Läsarberättelse: Mobbningen förstörde mitt liv
Det är inte lätt att se tillbaka och konfronteras med det som gör ont, men efter pensionen gjorde jag det. Det var inte något medvetet beslut, utan snarare en process där jag började fundera alltmer över de år som låg bakom mig.
Det är väl naturligt att man börjar titta mer i backspegeln när man får tid att göra det. Och där fanns en del smärtsamt som hade påverkat mig betydligt mer än jag tidigare hade velat inse…
Ingemar och jag gifte oss när han var 24 och jag 19. Han fick arbete i en annan kommun och vi flyttade direkt efter bröllopet. Det blev en ny start i en stad där jag trivdes riktigt bra. Vi köpte så småningom hus i en barnvänlig del av kommunen och där växte våra tre söner upp.
När jag var yngre drömde jag om att läsa vidare, men nu blev det inte så. Jag var hemma med barnen tills vår yngsta började skolan och när jag sedan gick ut på arbetsmarknaden fick jag ta det som erbjöds. Jag fick ett vikariat i en livsmedelsbutik och där blev jag kvar i tre år innan jag flyttade vidare till ett skolkök och sedan därifrån till åldringsvården.
Inte roligt att minnas
Jag har träffat så väldigt många människor genom mina olika yrken och haft många underbara kollegor – allt det där ser jag som en riktig välsignelse. Det blev inga studier och ingen karriär i vanlig bemärkelse, men jag kan ändå känna att jag har gjort en insats.
Jag gick i pension vid 65. Det var inte helt lätt att lämna jobbet, de gamla och alla kollegor, men sedan dess har jag varit tillbaka på besök flera gånger i månaden och nu kan jag lägga tid på det jag själv vill – som att ta en promenad med en rullstolsburen äldre människa, som annars knappt får andas frisk luft.
Så med pensionen kom en frihet som har gett mig tillfälle att hjälpa på ett nytt sätt, och det känns väldigt givande. Men som sagt: Det finns annat som ligger bakom mig som inte är lika roligt att minnas.
Mina betyg väckte avundsjuka
På högstadiet blev jag utsatt för det ”tuffa” tjejgängets elakheter. Jag tror att det främst berodde på att jag hade det ganska enkelt för mig i skolan och dessutom var ambitiös, så mina betyg var väldigt bra och jag kom överens med både lärare och skolkamrater. Det framstod nog som att jag gick en god framtid till mötes, och detta var kanske tillräckligt för att väcka avundsjuka och missunnsamhet.
I början ville jag tro att det bara var något tillfälligt, att jag hade råkat bli måltavla för deras illvilja och frustration men att de snart skulle tröttna och glömma mig. Så blev det tyvärr inte alls. Efter att de väl börjat ge sig på mig bestämde de sig tydligen för att jag var ett tacksamt mobbningsoffer – och sedan var resten av min högstadietid på många sätt förstörd.
Det handlade om verbala elakheter, knuffar och spottloskor i min riktning. De åkte in till rektorn flera gånger, men det gjorde ingen skillnad alls. Tvärtom tycktes sådant bara provocera dem och i efterhand har jag svårt att förstå varför de fick gå kvar i skolan.
Ont i magen i skolan
Jag som alltid gillat skolan hade nu ont i magen redan på vägen dit. Jag fick svårare att koncentrera mig och speciellt lunchrasterna var jobbiga. Vissa dagar smet jag direkt iväg till biblioteket och höll mig undan så gott jag kunde. Att gå hungrig resten av skoldagen kändes som ett billigt pris i jämförelse med vad jag annars kunde ha blivit tvingad att stå ut med.
När jag tog examen kände jag främst lättnad. Nu skulle jag äntligen slippa mina plågoandar! Tyvärr kom ett par av dem att gå på samma gymnasium men där var de färre och svagare, och vi vistades för det mesta i olika byggnader. Jag kände obehag varje gång jag såg dem, men där var jag i alla fall inte mobbad på samma sätt.
Gymnasiet blev på alla vis en bättre period för mig och jag kunde koncentrera mig på skolarbetet igen. Jag gick ut med fina betyg och alla hade nog förväntat sig att jag skulle läsa vidare. Så blev det dock inte och det berodde inte bara på familjelivet. I många år var det förklaringen jag gav både andra och mig själv, men det var inte hela sanningen.
Detta var en del av insikten kring hur mobbningen påverkat mig som jag fick efter pensionen. Den hade sänkt mitt självförtroende så pass att jag ifrågasatte min förmåga, och jag litade inte längre på att jag skulle klara av högre studier. Av rädsla för att misslyckas vågade jag inte ens söka. Det var en högst påtaglig effekt som mobbningen haft på mitt liv.
Alltid ifrågasatt mig själv
När jag såg tillbaka kunde jag också se hur min skadade självkänsla hade gjort att jag alltid känt mig lite underlägsen i jämförelse med föräldrarna till pojkarnas klasskamrater. Det hade känts som om jag behövde bevisa något, bevisa att jag var värd något. Något som tjejerna hade angripit var mitt utseende. Det var inget fel på det, men de fick mig ändå att känna så.
Sedan dess hade jag egentligen aldrig slutat att ifrågasätta om jag kanske var några kilon för mullig, eller om folk verkligen var ärliga när de gav mig en komplimang… Att inse hur djup skada jag tagit av mobbningen och hur mycket glädje den förstört för mig var smärtsamt. Jag ville nog själv tro att när jag sluppit ifrån plågoandarna så var problemet löst, men så enkelt var det inte.
Effekterna av det som hänt stannade kvar. Tänk om jag fått prata med någon på den tiden och fått hjälp med att bearbeta det jag upplevt. Hur annorlunda kunde kanske inte mycket ha blivit för mig då?
Jag fick värdefull hjälp
Det är förunderligt att jag trots allt hade turen att träffa en man som Ingemar. Han är kärleksfull och omtänksam, och med tanke på mina problem med självvärdet kunde jag i stället mycket väl ha dragits till någon som utnyttjat min svaghet. Att inse allt det här ledde mig in på en väg till förändring som så småningom gjorde mig mycket starkare.
Jag gjorde det jag borde gjort många år tidigare – gick till en terapeut och fick värdefull hjälp. Ett tag funderade jag på hur det skulle vara att konfrontera mina gamla plågoandar och låta dem få veta vad de gjort mig, men jag släppte det ganska snart. Kanske har de liksom jag så här på ålderns höst börjat se tillbaka, och att minnas vad de har gjort och vad de har utsatt andra människor för kan inte vara en trevlig vetskap att bära med sig. Det är nog ett tillräckligt straff i sig, och inget jag avundas dem.
I dag har jag lämnat det negativa kring allt detta bakom mig. Jag vill leva här och nu under de år som jag har kvar, och jag har haft ett rikt och betydelsefullt liv med människor som jag har älskat och blivit älskad av tillbaka – det är mina prestationer i livet, och dem är jag stolt över!
/Magdalena
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)
