Svetlana: Som liten flydde jag kriget – jag vet vad det gör med ett barn
Min bror kom hem från skolan och sa att alla måste söka skydd i skogen. Mamma hade på morgonen bakat in fläsk och kålrötter i rågdeg, det såg ut som en stor bulle. Den stoppade hon ner i handväskan och sedan gick vi hemifrån.
Vi hade knappt nått skogen innan två flygplan dök upp på den blå himlen och strax därpå följde en luftstrid ovanför våra huvuden. Vi stod i skydd av en stor sten och såg det ena planet brinnande falla mot marken.
Bortom skogen fanns kapell där lik förvarades i väntan på begravningen. Kapellet var det enda skyddsrummet, så i all hast hade kistorna forslats bort och vi fick sova på de svarta bänkarna där.
Mammas fläskbulle var till stor nytta de två dygn vi var i kapellet, de flesta hade inte tänkt på att ta mat med sig.
Flydde från staden
På eftermiddagen dagen därpå fick vi besked om att vi skulle evakueras. Kanonerna hade beskjutit staden oavbrutet och det brann nästan överallt, så civilbefolkningen skulle skickas bort.
I skydd av mörkret körde fullastade lastbilar folk ut ur staden. För att alla skulle få plats fick man bara ha med sig en resväska.
Eftersom min mamma inte var frisk försökte pappa ordna en bekvämare transport för oss. Till slut lyckades han skaffa fram en taxi med villkoret att chaufförens fru fick åka med.
Halvtomma bilar fick inte lämna staden så vi var nio personer i den lilla bilen. Så började vår flykt.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Nästa dag skildes våra vägar. Vi skulle fortsätta med tåg till en mindre ort där vi skulle bo på ett värdshus. Det brann i järnvägsstationen och tågen hade svårt att komma fram.
Folk sprang överallt, barn grät, soldater skrek och poliser försökte få ordning på folkmassorna.
Tågen var bara för barn, kvinnor och äldre, så pappa fick inte följa med oss. Han hjälpte oss till tåget och återvände sedan till sitt arbete.
Vi bodde på värdshuset över vintern. Vi hade inte fått något med oss, varken kläder eller and-ra tillhörigheter. Mamma fick gamla kläder av värdfolket så att hon kunde sy ombyteskläder till oss.
Det var en kall och snörik vinter. Vi hörde kanonerna mullra på avstånd och ofta flög stridsplanen över oss. Konstigt nog vande vi barn oss vid kriget och livet hemifrån.
Vår flykt fortsatte under tre år. Slutligen kom vi till Tammerfors där vi hittade ett nytt hem och skulle börja om. I april 1945 kom äntligen freden.
Svårt för fyrverkerier och åska
Tiden gick och det blev sommar. Min storebror hade förlovat sig och hans fästmö bodde hos oss under sommarmånaderna.
En morgon vaknade vi vid fyratiden av larmet. Alla stadens sirener tjöt. Jag hoppade ur sängen och flög snubblande nerför trapporna. Min enda tanke var att det var krig igen.
Hjärtat bultade och jag skakade i hela kroppen. När vi kom ut såg vi folk som sprang och vi sprang efter dem. Vi sprang nog en kilometer tills vi såg att fabriken som tillverkade bilkarosser stod i lågor. Det var inte krig, det var ett stort brandlarm.
Vi tittade på varandra och upptäckte att vi alla hade sprungit ut utan att tänka på kläder. Folk var klädda i randiga och rutiga pyjamasar eller morgonrockar av olika sorter.
Några hade papiljotter i håret, en del hade tofflor på fötterna och and-ra var barfota.
Vi återvände snabbt hem igen, men rädslan jag kände den morgonen satt kvar länge.
Mina minnen från kriget har spökat i hela mitt liv och rädslan jag upplevde har suttit kvar djupt inom mig.
Jag har fortfarande svårt för fyrverkerier och åska. Ändå tycker jag själv att jag kom lindrigt undan.
När jag läser om och ser tv-inslag om de krig som pågår nu tänker jag på alla oskyldiga barn som får lida. De har kanske mist sina föräldrar och syskon, de har kanske inget hem och inte heller någon mat.
Även om vi kan hjälpa barnen materiellt kan vi inte utplåna deras hemska minnen. Kriget kan inte göras ogjort utan fortsätter att påverka dem hela livet.
Varför kan vi människor inte leva i fred? Måste vi blanda in barnen i maktlekarna? Eller är krigen bara ett sätt att hålla folkmängden nere?
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]