Alice: Jag blev retad för min pappas handikapp
Barnens skrik ekade i mina öron. Jag stod i utkanten av skolgården. De andra barnen stod runt mig.
– Dövens unge, dövens unge! skrek de och skrattade när de såg att jag blev ledsen och grät.
Det var rast och vi hade just fått tillbaka resultaten på ett prov. Jag hade alla rätt och vår lärare var naturligtvis tvungen att tala om det högt. Det var därför jag nu stod omringad av mina klasskamrater och deras skrik ekade i mina öron.
Varför var de så aggressiva bara för att jag hade alla rätt på provet? Jo, för min pappa var gravt hörselskadad, han hörde inget och vi i familjen var tvungna att kommunicera med honom genom teckenspråk och när pappa pratade lät det konstigt. Så jag skulle inte tro att jag var något när jag var dövens unge.
Det hade inte alltid varit så. Det började när en ny flicka kom till klassen. Hon utsåg mig till mobbningsoffer bara för att min pappa inte hörde, och fick med sig de andra, även dem jag tidigare lekt med och vars familjer kände min familj.
Det här var i en liten by på 50-talet. Min pappa var omtyckt och jag hade aldrig blivit utsatt för mobbning tidigare. Det blev en chock för mig. Trots alla glåpord fortsatte jag att göra mitt bästa i skolan, mamma och pappa blev ju glada när de såg mina resultat.
Det här har naturligtvis satt sina spår i mig. Jag har aldrig vågat tro på mig själv. Det är egentligen först nu som pensionär som jag förstår vidden av mobbningen. Det började i tredje klass när den nya flickan kom och slutade lika plötsligt när jag bytte skola. Men jag hade blivit osäker. Jag vågade inte göra mitt bästa i skolan, tänk om allt skulle börja igen?
När vi flyttade till en närliggande stad och jag bytte skola ännu en gång, det här var i sjunde klass, höll jag mig fortfarande tillbaka. Jag ville ju passa in i gänget. Allt det här gjorde att jag inte fick några vidare betyg, men jag brydde mig inte.
Jag gjorde dock ett försök att berätta om mina erfarenheter i en uppsats när jag gick i åttonde klass. Jag beskrev hur det varit för mig i den lilla byskolan och försökte lägga ansvaret för händelserna på läraren som borde ha gripit in.
När jag fick tillbaka uppsatsen ville min lärare ha ett samtal med mig och jag trodde i min enfald att han ville höra mer och kanske veta hur jag mådde. Men så var det inte.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag fick inget vidare betyg på uppsatsen men en tillsägelse att inte hitta på saker och lägga skulden på skolan. I min frustration skrev jag ännu en uppsats kring detta, vilket medförde att mitt betyg i svenska sänktes drastiskt. Jag gav upp.
Här kunde historien ha slutat om det inte varit så att jag i vuxen ålder fick uppleva samma sak igen. Jag ville skaffa mig en utbildning så jag började plugga på Komvux. Min läslust hade återvänt, vi var ju alla vuxna nu så jag kunde inte se att någon kunde ha ont av att jag fick bra resultat. Men ack vad jag bedrog mig.
Det finns avundsjuka även bland vuxna elever. Det var speciellt en som gav mig hånfulla kommentarer varje gång vi fick tillbaka ett prov. Det första hon sa var:
– Ja, du har väl alla rätt som vanligt.
Precis som om det skulle vara något att skämmas för. Naturligtvis var hon bara avundsjuk.
Jag gick ut utbildningen med toppenresultat och fick ett bra jobb som jag hade i många år. Ett jobb som tyvärr fick ett tråkigt avslut.
Det började med att en stor omorganisation skulle genomföras, min avdelning skulle läggas ner och mycket skulle centraliseras. Jag hade passerat 60 år men hade hela tiden fått höra att jag gjorde ett bra jobb och att jag inte skulle vara orolig.
Tiden gick och mina arbetskamrater blev omplacerade, men själv fick jag inga besked. Jag diskuterade med min man som tyckte att jag skulle avvakta, men ingenting hände. När fyra månader hade gått och jag fortfarande inte fått något besked började jag må dåligt. Känslan av ”dövens unge” kom tillbaka:
”Du ska inte tro att du är något, det är ingen som vill ha dig.”
Till slut fick jag nog och sa upp mig. Alla sa att de skulle sakna mig. Jag log och sa att allt skulle ordna sig. Men innerst inne önskade jag att företaget skulle gå åt skogen.
På min sista arbetsdag kände jag stor lättnad över att gå från jobbet. Från och med nu skulle jag bara tänka på mig själv.
Numera är jag en glad pensionär och mår toppen, både psykiskt och fysiskt. Min man och jag har kommit varandra närmare, nästan som nyförälskade. Nu vet jag mitt värde.
Jag förstår också hur mycket mobbningen i min barndom har påverkat mig i vuxenlivet. Kanske hade det hjälpt om jag berättat för någon vuxen vad som hände, men jag ville inte göra mamma och pappa ledsna. Det var ju på grund av pappas handikapp som jag blev mobbad.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]