan stöta på.
• Människor brukar känna igen dig fortare än du känner igen dem.
• Dina vänner har tagit för vana att berätta för dig vilka det är ni träffar.
• Det händer att du har givande möten med nya människor och sedan inte känner igen dem nästa gång ni ses.
• Du har svårt att föreställa dig ansiktet hos någon som du lärde känna i går.
• Du har svårt att hänga med i handlingen när du ser en film, tv-serie eller teaterpjäs med många skådespelare.
Källa: Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet (Kärnhuset).
Tatianas knep
För övrigt upplever hon samma problem med kvinnor som har Bianca-stilen som med manliga hipsters.
– De ser likadana ut, det går inte att skilja dem från varandra. Ibland undrar jag om jag har valt en vänkrets med alternativ stil för att det är tryggare för mig, när jag känner igen folk. Jag älskar också halloween och maskerader. Då är alla på festen på lika villkor, man får gissa vem som är bakom masken.
Hon har genom åren lärt sig några smarta knep för att inte såra någon eller hamna i pinsamma situationer.
– När jag möter människor sträcker jag alltid fram handen och säger: ”Jag heter Tatiana – har vi träffats?” Då säger de ju vilka de är och i vilket sammanhang vi mötts. Ibland säger de: ”Jag vet, vi har träffats fem gånger tidigare”, och så skrattar vi.
Hon har också andra tillstånd som brukar hänga ihop med att vara ansiktsblind; att inte kunna skilja på höger och vänster, och dåligt lokalsinne.
– Det är så märkligt. Om jag ska träffa min man på vårt stammishak, dit vi gått i flera år, men råkar kliva av bussen en hållplats för tidigt – så går jag åt fel håll. Jag märker inte heller om den vanliga servitrisen har en vikarie, utan tror att det är samma servitris som jag brukar prata med. Mina vänner har också helt avskrivit mig som kartläsare, eftersom jag säger vänster när jag menar höger.
Att vara ansiktsblind hänger dock inte ihop med att ha dåligt minne, eller låg IQ.
– Nej nej, man ska inte tro att man är ointelligent eller dum i huvudet. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan. Det har inget med skriv- och lässvårigheter att göra heller. Jag är jätteduktig med ord och på att formulera mig, jag har också ett ruggigt bra minne – jag kan minnas gamla bankkontonummer från förr utan problem.
Ansiktsblind? Tips för att underlätta vardagen
• Sträck fram handen, presentera dig och fråga om ni har träffats förut. Förhoppningsvis vet den du hälsar på om ni har setts förr.
• Gå tillsammans med en vän som kan säga vem som är vem på festen och om ni träffats förut.
• Följ efter din vän och hälsa på samma människor, så minskar du risken att hälsa på samma person igen – och igen.
• Försök komma ihåg någon avvikande detalj hos den du hälsar på. Som en frisyr, en brytning, ett par snygga byxor, ett födelsemärke.
• Om någon tycks bli stött över att inte bli igenkänd; berätta att du är ansiktsblind. Det är också en intressant konversationsöppnare som många – fler än du tror – kan relatera till.
• Berätta att du är ansiktsblind för vänner, kollegor och släktingar så förstår de varför det blir tokigt ibland och kan dessutom hjälpa dig när det blir galet.
• Acceptera att du är ansiktsblind och att det inte går att förändra. Du är inte vimsig, korkad eller senil.
• Skratta åt de galna händelserna och dela dem med andra så har ni roligt tillsammans.
• Har du social ångest, så sök hjälp hos vården. Sitt inte ensam och oroa dig för att göra bort dig. Kom ihåg att du inte är ensam om situationen.
Det är bara att acceptera situationen, konstaterar hon.
– Skratta åt det och de roliga situationerna! För guds skull, ingen kan göra något åt sin ansiktsblindhet. Berätta i stället om det nästa gång: ”Minns du när jag inte kände igen dig?” Att måla upp scenarier om att folk tror att du är skvatt galen leder ju bara till ångest. Det här är jag, helt enkelt, och jag är som jag är.
Den här artikeln kommer från Allas systersajt måbra.se.