Tabitha: Min åldrande mamma vägrar hemtjänst

Efter reklamen: Se också: 5 saker du inte visste om grått hår

En stor, brun fläck stirrar ilsket på mig. Troligtvis kaffe. Fläcken är inte ny, jag såg den senast min mamma bar den röda tröjan. Hon har alltså inte tvättat.

– Ska jag putsa dina glasögon? frågar jag och sträcker mig efter putsmedlet som jag köpte hos optikern.

Rengöringen är bra, jag använder den själv. Mamma lyssnar inte.

– Vad är det för dag? Lördag eller söndag? Men inte är det väl lillelördag, onsdag, redan? frågar hon i stället.

– Söndag, svarar jag och sträcker mig efter hennes glasögon.

Kaffet puttrar i bryggaren. Jag dukar med finporslinet och bullarna jag bakat. I väntan på kaffet låter jag blicken svepa över köket och fylls av sorg.

relationerAnne: Vännerna försvann när jag vann pengar

Mamma, som alltid varit mån om att ha det rent och fint, ser inte längre beläggningen på kökslampan, smutsränderna på skåpen och det tjocka lagret damm på hyllan där hon har sina prydnadssaker.

Egensinnig har min mamma alltid varit och nu när hon trampar i glömskans farstu blommar den sidan riktigt ut. Hon vägrar hemtjänst …

– Jag vill klara mig själv så länge jag kan, säger hon.

Problemet är att hon ju har passerat gränsen för länge sedan. Hon klarar sig inte och lägger bördan på mina axlar.

Hemtjänsten är ju fantastisk

Men jag har inte hjärta att sätta ner foten. Jag har inte modet, inte orken och den sorgsna klumpen inuti mig blir tyngre och tyngre.

Hemtjänsten i Sverige är fantastisk. Mina väninnors föräldrar får hjälp med mat, städning och små promenader runt kvarteret.

De flesta tycker att ­besöken är trevliga avbrott i en ensam vardag. Men min mamma vägrar. Hon vill absolut inte ha någon okänd i sitt hem.

relationerElisabeth: Jag fick nog – införde skärmtid för barnbarnen

Biståndsbedömaren som var på besök berättade om all den service som erbjuds. Mamma tackade förstås nej.

– Behöver jag hjälp kastar jag mig hellre framför en bil, säger hon.

Så jag hälsar på varannan dag efter jobbet och ser till att hon har mat, fördelar medicin i dosetten, handlar mat och städar i smyg.

Samtidigt har jag ett krävande arbete och två tonårsbarn. Jag har prioriterat bort mina vänner. Orken räcker inte.

Men mamma vill inte inse att jag behöver att hon får hjälp. Så länge hon är frisk kan ingen tvinga henne, inte ens om hon stjälper mig på vägen.