Sofie: Min syster tänker bara på sig själv
Både min mamma och min pappa saknade normal empati. Pappa hade dessutom problem med temperamentet. Han var barsk och kall. Mamma var vänlig mot andra, men tog ut sin frustration på mig och min lillasyster Elin.
Våra föräldrars äktenskap var präglat av gräl och känslokyla. Att växa upp mitt i det där påverkade oss givetvis djupt, och i många år trodde jag att det hade satt liknande spår i oss båda syskon. Till slut tvingades jag dock inse att det hade gjort min syster egoistisk.
När vi växte upp tyckte jag alltid så synd om Elin. Hon var tre år yngre än mig, och jag önskade att jag hade kunnat skydda henne mot våra föräldrars ofta ganska elaka beteende.
Egentligen var det ju synd om mig också, men jag fokuserade på Elin. Hon var yngst, och som storasyster kände jag ansvar för att hon skulle må bra. Antagligen mycket mer än våra föräldrar gjorde. De kritiserade oss båda, men jag var mån om att alltid vara till lags.
Elin däremot, revolterade i tidiga tonåren och det kunde våra föräldrar inte hantera. De kritiserade allt hon gjorde.
Jag växte upp med att försöka skydda henne och ta henne i försvar. Det skedde instinktivt – jag reflekterade knappt över situationerna. Jag var så van vid att våra föräldrar hade fel och att de var orättvisa. Först många år senare fick jag den smärtsamma insikten att Elin hade färgats mer av dem än jag tidigare hade velat se.
Alltid på hennes villkor
Elin var drygt 30 när hon förlovade sig och skaffade barn. Hon blev mamma till två pojkar. För min del dröjde det lite längre innan jag hittade rätt. Jag var 42 när jag mötte Stefan, och året därpå föddes vår son.
Innan jag fick min egen familj var jag väldigt fokuserad på Elins. Jag älskade pojkarna och tillbringade tid med dem så ofta jag fick en chans. Jag hjälpte helt enkelt till med mycket.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Inför varje kalas var det jag som bakade det mesta, och inför varje jul la jag ner massor med tid på förberedelser och julklappar till Elins barn. I dag har jag ett speciellt band till dem och skulle inte vilja ha något av det där ogjort, men det var många situationer där jag kände mig utnyttjad.
Just då ville jag inte se det, men frustrationen lagrades inom mig. Trots att jag var den som hjälpte till skulle det alltid ske på Elins villkor. Min hjälp togs för given och hon tålde inte kritik. Om jag så mycket som frågade något blev hon aggressiv. Jag vet inte hur jag kunde bortförklara så mycket, men jag såg det som att hon var ”känslig”. Hon hade ju alltid blivit så orättvist behandlad av våra föräldrar.
Jag var medberoende
Efter att jag själv bildat familj fick jag så klart mindre tid att hjälpa till med Elins. Det hanterade hon inte särskilt bra. I stället för att vara förstående och glad för min skull visade hon sin besvikelse varje gång jag sa nej till något. Det var som om hon ville att jag skulle känna att jag svek. Betydde allt som jag gjort för henne genom åren så lite?
Själv var det sällan hon erbjöd sig att göra något för mig, och när jag bad om hjälp var det naturligt för henne att försöka ta sig ur det.
Jag hade hjälpt till väldigt mycket med förberedelserna för båda hennes söners dop, men när min son skulle döpas gjorde Elin nästan ingenting. Det var det som fick mig att vakna upp och börja tänka. Och jag kom till insikten att jag haft fel – Elin och jag hade inte tagit stryk av vår uppväxt på samma sätt, överhuvudtaget. Jag hade blivit medberoende, försökte alltid hjälpa andra och tänkte mindre på mig själv. Elin däremot, hade blivit egoistisk och fokuserade enbart på sig och sitt.
Det gjorde ont att inse det här. Men att se verkligheten som den är har hjälpt mig att säga nej och att skapa en sundare relation till Elin. På det hela så har det faktiskt påverkat vår relation positivt. Det är som om min förändring på något sätt har rättat till obalansen som fanns mellan oss.
Sanningen var tuff att inse, det kan jag inte förneka. Men det skulle också visa sig att den var en vinst att anamma. Faktum är att jag under många år la så mycket energi på min systers liv att det faktiskt hämmade mitt eget. I dag tar jag inte längre Elin blint i försvar, något som vi båda har vunnit på!
/Sofie