Ulrika: Vi blev osams när våra föräldrar behövde oss
Mina föräldrar har kommit upp i åren och behöver numera en hel del hjälp. De bor i ett hus som de trivs mycket bra i, så de vill bo kvar så länge det går – och det har jag full förståelse för.
– Viktoria och jag hjälper er, sa jag och pratade med min syster i telefon samma kväll.
– Jag ska göra så mycket jag kan, men eftersom du bor närmast får du ta huvudansvaret, sa hon.
– Det ska nog gå bra. Det viktigaste är ju att mamma och pappa har det bra.
– Självklart! Vi hade förresten tänkt besöka dem nästa helg.
Det gladde mig. Min syster och jag ses inte så ofta eftersom vi bor långt ifrån varandra.
Själv har jag stannat kvar i min barndomsstad och bor bara några kilometer från våra föräldrar.
Vi hade en trevlig helg tillsammans och sedan var det vardag igen.
Jag hjälpte mina föräldrar både med hushållsarbete och trädgårdsskötsel. Ofta följde min äldsta dotter Emilia med och tog ett handtag.
Pappa som varit snickare hade ofta ont i höfterna och knäna, men bra dagar tyckte han om att gå och pyssla i trädgården.
Det gjorde mamma också, men hon hade problem med värk i händerna. Värken gjorde att hon fick allt svårare att klara av städningen.
– Det är så snällt att du kommer så ofta, sa mamma tacksamt.
– Det är det minsta jag kan göra, sa jag och kramade om henne.
Från och till kom Viktoria också på besök, men till skillnad från mig gjorde hon inte så mycket. Oftast satt hon bara och pratade och hade trevligt.
Fick för lite hjälp av hemtjänsten
Kort därefter fick pappa en hjärnblödning. Det var en stor chock för oss alla, men lyckligtvis överlevde han och kunde komma hem igen.
Men han var sig inte lik. En överväldigande trötthet, koncentrationssvårigheter och förlamning på vänster sida gjorde vardagen besvärlig för honom.
Mina föräldrar fick viss hjälp av hemtjänsten, men inte tillräckligt.
– Nu får vi kavla upp ärmarna. Ska vi inte göra upp ett schema och dela på uppgifterna? sa jag.
– Jo, det kan vi väl göra, sa Viktoria och lät tveksam. Men det är ju långt för mig att köra och så är det jobbet, barnen och huset. Jag har faktiskt redan fullt upp.
– Ja, men det har jag också, sa jag. Jag vet att jag bor närmast, men du får väl också hjälpa till.
– Självklart, men det är inte lika lätt för mig.
– Okej, då gör jag ett schema för de kommande två månaderna.
Jag vill gärna ha struktur och överblick och jag ansåg att det var mindre stressande om jag och Viktoria visste när vi skulle ställa upp och vad vi skulle göra då.
Arbetet måste fördelas rättvist, tänkte jag, och skrev upp Viktoria på varannan helg. Själv tog jag också varannan helg och vardagar då mamma och pappa behövde hjälp med att handla och andra ärenden.
– Varannan helg, sa Viktoria uppgivet. Det vet jag inte om jag klarar av.
– Vi får väl försöka och anpassa schemat efterhand, sa jag och kände mig irriterad.
På senare år hade Viktoria och hennes familj faktiskt inte hjälpt till särskilt mycket. Det var på tiden att de gjorde mer.
Irritationen växte när jag spontant tittade förbi hos mamma och pappa på Viktorias helg.
I stället för att göra något satt hon bara och pratade i uterummet.
– Här blir det inte mycket gjort, sa jag syrligt.
Viktoria såg lite skyldig ut men svarade snabbt:
– Det tar jag nästa gång jag kommer. Vi behövde prata lite i dag, pappa mår inte så bra.
Jag nickade och försökte trycka tillbaka irritationen inom mig. Förra helgen hade jag slitit och släpat i trädgården. Jag hade skrivit i schemat att Viktoria skulle städa den här helgen, men nu fick jag visst göra det också.
– Det är viktigt att vi hinner umgås också. Vi får inse att huset inte kan vara lika rent och prydligt som förr. Vi får helt enkelt sänka kraven, annars reder vi inte ut det, sa Viktoria innan hon skulle gå.
– Tala för dig själv. När du inte gör det du ska blir det mer arbete för mig. Det är inte rättvist.
– Det är mycket här i världen som inte är rättvist, suckade Viktoria. Jag tycker att vi ska vara glada över all hjälp som vi kan bidra med.
De följande månaderna var Viktoria oftare hos våra föräldrar och jag tänkte att vårt samtal nog hade fått henne att inse att hon måste göra sin del.
Det var ju inte meningen att allt skulle hänga på mig. Jag tyckte också att jag tog hänsyn till att Viktoria bodde längre bort.
Blev uppläxad av min storasyster
Ett halvår senare började jag ändå känna mig stressad och sliten. Min äldsta dotter hade fullt upp i skolan och kunde inte hjälpa till lika mycket som förr.
Dessutom ställde Viktoria in sina besök flera gånger eftersom hon hade mycket att göra på jobbet.
– Du får faktiskt hålla dig till schemat. Nu får jag ju göra allt, sa jag trött.
– Jag kan inte göra mer än jag gör nu. Om Emilia inte har tid att hjälpa till kan kanske Lovisa eller Tobias göra det. De är faktiskt tillräckligt stora nu. Annars tycker jag att vi får skaffa en städerska.
– Tycker du att du ska slippa undan bara för att du har långt att köra? Det är ju mig de ringer till när de behöver hjälp. Vad gör du egentligen?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag vet att jag lät skarp, men helt ärligt tyckte jag att Viktoria svek.
– Det är ju helt otroligt vilket dåligt minne du har, sa hon och lät plötsligt arg. När dina barn var små hjälpte mamma och pappa dig jättemycket. De bodde ju så nära så det utnyttjade du i allra högsta grad. Det var sällan jag fick någon hjälp av dem eftersom mamma och pappa alltid hade fullt upp med att passa dina barn.
– Så var det inte alls, sa jag argt.
– Jo, precis så var det, sa Viktoria. Och när mamma hade dåligt samvete för det sa du alltid att det var för långt för dem att köra till mig. Men nu är det visst annorlunda. Du tycker att jag ska släppa allt och komma störtande, för nu betyder tydligen alla de där milen ingenting. Det är kanske på tiden att du betalar tillbaka för all den hjälp du har fått och inte skäller på mig. Jag gör faktiskt så mycket jag orkar, avslutade hon.
Samtalet hade tagit en helt annan riktning än jag förväntat mig. Det tog faktiskt ett par dagar för mig att komma över Viktorias uppläxning. Hade hon rätt? Begärde jag för mycket av henne?
Pratade ut efter vårt gräl
När jag tänkte tillbaka kunde jag självklart komma ihåg att våra föräldrar hade hjälpt mig mycket när barnen var små. Och ja, jag hade ofta ringt dem och bett om hjälp.
Ju mer jag tänkte på min irriterade reaktion, desto tydligare blev det att Viktoria faktiskt hade haft rätt.
Vi måste sänka kraven. Trädgården kunde inte vara lika välskött som den varit förr och det kunde ju inte heller vara meningen att huset skulle storstädas varannan helg.
Det viktigaste var ju trots allt att mamma och pappa hade det bra och kunde bo kvar i huset som de så gärna ville.
Nästa gång jag besökte dem tog jag med mig alla barnen.
– Nu ska vi ha lite trevligt och bara umgås. Det är på tiden, sa jag och ställde fram bullar jag köpt på bageriet.
Det blev en mysig eftermiddag och på kvällen hade jag ett långt samtal med barnen tillsammans med min man.
– Min syster har rätt i att ni kan hjälpa till mer. Mormor och morfar behöver hjälp och vi ska hjälpa dem. Ni kommer väl ihåg alla gånger de har hjälpt oss.
De protesterade lite, men kunde visst tänka sig att lägga en eftermiddag då och då på att hjälpa sin mormor och morfar. Eller när de behövde hjälp.
Jag har inte pratat med min syster om vårt gräl. Men jag har slutat med att skriva scheman och låter i stället Viktoria själv bestämma när hon ska besöka våra föräldrar. Och det har resulterat i att hon har kommit oftare än förr.
Förhållandet mellan Viktoria och mig var kyligt i några månader, men när hon märkte att jag inte längre försökte styra henne blev det bättre.
Hon har rätt i att jag fick mycket hjälp när barnen var små. Nu gör jag i gengäld mer utan att kräva att Viktoria också gör det. Både barnen och min man hjälper till och det är den bästa lösningen för hela familjen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]