Småbarnsmamman Hanna lever med ätstörning: ”Har slutat skämmas”

Efter reklamen: Se också: 5 saker du bör göra för din psykiska hälsa

Det är ofta summan av en rad olika omständigheter som gör att en person utvecklar ätstörningar. I Hanna Wirdegårds fall började det redan på BB. Nu har hon skrivit en bok om sin kamp mot ätstörningarna, Varför blir jag aldrig fri?

Hanna var en kraftig bebis och hennes mamma drabbades av en förlossningsdepression som gjorde det svårt att knyta an till sitt barn.

– Jag var den största flicka som fötts på Kalmar BB och bara dagar gammal knöts min kroppsstorlek ihop med känslan av att vara bortvald, avvisad och ensam. På BVC ville man ha mig inom normalkurvan och för mamma var det viktigt att lyckas. Hon var livrädd för att jag skulle utveckla diabetes, som finns i familjen. Tidigt drog min hjärna slutsatsen att tjock är det värsta en människa kan vara, säger Hanna.

Hanna Wirdegård utvecklade självskadebeteende

Hon berättar att återhållsamhet med sötsaker var viktigt. Man skulle inte vräka i sig utan begränsa sig. Redan här var grunden för en störd kroppsuppfattning lagd. Det outtalade budskapet var att kroppens storlek gick före kroppens naturliga behov av mat.

För Hanna, som föddes med en genetisk sårbarhet och högkänslighet, blev strävan efter att vara smal viktigare än något annat.

– Bortsett från det första halvåret var jag ett normalviktigt barn, men levde omedvetet med rädslan för att bli tjock. När jag började med rytmisk gymnastik blev det ännu viktigare att vara smal, säger Hanna och tillägger leende att det på ett sätt var synd att hon fastnade för just gymnastik; en sport som är känd för sin viktfixering.

Dessutom var hennes bästis liten och nätt. Av familjen kallades hon ofta för ”den lilla flickan” och Hanna hade gett vad som helst för att få vara som hon; liten och sårbar.

När Hanna blev äldre hittade hon olika strategier för att täppa till det där hålet av ångest och rädslan för att bli avvisad. Självskadebeteenden avlöste varandra i en desperat jakt på att göra sig sårbar och i behov av vård, omtanke och kärlek.

– Jag kände länge en enorm skam över att ha spelat ett så fult spel. I dag kan jag gråta över hur fruktansvärt dåligt jag måste ha mått på insidan, som var kapabel att skada mig själv så illa …

Som tolvåring fick hon det yttersta beviset på att trådsmal var villkoret för att bli älskad. Hon blev kär. Men killen hade bara ögon för den trådsmala bästa vännen.

Under högstadiet blev hon besatt av att lyckas bli mager. Överallt, på reklampelare och i verkligheten, var budskapet att man måste vara smal för att vara lycklig och Hanna sög åt sig som en svamp.

Hon slutade att äta, räknade kalorier och blev smal som en sticka. Till skillnad från de flesta anorektiker hade hon aldrig någon förvriden självuppfattning. Hon kunde själv se hur mager hon var – och hon älskade det.

– Jag ville vara sjuk och till sist blev jag inlagd för att min vikt var farligt låg. Väl där var jag livrädd för att bli friskförklarad. Jag klamrade mig länge fast vid målbilden av att vara magrast, men när jag till slut fick komma till ett behandlingshem med specialistvård kom vändningen. Tajmingen och min personliga mognad spelade nog också in. Jag var redo att ta mig ur mitt fängelse och börja leva igen, konstaterar Hanna.

Hon fick nu höra att det skulle gå bra för henne, eftersom hon hade så god självinsikt. Oddsen var på hennes sida med goda hemförhållanden och engagerade föräldrar.

– Men inuti visste jag att det inte spelade någon roll att jag förstod vad jag konkret behövde göra. Mina inre demoner och min viktfixering fanns kvar. Jag var övertygad om att det var mig det måste vara fel på.

Hanna beskriver sig själv som en allt-eller-inget-person som älskar utmaningar och action. Hon reste, jobbade och levde ett aktivt socialt liv – men åkte samtidig in och ut på behandlingshem. Viktfixeringen låg hela tiden och lurade under ytan. Hon fick inte bli tjock.

– Även under de bättre perioderna kunde jag inte släppa ätstörningen och det var frustrerande. Varför kunde jag inte bara strunta i att räkna kalorier och väga mig? Jag ville ju leva och vara som alla andra!

Mensen uteblev på grund av anorexin

När Hanna träffade kärleken, 20 år gammal, hade hon kommit ur anorexin. Hon var smal, men inte sjukligt mager, och på ytan levde hon ett till synes friskt liv.

Men inuti henne bodde fortfarande det lilla barnet vars största skräck var att bli tjock och avvisad. Så från anorexin tog hon klivet rakt in i bulimin. Hon utvecklade ett mönster där hon hetsåt allt hon kom över för att sedan svälta sig i några dagar, för att därefter återta ett ”normalt” ätande. Det var i alla fall tanken. För hur svårt kunde det vara, resonerade hon.

relationerMalin fick ätstörningar: ”Jag ville bli smal för att duga”

– Men det blev samma sak varje gång. Jag ”unnade” mig en bulle eller två för att verka frisk. Men kroppen svalt och jag kunde inte sluta. Det blev några till och sedan hetsåt jag okontrollerat tills det inte fanns en smula kvar, vilket naturligtvis fick mig att må jättedåligt både fysiskt och psykiskt, säger Hanna och suckar.

Hennes ätstörningar fick kroppsliga konsekvenser. På grund av anorexin fick hon aldrig någon mens och när hon och maken ville bilda familj var frågan om det ens skulle gå. Men mot alla odds, och med hjälp från sjukvården, lyckades hon bli gravid. I dag har de tre barn.

– Ett mirakel. Mina chanser var små. Ändå gick det vägen, trots att jag knappt gick upp något alls under graviditeterna. Det såg jag noga till, säger Hanna.

Som det energiknippe hon är har alla former av idrott och löpning varit hennes största intressen – också ett sätt att kompensera för ångest och hetsätning. Alla år med anorexi hade dock kalkat ur hennes benmassa och Hanna var benskör redan som 30-åring.

Efter många år av överträning och oförmåga att lyssna på kroppen sprang hon till slut av sig sin lårbenshals. Det tog många år med rehabilitering och hoppande på kryckor innan hon var någorlunda återställd. Men även under de åren försökte hon bränna kalorier. Det blev många extra rundor på kryckorna i jakt på kalorier.

– Mitt jäkla pannben, min envishet, har förstört så mycket, trots att det också är en bra egenskap. Om jag verkligen vill något, då kör jag ända in i kaklet. Och att hålla mig mager var överordnat allt. Oförmågan att lyssna på min kropp säger väl något om styrkan i min ångest …

Anorexin blev till bulimi och matmissbruk

Hanna menar att det finns hierarkier i ätstörningarnas värld, där anorexi är ”finast”.

– Jag skulle tro att de flesta bulimiker känner sig som misslyckade anorektiker. Ingen önskar ett liv där man pendlar mellan hetsätning och svält. Bulimi är bara skam, särskilt som vuxen.

Eftersom hon alltid haft sjukdomsinsikt försökte hon resonera sig frisk. Hon gick i all tänkbar terapi men blev inte hjälpt. Den mesta behandling var stöpt i samma form och byggde på att lära sig att hantera problemet här och nu.

– I vissa fall bemöttes jag som om jag vore mindre begåvad. Jag ombads skriva matdagbok, trots att jag gjort det tusentals gånger, och uppmanades att inte ha några godsaker hemma. Men det fungerar ju inte om man har en familj! Barnen måste ju få äta glass och godis ibland.

hälsaJulia lider av kräkningssyndrom: "Jag spyr och spyr i en vecka"

Parallellt med alla försök att bli frisk pågick ett ständigt smusslande och ljugande för att dölja matmissbruket. Hon ville så gärna vara den där sköna mamman med glass och hembakat i frysen. Men så gjorde hungern det omöjligt att inte smaka, följd av känslan av att det ”ändå var kört” och då kunde hon lika gärna fortsätta.

Medan barnen lekte kunde Hanna hetsäta i köket. Ingen fick avslöja henne med handen i kakburken, skammen var enorm.

– Min man var medberoende och omedvetet vägrade han agera som min övervakare och vårdare. Med facit i hand räddade det nog vår relation. Dessutom behövdes en frisk förälder för att få vardagslivet att fungera, säger Hanna.

Till viss del jämställer Hanna matmissbruk med andra beroendesjukdomar. Beteendemönstret är detsamma; lögnerna, förnekelsen. Men inte nödvändigtvis orsaken. Och till skillnad från alkohol går det inte att rensa bort all mat.

– Som jag har brottats med frågor om vad som är normalt ätande och var gränsen mellan sjukt och friskt går…är det normalt att äta tre nybakade bullar? Men fem bullar? Är jag hungrig? Borde jag ta en tårtbit nu för att alla andra gör det?

Hon har ofta varit sjukskriven på grund av utmattning. Att vara ätstörd är ett heltidsjobb och tar enormt mycket energi och tankekraft. Allt kretsar kring mat och vikt. Anorexin var svår att skiljas ifrån, men bulimin ville hon bara bli av med – hon hatade den.

Till slut träffade hon en terapeut som förde in nya perspektiv.

– För första gången i terapisammanhang blev jag behandlad med respekt och som en jämbördig. Hon förstod att jag bar med mig viktiga erfarenheter och lyssnade. När jag förstod vad ätstörningen bottnade i fann jag också självmedkänslan och kunde äntligen släppa skammen.

relationerCamilla Hamid om fattiga uppväxten: ”Vi använde kläder från soprummet”

Hon fortsätter:

– Jag lärde mig att det är okej att misslyckas och att bakslagen är en del av processen. Jag har accepterat att tankarna och känslorna kanske alltid kommer att finnas där, men jag behöver inte agera på dem.

I dag mår Hanna bättre, men är inte frisk, vilket hon tidigare såg som en självklar utgångspunkt för att skriva boken.

– Det skulle vara en solskenshistoria med lyckligt slut, jag skulle berätta hur jag hade gjort för att bli frisk. Det är ju så man gör … Men åren gick och jag blev ju aldrig det, och därmed växte känslan av ensamhet. Till slut fick jag nog av tystnaden och skammen. Ur förtvivlan föddes en urkraft att berätta hur det faktiskt är, helvetet att leva som vuxen och ätstörd. I dag har jag förstått att läkningen måste få ta tid. Jag ser det som en process där bakslagen blir färre och grundare. Jag är fortfarande inte fri från sjukdomen, men jag är äntligen fri från skammen. ■