Sara förlorade sin familj i tsunamin: Såg min son försvinna
Vi sitter i gräset utanför Nyköpingshus. En vacker försommardag, långt från det som hände för 14 år sedan. Sara Welander, 43, har ett bra liv igen.
– Det är som att jag haft flera liv. Man ska akta sig för att jämföra, jag lever här och nu och gör det bästa av det.
Här i Nyköping växte Sara upp. Efter gymnasiet började hon studera traditionell kinesisk medicin i Enköping, och där fanns läraren Christer. Efteråt utbildningen blev de ett par och så kom sonen Johannes.
Gick ner till stranden i Khao Lak
Både Sara och Christer älskade Thailand. När de skulle gifta sig var den thailändska ön Khao Lak ett naturligt val. Med på resan följde Saras mamma Marianne och den snart tvåårige Johannes.
– Mamma hade cancer och skulle få sin andra behandling, men jag propsade på att hon skulle följa med så behandlingen sköts fram, säger Sara.
På juldagen 2004 gifte de sig. Det var en vacker buddistisk ceremoni på stranden, och munkarna välsignade dem. Johannes hade för dagen på sig lackskor och skräddarsydd frack, och hällde honungsvatten över mammas och pappas händer. Livet kunde inte vara bättre.
När de tidigt nästa morgon satte sig för att äta frukost kommenterade de att allt var så tyst. Inget minsta fågelkvitter hördes.
Christer gick iväg för att söka upp hotellpersonalen som hjälpt till så mycket på bröllopet, de skulle få lite presenter. Sara och Marianne tog Johannes i var sin hand och gick ner till stranden.
Vad de inte visste var att där ute i Indiska oceanen hade ett jordskalv ägt rum under morgonen – ett av de kraftigaste som någonsin uppmätts. När havsbottnen sprack höjdes delar av den upp till 12 meter. Hela jordklotet vibrerade. Miljarder ton havsvatten sattes i rörelse och en kvart efter skalvet nådde dödsvågorna sin första kust. Byar, städer och liv utplånades.
Tsunamin fortplantade sig obevekligt över havet. Klockan 10.25 slog vattenmassorna in över Khao Lak med full kraft.
Tappade greppet om sonen
Saras intryck från vad som hände den förmiddagen är fragmentariska. När de kom ner på stranden märkte de att vattnet dragit sig tillbaka. Plötsligt såg Sara hur horisonten verkade växa, och förvånade turister ställde sig för att filma. Sedan började det ryka i vattnet långt där borta. När Sara uppfattade en thailändsk kvinnas skräck insåg hon att något fruktansvärt var på väg att hända.
– Jag skrek till mamma ”spring, det här är inte bra”. Jag bar Johannes och hann inte vända mig om och ta hennes utsträckta hand. Johannes sa ”snälla mamma, inte springa”.
Men Sara sprang för livet. Dånet bakom dem lät som 30 mullrande lastbilar. Hon hann in i en bungalow, men såg sin mamma försvinna i vågen. Sara höll upp Johannes mot ett hörn för att få stöd och för att försöka skydda honom med sin kropp, 49 kilo kärlek. Hon minns ljud av glas som splittrades och väggen mot sin rygg. Hela tiden upprepade hon sitt mantra ”ingenting händer oss, ingenting händer oss”.
De klarade de första vattenmassorna, de levde och kippade efter luft. Så vände vattnet tillbaka. I återsuget slogs Johannes ur hennes händer. Hon kände hur hans lilla kropp gled längs hennes underarmar, bort ur hennes grepp.
– Jag såg mitt allt på jorden försvinna och det fanns inget, inget jag kunde göra. Jag kunde inte hålla emot. Mina tårar forsade. Själv ville jag följa med vattnet efter honom, men överlevnadsinstinkten tog över. Mina fingrar hittade en kontakt på väggen och där klamrade jag mig fast. Samtidigt skrek jag högt ”jag ska inte dö”. Nej, jag såg inte mitt liv passera revy, men jag såg mitt liv krossas.
Hoppades på ett mirakel
Nästa minne är att hon sitter uppe på taket av huset. Hur hon kom dit vet hon inte. Hon såg toppen på palmerna och vatten som forsade. Vid tankarna på en ny våg kom rädslan och hon började skaka okontrollerat.
– Till sist började vattnet dra sig tillbaka och jag tog mig ner för att leta efter min familj. Jag var så intensivt arg på Gud. Jag tänkte ”mig ska du inte få, din jävel”.
När Sara kom till stranden möttes hon av skräck och förvirring. En liten pojke vars mamma var borta sa: ”Jag tror min mamma lever, hon har stora tuttar så hon kan flyta på dem.” Sara tog den lille pojken i handen så han inte skulle vara ensam. När han inte orkade gå låtsades hon att de var med i Robinson för att avleda hans tankar. Runt dem utspelades fruktansvärda tragedier, men också underverk när människor gråtande hittade varandra igen.
– Jag hade aldrig hört talas om tsunami, visste inte vad det var. Eftersom jag såg så många mirakel runt mig trodde jag hela tiden att jag också skulle hitta min familj. Thailändarna for i skytteltrafik för att hjälpa skadade, de var underbara.
Så småningom stötte Sara på en dansk familj. Familjens lilla flicka berättade att hon suttit i samma träd som Johannes, och att det kommit båtar och räddat dem. Johannes hade speciella solskyddskläder på sig, och jo, hon kunde beskriva dem. Hon var säker. Saras hopp om att kunna finna sin pojke ökade.
Kontakten med omvärlden var bruten. Först efter någon dag kunde Sara ringa hem till sin pappa. ”Pappa, de är borta”, grät hon. ”Kom hem”, bad pappan. ”Nej, jag måste hitta min familj.”
– Jag vågade inte sova, blev väldigt aggressiv och tappade hörseln. Psyket var så överbelastat. Mitt fokus var att hitta dem, jag var som en robot. Om de var döda så skulle jag också dö, hade jag bestämt.
På fjärde dagen var Sara tvungen att flyga hem, men hon var fast besluten att återvända. På planet hjälpte hon en pojke, förstelnad i chock. Hela hans familj var bortsvept. Nu var han på väg hem. Ensam som Sara.
Ville så gärna tro
Hemma stod hon i ständig kontakt med polisen. Gång efter gång kom de med kuvert med foto på avlidna. Var detta någon i hennes familj?
– Varje gång jag skulle öppna ett kuvert kom rädslan och gråten. Skulle det vara någon av dem? Alla dessa döda människor.
Sara hade kontaktat den thailändska premiärministern Thaksin för att få hjälp i sökandet efter Johannes. ”Alla förstår ett mammahjärta”, svarade Thaksin, och lovade att man skulle söka efter pojken i tre månader. Sara hade utfäst en stor belöning och när hon kom tillbaka till Thailand sex veckor efter katastrofen florerade ryktena. En liten ljushårig pojke hade setts än här, än där. ”Jo, visst är det han” sa människor då hon visade ett foto av Johannes.
– Jag fick 15 poliser till min hjälp. De kallade mig lillasyster och bar mig då jag inte orkade längre. Hela tiden kom ljusglimtar som gjorde att jag fortsatte sökandet. Jag ville ju så gärna tro.
Christers kropp hade hittats den 8 februari, strax efter att Sara kommit tillbaka till Khao Lak. Några dagar senare kremerades han av samma munkar som hade vigt dem. Efteråt la sig en av munkarna på en stenbänk intill. ”Jag stannar här hos mr Christer. Det är inte säkert att hans själ hittar hem”.
Efter månader av sökande förstod Sara. Att Marianne var död hade hon insett sedan länge, nu sjönk vetskapen in att Johannes antagligen också var borta. Hon flög hem igen med tungt hjärta.
Valpen väckte livet
I juni hittades Marianne. Måndagen före midsommar stannade så en polisbil till hemma hos Sara. Hon förstod med en gång vad det var. ”Vi har hittat Johannes.”
– Han begravdes den 15 juli i Lingbo kyrka och hans favoritband Mora träsk spelade. På gravstenen står orden han brukade säga. ”Jag älskar dig hela vägen från månen och tillbaka.”
Sara befann sig i ett vakuum. Hon hade kronisk ångest, det fanns inget som lindrade. Att duscha var inte att tänka på, hon var skräckslagen för att känna vatten över huvudet, och vem brydde sig om tandborstning? Långa perioder låg hon i sin säng och ville bara dö. De hon älskade var borta, vem var hon nu?
– Längtan efter Johannes var så otroligt smärtsam. Jag kunde inte längre vara nära mitt barn, kunde inte röra honom. Jag insåg hur pedant jag hade varit, blivit irriterad över strumpor på golvet. Nu var det dessa tecken på liv jag saknade. En liten flicka frågade mig ”men varför höll du inte i honom, hur kunde du släppa honom?”. Jag bröt ihop. Det är precis det jag frågar mig själv och har svårt att förlåta, även om jag logiskt förstår att jag inte kunde hålla emot.
Men livet återvände trots allt. Om än i små, nästan omärkliga steg. Människors vänlighet och omtanke började nå in. Hon kan minnas fragment, som att höra fågelsång igen.
– En vändpunkt kom när jag skaffade en hund och var tvungen att ta mig ut. Det viktigaste för mig var att ta hand om någon annan, eftersom jag var så dålig på att ta hand om mig själv. Valpen var dessutom född samma datum som Johannes.
Under en av sina hundpromenader träffade hon en man som bjöd in på kaffe. Så småningom blev de förälskade.
– Jag längtade så efter familj och barn. Han blev pappa till vår son Leon som nu är tio år. Vi separerade efter några år, men är helt överens om att Leon är världens finaste kille och det bästa som hänt oss.
Handlar bara om att leva
Livet bjöd på ännu en överraskning. Under Saras tonår hemma i Nyköping hade hon och den sju år äldre hårdrockaren Uffe haft ett gott öga till varandra. Vid nyår för några år sedan satt Sara och skickade nyårshälsningar. Skulle hon skicka en till Uffe också? Sagt och gjort, och så gick det som det gick. Efter några års pendlande lever de nu ihop i Sandviken.
– Livet är bra i dag, jag vill ha lugnet och vardagen. Jag gråter sällan, men har ett ”tycka synd om”-paket som ligger i garderoben. Där finns en av mammas älsklingströjor som jag sparat tillsammans med Johannes lilla pyjamas. När jag har en svår dag plockar jag fram dem och borrar ner näsan i deras doft. Sedan gråter jag så snoret sprutar. Efteråt lägger jag tillbaka dem och fortsätter leva. Det är lätt att fastna i sorg, det är skönt att kunna gråta men sedan bokstavligen stuva undan den på hyllan igen.
– Fortfarande händer det att jag ringer eller skickar ett sms till mammas gamla telefonnummer. Ibland kan jag tänka ”herregud, tänk om någon svarar”. Men det är ju inte säkert att personer säger kloka saker bara för att de är döda. Vi får nog försöka hitta svaren på alla våra frågor inom oss själva.
Den vanligaste frågan Sara får är: ”Hur gör man? Hur går det att leva vidare?”
Att luta sig mot filosofin inom kinesisk medicin har hjälpt henne. Människan är en del av naturen, som liksom allt annat vissnar och dör. Sorg och glädje. Yin och yang.
– I Kina ses psyke och kropp som ett och oskiljaktiga. Även frön vars livskraft ger dem förmåga att spränga asfalt försvinner en dag. Det är som det ska vara. Men mest handlar det bara om att leva, som du vill, att kunna vara en människa mitt emellan himmel och jord. Att det faktiskt kan bli bra. Till och med bättre!
Av Marie Skoglund
Kinesisk medicin
- Sara Welander jobbar sedan 20 år med traditionell kinesisk medicin via sitt företag Xin Tao.
- Hon håller workshops om den kinesiska medicinens syn på kropp, själ och kopplingar mellan organen, och deras psykologiska aspekter.
- Hon berättar och svarar också på hur den kinesiska medicinen hjälpt henne genom sitt sätt att se på sorg och förlust.
- Hon föreläser runt om i Sverige, bland annat om sorgebearbetning. xintao.se