Sonja: Jag sörjde relationen vi aldrig haft

Efter reklamen: Se också: Karin blev änka vid 33 år - förlorade sin man i cancer

Pappa och jag hade en komplicerad relation. Kanske skulle man till och med kalla den för destruktiv. Pappas sätt mot mig har kostat många tårar och mycket energi genom åren.

Enligt vad mamma har berättat var han en bra pappa när jag och mina syskon var riktigt små. Men stressen han bar på och vreden som låg där alldeles under ytan tog ut sin rätt. Han blev väldigt lätt arg och hade inget tålamod med oss.

relationerSara: Jag är rädd att jag ska bli lika dement som min mamma

Han var också väldigt benägen att skuldbelägga och det fanns inte något utrymme för misstag. Det räckte att jag spillde ut ett glas mjölk över köksbordet för att han skulle bli vansinnig.

Pappas beteende påverkade mitt självförtroende

När jag kom upp i tonåren blev pappa väldigt sträng mot mig. Han gjorde allt för att begränsa mina möjligheter att träffa killar. Jag fick en del gliringar från mina kompisar om min ”skumma farsa”, så det var jobbigt för mig på flera sätt.

Hans beteende kändes dessutom som ett förminskande av min omdömesförmåga. Det var tydligt att han inte litade på att jag skulle kunna agera ansvarsfullt. Det urholkade mitt självförtroende och gjorde att jag kände mig osäker när jag behövde fatta beslut.

Förstod han inte att hans beteende skulle påverka mig negativt, eller brydde han sig inte?

När jag flyttat hemifrån förblev vår relation ytlig och vi hördes inte av så ofta.

Drabbades av en aggressiv hjärntumör

Pappa gick i förtidspension när han var 63 år. Året därpå började hans blodtryck oförklarligt att skjuta i höjden. Ungefär ett och ett halvt år senare föll han ihop och fraktades i ilfart med ambulans till sjukhuset. Och ett par dagar senare fick han den slutliga diagnosen, det var en hjärntumör.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Då visste jag inte mycket om vad det skulle innebära. Visst lät det allvarligt men cancer är ju så vanligt numera och många blir friska igen, tänkte jag.

Pappa opererades och det var först därefter som vi började förstå att prognosen var värre än vad vi hade velat tro. Tumören var av den mest aggressiva sorten, och man hade inte kunnat ta bort allt eftersom det skulle ha ställt till med för stor skada. I efterhand förstår jag att det i praktiken var ett dödsbesked.

Pappa kunde vara hemma i ett par månader efter det, men de sista två veckorna tillbringade han på sjukhuset. Under den här tiden besökte jag honom så gott som varje dag.

Pappas personlighet förändrades till det bättre

Sjukdomen hade förändrat honom och den sista tiden var han mjukare och mer kärleksfull. Det var en besvikelse att inte få uppleva den relation vi kanske kunde ha fått om han hade överlevt. Det var det jag grät över den där dagen vid sjukhussängen.

relationerAlice: Jag blev retad för min pappas handikapp

Jag sörjde inte den relation vi haft, för den hade ärligt talat varit mer smärtsam än givande för mig, men däremot sörjde jag det som jag aldrig hade fått – och nu heller aldrig skulle få.

Efter hans död har jag försökt försona mig med allt detta och i stället fokusera på att jag fick se en ny sida av pappa innan han dog. Jag vill inte att arvet efter pappa främst ska vara smärtsamt, men samtidigt vill jag inte heller förneka verkligheten.

Vissa relationer i livet är inte enkla, det kan jag skriva under på, men jag försöker att se dem som lärdomar. Jag hoppas pappa har frid nu.