Malin fick ätstörningar: ”Jag ville bli smal för att duga”

Malin Olrud har så länge hon kan minnas haft dålig självkänsla. Hon har jämfört sig med andra som hon upplevde var både snyggare och smartare. Hon kände sig i många år som en uppgiven betraktare, med ett växande kaos inom sig, tills hon gick in i en ond spiral av ätstörningar.

– I jakten på att bli snygg, smal och att duga började jag kräkas upp maten som jag åt, fast jag hatade att kräkas, säger hon.

Redan i tredje klass började hon att jämföra sig med de andra flickorna. Under tonåren blev det mer och mer tydligt att Malin inte mådde bra men hon höll det för sig själv.

– Tonåren var jobbiga, särskilt när kroppen började förändras. Jag utvecklades tidigt, vilket jag avskydde. Jag fick kommentarer om att min rumpa var stor, vilket den inte var. Men det blev min verklighet som jag hängde upp mig på. Att man hade separata omklädningsrum för pojkar och flickor är ju fullt naturligt, men jag kommer ihåg att jag hade tankar kring hur tydligt det blev att man skulle in i olika mallar, att det blev så fixerat vid kroppsdelar. Det spelar ju ingen roll hur vi ser ut. Tänk om alla bara hade låtit alla vara som de är? säger hon.

Malin tyckte inte om att få uppmärksamhet och att synas. Att redovisa inför klassen var det värsta hon visste.

– Jag fick prestationsångest av att känna mig bedömd och analyserad. Jag såg ganska bra ut och jag tror att folk hade en felaktig bild av mig, som att jag skulle ta för mig mer och vara mer utåt, minns hon.

Efter reklamen: Se också: 5 saker som kan framkalla ångest - med en lösning

Inom henne pågick ett ständigt krig

Timid och tillbakadragen försökte hon rätta sig in i ledet som ung kvinna. Blygheten var väldigt negativ för henne och inombords tog ett allt större kaos plats. Hon minns att det kändes som att hon observerade på avstånd, de andra som levde sina liv.

– Alla verkade så nöjda och självsäkra och hade koll på livet, jag tittade förundrat på och undrade vad det var för fel på mig?

Utåt sett var Malin en glad och positiv person, men inom henne pågick ett ständigt krig och en hård kamp, för att duga.

relationerTherése Lindgren: "Efter många år i terapi kunde jag sluta hata mig själv"

Hon säger att hon gick som på tå, alltid på sin vakt, och inväntande kommentarer om sin kropp och hur hon betedde sig. Det var ett evigt jagande på att leva upp till allas, inklusive sina egna förväntningar.

– Det tog så mycket energi, men jag kände mig sällan trött och utmattad utan bara köttade på. Då reflekterade jag inte så mycket utan livet rullade på. Jag pratade inte heller med någon om hur jag mådde, för jag ville inte vara till besvär, säger hon.

Hon menar att vi har blivit så mycket bättre på att prata om känslor och om hur vi mår, och tror att om de hade gjort det då hade det inte varit så skambelagt. För Malin blev det viktigt att det hela tiden hände saker och att ha mycket folk omkring sig.

– Förmodligen för att hålla känslorna i schack. Många kan i stället välja att isolera sig men för mig var det som en ständig karusell att försöka hänga med i, säger hon.

Började kräkas upp maten

Efter gymnasiet åkte Malin och arbetade som au pair i USA, för hon ville ha ombyte i livet och var trött på att plugga.

– Det märkliga var att folk i min omgivning sa att jag skulle bli smällfet i USA. Återigen var det konstigt fokus på hur min kropp skulle bli och de fick rätt. Jag gick upp ganska mycket i vikt, men där borta brydde jag mig inte, där var jag safe liksom, tillsammans med människor som inte kände mig. Det var när jag kom hem till Sverige igen som problemen började på allvar, säger hon.

Malins jämförande med andra hade varit på paus under ett år, men drog igång igen, den här gången med full kraft och med allvarliga konsekvenser.

– Jag var 20 år och missnöjd med den jag såg i spegeln. Jag var överviktig och då var det ett likamedtecken med ful för mig. Om jag var fet och ful så dög jag inte till någonting. Framförallt skulle jag inte hitta någon kille som ville vara tillsammans med mig. Jag var tvungen att hitta ett sätt att bli smal och snygg. Jag har alltid letat efter den stora kärleken, och att det blev ett slags sökande efter bekräftelse men jag kände mig ledsen och besviken. Jag ville så gärna duga och kämpade, men egentligen visste jag nog inte då vad det var jag strävade så hårt efter, funderar hon.

Malin satte igång att jogga, och tänkte när hon sprang att vid nästa lyktstolpe skulle hon bli lite smalare, och vid nästa...Om hon bara går ner några kilo så skulle hon bli lycklig, en dag, en vacker dag skulle hon äntligen bli snygg. Malin började att kräkas upp maten hon åt.

– Det var nödvändigt kände jag då, min ångest var så stark. Men det var vidrigt, för jag hatar att kräkas. Jag förstod inte vad jag höll på med, och jag hatade mig själv, men jag måste. Eftersom jag älskade mat, men behövde bli av med det som annars skulle växa på kroppen, förklarar hon.

Fasad av lycklig och positiv tjej

Hon bodde i ett rum i källaren hos sina föräldrar. Där kunde hon kräkas i lugn och ro utan att bli påkommen.

– Jag kände så klart att det jag gjorde inte var rätt, men samtidigt var det det enda rätta eftersom det gav en befrielse. Men jag fick alltid ångest efteråt, men viftade bort det, det var ju inte så farligt det här, jag var inte sjuk, tyckte jag, jag ville bara bli snygg och smal.

Ingen märkte någonting. Malin fortsatte att hålla upp fasaden av den lyckliga och positiva tjejen, som hade vänner, som var ute och reste mycket.

– Genom att hänga med olika kompisar hela tiden så var det ingen som riktigt kunde hålla koll på mig.

Den värsta perioden är luddig säger Malin. Under ett par års tid pendlade hon mellan känslor av äckel, hat, skuld och skam. Samtidigt som hon inte nådde sina mål att bli smal. Men så kom vändningen.

– Det var som att jag bara hade fått nog. Jag kunde inte hålla på som jag gjorde.

Malin bestämde sig för att berätta för sin mamma, som hon normalt alltid haft en nära och öppen relation med.

– Mamma blev förstås orolig, men kände också skuld för att hon inte märkt något. Hur kunde hon ha missat det här, undrade hon. Men det var ju inte så konstigt, jag lyckades ju hålla det hemligt. Men när jag satte ord på mina känslor till mamma så löstes mycket av skammen upp, berättar hon.

Malin insåg att hon behövde rutiner och längtade egentligen efter ett helt vanligt ”svenssonliv”.

– Konstigt nog så längtade jag efter det som jag tyckte var tråkigt. Men det var nog mitt sätt att försöka hitta ett lugn. Min självkänsla var lika dålig fortfarande i många år till.

Livet kom i kapp till slut

När hon var 23 träffade hon en man och efter ett år var hon gravid. Hon var väldigt glad över dottern i magen, men trivdes inte alls i sin kropp.

– Det var jobbigt med viktökningen men jag kämpade med att släppa taget om det gamla och gå in i det nya. Jag åt sunt och det var okej att äta för två efter ett tag. Graviditeten var ändå någon sorts läkning för mig, säger hon.

Livet som mamma tog fart och Malin älskade att vara mamma. Samma vecka som hon fick reda på att hon var gravid med dotter nummer två fick Malins pappa en stroke och blev sjuk. Då var hon 28 år. Och så hade hon även familjeföretaget att tänka på.

relationerÄlska eller hata – två kvinnor om kroppspositivism och relationen till sina kroppar

– Livet kom i kapp till slut. Efter tuffa år med pappas sjukdom och hans bortgång 2007 och av att försöka duga på jobbet, duga som mamma, duga som sambo, och alla renoveringar och försök att hålla en perfekt yta. Jag kände att det måste finnas något annat i livet än det eviga loppet i ekorrhjulet, säger hon.

Efter att länge ha känt som om hon lekte livets lek, totalt vilsen och malplacerad kraschade Malin i maj 2013.

– Jag trodde allt skulle fallera. Jag var yr i huvudet, när jag försökte jobba blev det suddigt på dataskärmen. Hur mycket jag än sov så kände jag mig aldrig utvilad. Jag ville vara på topp hela tiden men kroppen lydde mig inte riktigt. Jag undrade varför det här hände mig, jag som var så duktig och alltid klarat allt.

Lärde sig att få mer balans

Malin blev sjukskriven i ett halvår sammanlagt och de redan malande skamkänslorna ökade i styrka.

– Jag slog ner på mig själv och kände mig misslyckad och skyldig för att jag inte kunde bättre. En period hade jag ett vanligt nio till fem-jobb på en kundtjänst. Men det kändes inte som ett liv jag ville ha, samtidigt som jag skämdes eftersom alla andra verkade klara att leva så. Så jag höll tyst, jag ville inte vara ännu mer jobbig, berättar hon.

Malin utbildade sig 2015 till stresspedagog. Hon ville hjälpa andra som gick omkring och mådde dåligt och stressade i onödan.

– Jag hittade mindfulness, yoga och lärde mig att få mer balans i livet.

Året efter blev hon regionansvarig på organisationen Frisk och Fri i Malmö, som arbetar med ätstörningar. Det kändes helt rätt och Malin tvekade inte en sekund.

Se också: 5 saker som kan framkalla ångest – med en lösning

– Plötsligt började jag prata om min ätstörning för första gången, för andra som var drabbade och deras anhöriga. Det var givande men också väldigt jobbigt. Jag fick ju vrida och vända på min ätstörning, för jag ville verkligen inte ha några filter, utan vara så autentisk som möjligt, säger Malin som även började föreläsa för ungdomar om att förebygga ätstörningar.

– Många har tomrum att fylla och vi gör det på olika sätt. I mitt fall trillade jag in i ett matmissbruk, vilket lika gärna kunde varit ett beroende av till exempel piller, shopping eller spel. Allt handlar om samma tomrum att fylla och känslor som behöver bearbetas.

Det var en terapi att skriva

Malin är medförfattare till boken Tänk om vi hade vetat det här tidigare: en antologi om psykisk hälsa. Detta gav mersmak för skrivandet.

– Jag kände att jag ville även sätta ord på min historia med ätstörningarna och började skriva på en egen bok. Maj 2021 kom Allt hör ihop när vi ser helheten – Boken om självkänsla, psykisk hälsa och kärlek. Det var som terapi att få ner allt på pränt och jag är superstolt över boken. Den är tidlös och har lästs av alla generationer, inte bara ungdomar som jag först trodde.

Bokens första del handlar om Malins och tre andra personers erfarenheter av ätstörningar. Den andra delen handlar om välmående, acceptans och om att man kan bli frisk.

– Det är okej att vara nere i bland och inte trycka bort sina känslor, att känna allt. Tilliten till sig själv och självkänslan är roten till så mycket, bland annat till hur vi ser dåliga mönster och bryter vanor. Jag insåg äntligen att vi har självkänslan inom oss, så vi kan sluta leta, säger Malin entusiastiskt.

I dag har hon en sund relation till mat och en mer hälsosam inställning till livet. På ett retreat i Indien lärde hon sig att ta bättre hand om sin kropp, genom att ge kroppen vad den vill ha och ta bort alla tabun.

– Jag lyssnar till min kropp vad den behöver. Jag kör inte med att man ska unna sig saker eller vara värd något. Plocka bort så mycket måsten som möjligt och det här gäller genom hela livet. Visst kommer det dåliga dagar ibland men jag stressar inte upp mig över det längre. Jag har också slutat att jämföra mig med andra och det är en sån otrolig frihetskänsla. Kommentarer från andra, som tidigare hakade sig fast, låter jag passera. Och så har jag hittat kärleken! Det tog sin tid, men wow, här är han. Och jag duger alldeles utmärkt som jag är.