Hanna: Min exman valde bort barnen
När jag träffade Christian var vi båda i tidiga 20-årsåldern. Han var lite av en ensamvarg och mycket disträ och nördig, men det gjorde inget då eftersom vi inte hade några krav på oss eller stora åtaganden.
Vi blev förälskade och anpassade oss till varandra, och jag tänkte sällan på våra olikheter. Inte ens när vi blev föräldrar till Nora och Alice, för Christian var en närvarande far.
Jag kunde inte acceptera hans förändring – lämnade honom
Men så började han förändras. Det var som om han avsade sig sin familj och började komma och gå som det passade honom. Allt verkade likgiltigt för honom, ibland även barnen, och det kunde jag inte acceptera.
Mina vänner föreslog att Christian kunde ha drabbats av en depression. Det var definitivt en möjlighet, men han ville inte gå till läkaren, så jag kunde inte vara säker.
När jag var 37 år bestämde jag mig för att lämna honom. Nora och Alice var sju och åtta år, och det var inget lätt beslut, men jag kände att jag inte hade något annat val.
Barnen och jag flyttade till en hyreslägenhet, och jag hoppades att brytningen kanske skulle få min exman att vakna upp – inte för min skull, eftersom vårt förhållande var oåterkalleligt slut, men för barnens skull. De behövde sin far, och därför var jag lättad när Christian i början tog sig samman.
Han svek barnen när han började bryta sina löften
började bryta sina Vi kom överens om att han skulle ha Nora och Alice varannan helg, och det fungerade bra under en tid. När barnen var hos Christian etablerade jag mig i lägenheten, fick ordning på ekonomin och mig själv.
Jag var inte olycklig, och jag hade kommit till ro med att mitt äktenskap var över. Det var en lättnad att jag inte längre behövde hantera en oberäknelig man.
Vi hade lagt ut huset till försäljning och Christian hade flyttat in i en tillbyggnad hos sin farbror, där han och barnen bodde de helger som de var hos sin pappa. När han var utan barnen arbetade han dygnet runt.
I själva verket hade jag förväntat mig att en ny kvinna snabbt skulle dyka upp i hans liv. Jag hade faktiskt misstänkt att det redan väntade en i kulisserna, och att det var anledningen till att han glidit ifrån mig.
Men det fanns ingen ny kvinna, och med tiden började det irritera mig. Det stod klart att Christian behövde någon som kunde sätta gränserna.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Han blev återigen den eremit han hade varit som ung, men tvärtemot då hade han nu två barn som räknade med honom. Han började bryta sina löften, hämtade barnen sent från skolan och fritids och stängde av sin telefon, så jag var tvungen att rycka in och släta över.
Jag kände mig trygg med att han var ensam med Nora och Alice, för han tog väl hand om dem när de var där. Däremot gjorde det ont att se hur ledsna de blev när Christian återigen avbokade en träff med kort varsel. Det hände ofta.
För att rätta till det försökte jag att inte lova barnen något och satte mitt eget liv på paus så att jag kunde finnas där när Christian sviktade. Men det var ohållbart för alla.
Barnen flyttade hem till mig på heltid
Ett år efter skilsmässan föreslog jag därför att barnen bara skulle bo hos mig – vårt arrangemang fungerade ju inte eftersom han plötsligt kunde avboka sina helger med barnen på fredag eftermiddag.
Först tyckte han att jag överreagerade, men när jag sa att han alltid var välkommen att besöka oss när han hade tid, tog han förslaget väl.
Det var en överenskommelse som jag gjorde med blandade känslor. Jag var besviken på min exman och det svek han utsatte våra barn för, och jag förstod inte hur han kunde se sig själv i spegeln.
Å andra sidan var jag tvungen att vara realistisk, och ingenting tydde på att Christian skulle förändras. Mina barn förtjänade att hålla de avtal som gjordes, och det var bara jag som kunde erbjuda dem förutsägbarheten.
Till en början var jag impopulär hos både barnen, som kände sig bortvalda, hos mina svärföräldrar som tyckte att jag var dramatisk, och till viss del hos Christian som inte ville erkänna att han i praktiken hade valt bort sina barn.
Ändå blev det en vändpunkt. I dag vet mina barn vad de kan förvänta sig, och Christian håller de få överenskommelser vi gör. Jag tvivlar inte på att jag gjorde rätt. Kanske kommer Christian en dag att tycka detsamma.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]
