Tove: Stormen gav mig en spark i baken

Efter reklamen: Se också: 8 tips för att bli mer bekväm med att göra saker helt ensam

År 1976 var jag åtta år och blev storasyster till Martin. Han och jag hann aldrig få en nära syskonrelation när vi var små. Det hade inget med avundsjuka att göra, för våra föräldrar var bra på att fördela uppmärksamhet och kärlek. Men när han lärde sig gå och prata var jag upptagen med skolan, vänner och ridning.

Våra liv tog olika riktningar

När jag var 16 år flyttade jag till en internatskola där hästar och ridning var huvudämnena, så därför bodde jag bara hemma med Martin de första åtta åren av hans liv.

Men under gymnasieåren förlorade hästarna lite av sin glans för mig. Jag tog studenten och utbildade mig till sjuksköterska, vilket jag aldrig har ångrat.

Martins liv tog en annan riktning. Han tog aldrig en formell utbildning, men spelade lite gitarr i ett band, handlade med antikviteter och levde ett mycket fritt liv.

relationerSonja: Jag sörjde relationen vi aldrig haft

Min lillebror och jag sågs hemma vid mammas och pappas födelsedagar, som de ofta firade tillsammans, och vi bråkade aldrig för vi trivdes bra med varandra. Men det kunde gå ett år mellan våra kontakter och jag saknade honom inte.

Tobias, som blev far till mina två vuxna döttrar, lärde aldrig riktigt känna honom, och tjejerna visste knappt vem morbror Martin var.

2011 dog våra föräldrar kort efter varandra, och därmed gled Martin och jag nästan ur varandras liv. Jag trodde att det skulle vara så för alltid, men i slutet av januari 2022 förändrades saker och ting.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag hade arbetat inom hemtjänsten i Nyköping i några år, tjejerna hade flyttat hemifrån och jag hade gått igenom en lugn skilsmässa med Tobias.

Jag hade sålt vårt gamla hus och skulle nu vänta tre månader innan jag kunde flytta in i en nybyggd bostad. Under väntetiden hade jag hyrt ett litet torp på en gård vid havet. Till min stora glädje hade jag utsikt över vattnet, och jag kunde utan problem köra till jobbet därifrån.

Jag saknade honom väldigt mycket – skrev ett sms

När väderleksrapporten en dag lovade storm tänkte jag naivt att det skulle bli spännande. Jag kunde kanske ta några coola väderbilder och skicka till vänner och bekanta. Bilderna blev det inget av, för den förutsagda stormen kom när det var mörkt.

Först tyckte jag att det var lite mysigt att höra vindens sus, men när något började klirra på taket, och strömmen gick, samtidigt som polisen avrådde från att köra i området, var det inte längre något trevligt med situationen. Jag tände ljus, men de fladdrade, och stormen rev både trädgårdsmöbler och sophinkar med sig.

relationerIngeborg: Min släkt lurade mig på arvet – ingen tänkte på mig

När jag låg under täcket och skakade av kyla och skräck hände något överraskande: jag började verkligen sakna Martin mycket.

Jag förstod det inte själv, för vi hade inte haft kontakt på ett och ett halvt år, och han fyllde ju ingen plats i mitt liv. Men nu kändes det plötsligt mycket viktigt för mig att få ett livstecken från honom.

Jag hade inte mycket batteri kvar på min telefon, men klockan 01.33 skickade jag ett långt sms till honom. Jag skrev var jag var och hur rädd jag var, och hoppades innerligt att han skulle svara. Faktum är att jag inte ens visste om han fortfarande hade samma nummer.

Det hade han faktiskt, för miraklet inträffade. En halvtimme senare fick jag svar från honom. Han befann sig i Göteborg, där han var med vänner.

– Kul att höra från dig, Sis. Kan vi inte ses när det blir vindstilla? skrev han.

Sedan dog min telefon, men när strömmen kom tillbaka och jag hade laddat den, svarade jag genast att ja, det skulle vi, och det kunde inte gå för fort.

Nu pratar vi med varandra ofta

Några dagar senare körde jag tvärs över landet för att träffa honom, och det var en glädjande återförening. Sedan dess har vi setts en gång varannan månad och pratar ofta. Vissa veckor bara med ett meddelande, men det är helt okej.

Jag vet inte om jag var i verklig livsfara under stormen, men den gav mig en spark, och jag har aldrig tänkt släppa min lillebror ur sikte igen. Även om vi fortfarande är väldigt olika, betyder han något för mig.