Lisa: Jag hade svårt att hålla god min i ett elakt spel

Efter reklamen: Se också: Ekonomiska kvinnofällor att se upp för i skilsmässan

Jag valde att inte fira när jag fyllde 50 år, eftersom det inte fanns mycket att fira just då. I stället tog jag beslutet att äntligen skilja mig från mina söners far, Christian.

Vi hade varit gifta i nästan 20 år, varav hälften var lyckliga. De senaste tio åren hade jag stannat för barnens skull, men nu var Andreas på väg att flytta hemifrån och vår yngste son, Oskar, var 17 år och på god väg i livet.

Jag var hemma med barn för att han skulle göra karriär

Christian instämde om beslutet, precis som jag hade förväntat mig, eftersom han endast hade förakt till övers för mig. Det fanns inga gränser för hur mycket jag hade misslyckats i hans ögon.

Jag hade varit lat, tråkig och arbetat för lite – trots att vi hade kommit överens om att jag skulle ta hand om hem och barn så att han kunde göra karriär.

relationerHanna: Min exman valde bort barnen

Men det hade inte blivit någon stor karriär, och mitt intryck var att det snarare var där skon klämde: Jag fick skulden för allt det han inte hade uppnått på sitt arbete, och det var inte rättvist.

Men jag var inte heller en ängel. När Christian blev avskedad och föll ner i en djup svacka var jag inget bra stöd. Jag kunde inte ta hand om en man som aldrig tog hand om mig, och den onda cirkeln fortsatte. Vi var inte bra för varandra längre.

Min sons attityd mot mig förändrades

Nu var det äntligen slut, och jag kände mig lättad och inställd på att uppföra mig ordentligt för barnens skull. Christian hade inte samma inställning.

Andreas hade flyttat och börjat på universitetet, men när han var hemma lät han som en kopia av sin far. Han kunde fråga varför jag egentligen ville ha hälften av Christians pension.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det fanns många rimliga förklaringar, och till en början svarade jag beredvilligt. Men mina svar var inte tillräckligt bra för Andreas, och det spelade nästan ingen roll vad jag sa.

Hans attityd mot mig förändrades, och det handlade nästan alltid om något som hans far hade sagt. Det var frustrerande att jag inte kunde nå fram till honom, och det sårade mig att min egen son tyckte att jag var girig.

Det blev allt svårare att bete mig bra, och när Andreas nästa gång vräkte ur sig sin fars bitterhet över mig gav jag igen. Mitt i middagen framför mina två pojkar började jag häva ur mig alla Christians brister.

relationerKicki: Jag blev besatt av män efter skilsmässan

Jag berättade att det var jag som försörjt familjen när deras far studerade, att det var jag som haft två jobb så att de kunde få samma fina julklappar som kompisarna.

Det kändes bra att säga sanningen högt, men Andreas blick var fortfarande kritisk, och jag funderade på att hejda mig.

När pojkarna var små och Christian hade börjat sitt första jobb hade han en kortvarig affär med en kollega. Var det inte rättvist att han delade sina besparingar med mig, när jag stått ut med hans snedsteg? Men jag höll tillbaka den meningen i sista ögonblicket.

Jag skulle inte bete mig lika dåligt som min exman

När Andreas hade gått och Oskar hade lagt sig satt jag ensam i köket. Diskussionen från kvällen satt kvar i kroppen på mig, och jag skämdes faktiskt över mig själv.

Jag hade börjat bete mig som Christian, och det var det sista jag ville. Nu tog jag ett beslut att det måste sluta, även om det kanske innebar att jag förlorade i det smutsiga spelet han spelade.

Från och med då slutade jag att reagera på Andreas pikar, och det krävdes en del viljestyrka i början.

relationerMoa: Mina barn valde sin pappa framför mig

Nu, ett år senare, är jag helt övertygad om att det är det enda rätta att göra. Andreas har förmodligen fortfarande uppfattningen att jag är girig, men det får jag leva med.

Jag hoppas att han en dag kan se bortom sin fars anklagelser, men jag är också beredd på att det kanske inte händer. Det är faktiskt okej, för jag kan i alla fall se mig själv i spegeln.