Sexologen Suzann Larsdotter om sitt förflutna: "Fruktansvärt att jag kunde sitta och säga dessa saker"
– Jag skulle vilja be dem jag mötte då om ursäkt, säger sexologen och hbtq-förkämpen Suzann Larsdotter idag, många år senare.
Suzann Larsdotter, 54, är en välkänd profil för många svenskar. Som sexolog och terapeut medverkar hon ofta i media och pratar om sex och relationer. Som öppet bisexuell är hon också aktiv i kampen för hbtq-frågor.
Hon har precis landat hemma i lägenheten i Årsta söder om Stockholm vid vår intervju, efter en vecka av festligheter på Pridefestivalen i Stockholm. På bilder från sociala medier syns hon leende med en blomkrans på huvudet i regnbågens alla färger, glasögon och örhängen i regnbågsmönster och en klänning med regnbågsmönster. Att vara öppen med sin sexuella läggning och identitet och leda kampen för hbtq-frågor är en hjärtefråga för Suzann.
Det här är Suzann Larsdotter
Ålder: 54.
Bor: Årsta, Stockholm.
Familj: Två söner, särbo.
Gör: Sexolog och terapeut, driver egna företaget Sexologibyrån Suzann Larsdotter AB.
Hemsida: suzannlarsdotter.se
– Med tanke på min bakgrund är det extra viktigt för mig att ta kampen och jobba med hbtq-frågor och alla människors lika rättigheter. Jag kan inte ändra på det som har varit, men jag kan omvandla mina erfarenheter till något positivt, säger Suzann.
Suzann Larsdotter var medlem i Livets ord
I många år var Suzann medlem i Livets ord och andra svenska frikyrkoförsamlingar. Hon var övertygad om att homo- och bisexualitet var en sjukdom som skulle bekämpas med böner.
– Det är många år sedan nu, men det är fortfarande laddat för mig. Att jag var en del av den rörelsen som motverkade hbtq-personers rättigheter och allt det som jag står för idag känner jag en stor sorg över, säger Suzann med allvarlig blick.
Det började i artonårsåldern. Hennes familj, som hon växte upp med i Mora, tillhörde inte någon församling. Men en dag kom hon över en religiös bok med kristna rötter i en kiosk. Den tilltalade henne direkt.
– Jag slukade boken och blev fascinerad av berättelserna som stod där. Det var gudsmöten och mirakel. Jag skrev ett brev till bokförlaget och frågade efter fler böcker, säger Suzann.
Vad hon inte visste då var att bokförlaget var knutet till den omstridda frikyrkoförsamlingen Livets ord. Lika lite visste hon vad Livets ord var för något. En dag ringde det på dörren till lägenheten, där hon bodde ihop med en kompis.
– Utanför stod två kvinnor. De berättade om Jesus, att församlingen var inspirerad av Livets ord och att man kan bli frälst om man lever på rätt sätt. Vi satt och bad tillsammans vid köksbordet och jag hade en väldigt känslostark upplevelse. Sedan tog de med mig till församlingen, säger Suzann.
Homosexualitet sågs som en synd
Från den dagen förändrades Suzanns liv totalt. Hon studerade då till socionom vid högskolan, och från att ha varit en utåtriktad ung student blev hon en helt annan person.
– Jag hade jeansjackan full med Jesus-knappar och övertygelsen om att jag tror inte på sex före äktenskapet, abort är mord och homosexualitet är en synd. Jag hade slutat att dricka alkohol och gick inte längre ut och träffade kompisar. All min lediga tid spenderade jag i kyrkan, säger Suzann.
Jag hade ingen religiös bakgrund och tog in allting okritiskt
Det var mycket nya regler att förhålla sig till i den lilla frikyrkoförsamlingen i norra Sverige, som var knuten till Livets ord. Suzann beskriver sig själv som ”ett lätt offer”.
– Det skrevs inte mycket om frikyrkorörelsen på den tiden. Jag hade ingen religiös bakgrund och tog in allting okritiskt. Jag var en ung människa som skulle hitta sig själv och det kom människor som gav mig en ganska tydlig väg, säger Suzann.
Hon distanserade sig allt mer från omvärlden utanför församlingen, inklusive sin familj.
– ”Om du inte tillhör Gud tillhör du djävulen. Din familj har valt djävulens väg och dem vill du väl inte umgås med?”, sa de andra i församlingen till mig. Det var inte lätt. Jag slutade inte att träffa min familj helt men det blev mindre, säger Suzann.
Andeutdrivning blev vändpunkt
Vändpunkten kom efter ett par år i församlingen. En kväll i kyrkan utövade några män andeutdrivning på pastorns barn.
Männen höll fast barnen mot golvet så att de skrek och var hysteriska
– Männen höll fast barnen mot golvet så att de skrek och var hysteriska. Som socionom såg jag att det var barnmisshandel. Jag kunde inte vara kvar i den församlingen, säger Suzann.
Istället gick hon över till pingströrelsen. Hon beskriver det som en slags ”light-version” av Livets ord.
– Teologin var ganska lik Livets ord, men Pingstkyrkan hade inte lika stränga regler även om det fortfarande var mycket fokus på renhet och kyskhet, säger Suzann.
Bar på skuldkänslor och kände sig smutsig
I den nya församlingen träffade hon en man, och gifte sig 21 år ung. Men inom sig bar hon på skuldkänslor och en känsla av att vara ”smutsig”, vilket tärde på psyket.
– Jag hade haft sexuella relationer och druckit alkohol i tonåren, och därför syndat enligt församlingen. Jag hade enorma krav på att leva rent och göra allting rätt, och hamnade i en djup depression som resulterade i ett självmordsförsök. Efter det behövde jag en nystart och komma bort från församlingen, säger Suzann.
Ett kristet behandlingshem nära pingstkyrkorörelsen blev nästa församling. Suzann och hennes man bodde på gården, där de blev kvar i sex år. Depressionen kom inte tillbaka och tillvaron stabiliserades. Under tiden födde Suzann två söner.
– Jag fokuserade på familjen och att vara en god hustru. Men inom mig kände jag att något ändå inte stämde, säger Suzann.
Skulle vilja be om ursäkt
Hon var inte medveten om det då. Men djupt inom sig hade hon funderingar på om hon inte attraherades av kvinnor. Något som gick strikt emot församlingens regler, där homo- och bisexualitet var förbjudet och skulle bekämpas med böner. Som kurator var hon själv involverad i omvändelseterapin.
– Det var pastorn som höll i ceremonierna och jag var inte själv delaktig i den biten. Men som kurator träffade jag flera personer som var homosexuella och jag bekräftade för dem att det var en synd, och uppmuntrade att lämna det levernet, säger Suzann.
Det blir tyst en stund. Suzann har än idag nära till gråten när hon berättar om händelserna, även om det har gått över tjugofem år sedan dess.
– Det är fruktansvärt att jag satt och sa dessa saker. Men jag var så rädd för att göra fel inför Gud och den enorma skräcken inför onda andar och bestraffning. Jag har en stor skuld och skam och skulle vilja be om ursäkt till alla dem som jag mötte då, säger Suzann.
Började studera till präst
Ännu en gång kände sig Suzann instängd i frikyrkoförsamlingen. Till lämnade familjen pingströrelsen och blev medlemmar i en församling som var del av Svenska kyrkan. Då kom Suzann på att hon ville bli präst.
– I Svenska kyrkan kom jag i kontakt med mer liberala kristna rörelser som ifrågasatte de gamla dogmerna. Det var utvecklande och befriande. Jag ville hjälpa andra människor genom tron på Gud och jag kände ett kall att bli präst, säger Suzann.
Flyttlasset gick och Suzann började studera till präst vid ett teologiskt institut. En händelserik period och en inre utveckling, som ledde fram till beslutet att hon ville skilja sig.
– Under prästutbildningen fick jag möjlighet att bearbeta föreställningarna om onda andar och bibelsynen, och det var mycket under ytan som kom upp. Att skilja sig var fortfarande radikalt inom kyrkan på den tiden i mitten av nittiotalet. Jag blev straffad av både studiekamrater och rektorn vid institutet, som såg snett på mig. Det var jättetufft för mig men skilsmässan gick igenom.
Andligt uppvaknande på Pride-festivalen
Under studietiden träffade Suzann en ny man och gifte om sig. Vid ungefär samma tidpunkt besökte hon för första gången Pride-festivalen i Stockholm, under premiäråret 1998. Konstnären Elisabeth Olsson Wallins utställning Ecce homo under Sofia kyrka, som fick stor medial uppmärksamhet, lockade henne dit. I kyrkan fick hon ett andligt och själsligt uppvaknande.
Att se Jesus gestaltad omgiven av läderbögar var en enorm befrielse
– Jag blev helt tagen av Elisabeth Olsson Wallins fantastiska fotografier. Att se Jesus gestaltad omgiven av homosexuella läderbögar var en enorm befrielse, och jag gick ut på Pride-området och var helt salig. Där hände det något i mig, säger Suzann.
Suzann tog så småningom prästexamen, men det hårda motståndet under utbildningen gjorde att hon valde att återgå till att jobba som socionom. För att bearbeta tiden i frikyrkan gick hon i terapi, och då kom tankarna på att hon kanske hade en dragning till kvinnor upp.
– ”Suzann, du kanske är bisexuell”, sa terapeuten till mig en dag. Det var som att någon hade släppt en bomb i mitt inre. Var jag det? frågade jag mig själv. I tonåren hade jag dragits till tjejkompisar och blivit förälskad i kvinnor men förnekat det. Nu kom allting upp till ytan igen, säger Suzann.
Suzann Larsdotter var med i dokusåpan Baren
För första gången i sitt liv gläntade Suzann på dörren till sin sanna sexuella natur. Hon träffade en kvinna och hade en kortare relation bakom ryggen på sin man. Då visste hon svaret.
– Jag kände att jag definitivt var bisexuell. Min man var förstående och vi skilde oss strax därefter.
Det var en omvälvande period i Suzanns liv. Vid samma tidpunkt blev hon uttagen till dokusåpan Baren, som gick på TV3.
– Det var mest på skoj när jag sökte och jag hade aldrig trott att jag skulle komma med. Men när jag gjorde det kunde jag inte säga nej. Jag såg det som en bra plattform för att synas och prata feminism, jämställdhet och sådant som jag tycker är viktigt, säger Suzann.
Kom ut som bisexuell i Hänt Extra
Efter Baren var hon plötsligt en offentlig person. Då kom hon ut – i tidningen Hänt Extra.
Du kommer aldrig att kunna chocka mig mer Suzann, nu är måttet rågat, sa min pappa till mig
– Jag var på ett mingelparty och reportern frågade om min sexuella läggning, så jag sa rakt ut att jag var bisexuell och tände på tjejer. Några dagar senare såg jag en bild på mig själv och en jättestor rubrik i tidningen. Det var lite ”too much” men det kanske var lika bra. Du kommer aldrig att kunna chocka mig mer Suzann, nu är måttet rågat, sa min pappa till mig! skrattar Suzann.
Pastorn från frikyrkan kanske satte kaffet i halsen när han såg rubrikerna i tidningen?
– Ja så var det förmodligen! Jag förlorade många kristna vänner när jag kom ut, men det är smällar man får ta, säger Suzann och ler.
Se också: #onaneramera – så får du orgasm
I dag har Suzann varit öppet bisexuell i över tjugo år. Förutom att tillåta sig själv att leva ut i privatlivet har även yrkeslivet fått en friare utveckling. Strax efter att hon kom ut som bisexuell vidareutbildade hon sig till sexolog. Hon har tidigare arbetat vid RFSL och RFSU, men är sedan några år tillbaka egenföretagare. Allting som tidigare var förbjudet och förknippat med skuld och skam är idag hennes dagliga levebröd.
Den sexuella hälsan är oerhört viktig för det påverkar hela livet, men tyvärr pratar vi alldeles för lite om det
– När jag tog bort alla förbud i mitt liv upptäckte jag att sexologi var ett väldigt intressant ämne. Den sexuella hälsan är oerhört viktig för det påverkar hela livet, men tyvärr pratar vi alldeles för lite om det. Jag kände att jag kunde göra en insats där eftersom jag själv har gått igenom mycket, och jag stortrivs verkligen i mitt yrke. Det finns ingen bättre känsla än att hjälpa andra människor att må bra, säger Suzann.
Relation med transsexuell man
Genom åren har hon haft olika relationer med kvinnor, men idag har hon en relation med en transsexuell man.
– Nu när jag är öppen för sexualitet och kön kan det vara lite flytande. För mig är det människan jag ser i min partner, säger Suzann.
Efter ett liv i olika episoder har hon landat i sig själv.
– Jag är 54 år nu och börjar få ihop de olika delarna i mitt liv. Jag tror fortfarande på Gud och går gärna i kyrkan ibland, men om jag märker att något inte är inkluderande tar jag avstånd. Idag vet jag var jag står. Alla bitar har fallit på plats, säger Suzann.
Se också: Här är hbtq-begreppen alla bör ha koll på
Kampen för hbtq-frågor och alla människors lika rättigheter kommer hon aldrig att ge upp.
– Hbtq-kampen kommer jag att driva in i döden. På min kista ska det vara en regnbågsflagga som bårtäcke när jag begravs, det har jag redan bestämt.