Tuija och hennes fem barn överlevde tsunamin mirakulöst: ”Vågen svepte med oss”
Varje annandag innebär starka känslor för Tuija Björnsen.
– Då sitter jag fortfarande bara helt stilla och tyst, det är fortfarande jobbigt att tänka på hur illa det kunde ha gått, säger hon.
Familjen hade varit i Thailand en gång tidigare och i december 2004 var det dags igen.
– Den här gången skulle vi stanna i fem veckor. Vi ville utforska landet lite närmare. Jag hade jobbat nästan dygnet runt för att få ihop tillräckligt med pengar för sju personers resa, säger göteborgaren Tuija när hon ser tillbaka på drömresan som i ett slag förvandlades till en mardröm.
Det var hon, dåvarande maken och fem barn i åldrarna ett till femton som befann sig på Koh Lanta, där resan tog sin början. Egentligen skulle de bara stanna en natt på ön innan resan skulle gå vidare till Khao Lak.
– Men vi var så trötta efter resan från Sverige att vi bestämde oss för att stanna en natt till. Det beslutet kanske räddade våra liv, för katastrofen blev ju ännu värre i Khao Lak, säger Tuija.
Annandagen år 2004 började med en härlig frukost på hotellet innan familjen skulle ge sig i väg ut och snorkla. De hade bokat en longtailboat och alla sju skulle med.
– I sista stund ändrade jag mig. Det kändes bäst att jag och lille Adam, som just fyllt ett år, stannade på land, han var så liten. Det spontana beslutet är ännu en tillfällighet som troligen räddade våra liv, säger Tuija.
Hon berättar att hon och minstingen vinkade av resten av familjen vid båten, och hon noterade att det var lågvatten men fäste ingen större vikt vid det. I efterhand har hon förstått att det var ett tecken som förebådade vad som snart skulle hända.
Tuija Björnsen
Ålder: 60 år.
Familj: Vuxna barnen Michaela, Kim, Pontus,Thomas och Adam, med familjer.
Gör: Jobbar i gatukök.
Bor: I Göteborg.
När Tuija sett longtailbåten försvinna till havs drog hon vagnen med den sovande bebisen tillbaka till familjens bungalow för att hämta en badhandduk. Solen sken från klarblå himmel och tanken var att hon skulle lägga sig på stranden med vagnen under ett parasoll.
Men så långt hann hon aldrig.
– Jag ställde vagnen vid vår bungalow och gick några trappsteg upp till vår altan. Jag hann bara ta mig upp innan jag hörde ett fruktansvärt oväsen. Jag förstod inte vad det var, men det var ett dundrande ljud och snart hörde jag människor som skrek när de sprang förbi vår bungalow. När jag tittade ner såg jag hur en man som kom springande lyfte upp Adam ur vagnen och sedan fortsatte springa.
Tsunamin svepte dem utom synhåll
I samma veva kom den enorma vågen och förde med sig dem utom synhåll, säger Tuija som skräckslaget bara kunde se på, utan att förstå vad som hände.
Ett ögonblick senare sveptes även Tuija med av flodvågen och kastades förbi en annan bungalow högre upp på stranden. Hon hann skymta mannen som höll i Adam i vattenmassorna på andra sidan byggnaden innan hon slungades upp på land. Där fick hon genast syn på mannen med bebisen i famnen och hon tog tacksamt emot sitt barn igen.
– Vågen drog sig tillbaka och några thailändska kvinnor på moped ropade på mig. Det var bråttom, det skulle komma en andra våg. De bad mig hoppa bakpå för att föra mig till säkerhet i bergen.
Chockad satte sig Tuija bakom en av kvinnorna på mopeden med Adam tätt intill sig. Tankarna snurrade. Vad hade hänt med de övriga familjemedlemmarna, de som nyss åkt i väg med båten? Var fanns de nu? Levde de?
Tuija och hennes bebis blev kvar i bergen över hela natten, tillsammans med ett femtiotal andra människor av olika nationaliteter. Hjälpsamma thailändare försåg dem med bananer och vatten och Tuija gav Adam vatten med hjälp av en liten kork.
– Jag satt hela tiden och försökte få i honom vätska och vägrade släppa taget om Adam ens när jag behövde kissa. Jag trodde att det bara var jag och han som fanns kvar av familjen och var jätterädd att förlora min minsting.
Oron för maken och de andra barnen gnagde i Tuija. Hon måste få veta vad som hänt dem, hon måste åka iväg och leta! Nästa dag bad hon om att få skjuts till öns sjukhus, hon skulle ta reda på om de fanns där.
– Bilresan till sjukhuset tog sin tid, det var kaos överallt och vägarna var svårframkomliga men till slut var vi framme. Jag kan inte beskriva lättnaden och glädjen när jag nästan på en gång fick se min äldsta dotter Michaela. Hon visade oss in till sjukhuset där de andra låg.
Alla hade skurit sig på korallerna och en av sönerna hade drabbats av inre blödningar och satt i rullstol.
– Värst däran var min dåvarande man som hade fått ett järnrör från den söndertrasade båten genom knävecket. Mina familjemedlemmar var skadade, men de levde och den euforin jag kände då går inte att beskriva.
Vad hade hänt med familjen i flodvågen?
Tuija fick veta att tsunamin slagit sönder båten som familjen satt i och alla slungades åt olika håll i havet. De hade kämpat, svalt mängder av vatten och skadats i korallreven innan de slutligen spolats upp på land på olika ställen på ön.
Därifrån hade de fått hjälp av förbipasserande thailändare som skjutsat dem till sjukhuset. Slutligen hade alla samlats på sjukhuset i ett och samma rum. De hade varit lika oroliga som Tuija, de visste ju inte vad som hade hänt med mamma och bebisen …
De värst skadade familjemedlemmarna flögs till ett större sjukhus på fastlandet och strax därefter följde Tuija och de övriga barnen efter.
Euforin när jag hittade dem går inte att beskriva
– Det var en chock att komma dit och se alla fotografier på saknade personer och att möta alla människor som ryckte i oss och ville veta om vi sett just deras anhöriga. I sjukhussalarna låg de svårt skadade offren tätt hoppackade. Nu förstod jag verkligen vidden av den enorma katastrofen.
När hela familjen nu var samlad längtade de bara hem. Tuijas syster i Sverige hjälpte till med att dra i trådarna via SOS International för att hemresan skulle bli av så snart som möjligt. Tre gånger fick de veta att det var dags att packa väskorna och ge sig i väg, och tre gånger avblåstes hemresan.
Besvikelsen var lika stor varje gång, innan de äntligen kördes till flygplatsen för avfärd.
– Vi samlades i en stor hangar där det var fullt av skadade människor. Många låg på bårar och ett av mina barn blev så chockat av synen att han blev apatisk och slutade svara på tilltal, berättar Tuija.
Väntan på flyget blev lång. De svårast skadade hade förtur.
– Vi fick frågan om vi kunde tänka oss att dela upp familjen på två olika flyg, men jag vägrade. Jag kunde absolut inte tänka mig att skiljas från dem en gång till.
När familjen till slut fick plats på ett flyg blev det en resa som var olik alla andra flygresor de gjort i sitt liv. Planet var ett ombyggt charterflyg där skadade låg på plastade britsar och fick behandling under resans gång.
Från Arlanda kördes familjen till Göteborg med ett Herkulesplan och efter en vända på sjukhuset, där Tuijas man blev kvar i många veckor, inkvarterades de hos Tuijas syster som hade ordnat den varmaste omsorgen om familjen.
– Min syster hade ringt runt till våra vänner och gjort upp ett schema där vännerna handlade, fixade mat och sov med oss i skift. Vi var aldrig ensamma. Det var otroligt tryggt och fint gjort av henne. Själv rasade jag totalt när jag äntligen kunde slappna av.
Tuija säger att åren efter tsunamin har varit väldigt tuffa, hon har mått otroligt dåligt, drömt mardrömmar om flodvågskatastrofen och dövat känslorna med alkohol.
– Jag drack mer och mer och till slut bad jag om hjälp för att komma ur missbruket. I dag mår jag mycket bättre men den svåra tiden har lämnat djupa sår. Jag har tänkt så många ”tänk om …” Tänk om vi hade gett oss iväg till Khao Lak som vi egentligen planerat? Tänk om jag och vår minsting hade följt med i Longtailbåten? Och jag har haft skuldkänslor. Jag fick möta så många människor som förlorat hela eller delar av sina familjer. Varför fick just vi överleva? Jag är otroligt tacksam för det, men kan ändå känna skuld.
Trots allt som hände i Thailand har Tuija en stor kärlek till landet och ser det som sitt andra hemland. Hit har hon återvänt med hela familjen och delar av den.
Hon har träffat mannen som räddade hennes bebis och tackat för vad han gjorde och tillsammans har familjen samlat in pengar till mannen som körde longtailbåten som slogs sönder.
Han hade förlorat sin inkomst, men med insamlade pengar kunde han köpa en ny båt.
– Redan efter ett år reste vi tillbaka till Thailand och vi har bott där under ett halvår. Jag längtar alltid tillbaka till de vänliga människornas land. Nu för tiden är jag ensamstående och reser på egen hand och jag sparar pengar för att ha råd att åka dit nästa vinter igen. Drömmen om Thailand är alltid levande.●