Malin förlorade tre barn i tsunamin: ”Deras minne ska aldrig dö”
De hade aldrig varit borta över julen förut.
– Vi fick elva dagar i paradiset som sedan blev helvetet på jorden.
Det är 20 år sedan, men för mig känns det som i går, säger Malin.
De hade ätit frukost och gick tillbaka till bungalowen för att göra sig klara för ännu en dag på stranden. Malin Wesén och barnen Vibeke, 21, Filip, 17 och Emma, 14, hade varit i Khao Lak i elva dagar och var redan bruna som pepparkakor.
– I frukostmatsalen såg vi att det kommit många nya turister, de var fortfarande vinterbleka. Vi hade tre dagar kvar av vår semester, säger Malin och berättar att de väntade på att Filip skulle fixa frisyren när de plötsligt hörde ett fruktansvärt dånande ljud som de aldrig hört förut. Det lät som att ett jetflygplan rusade sina motorer.
– Hjärtat rusade av skräck och jag bad barnen stanna inne medan jag gick ut för att titta vad det var. Det första jag såg var några ur personalen som kom springande med skräck i blicken. Jag hade solen i ögonen och kunde inte se så mycket men hann tänka att det kanske var en terroristattack, eller hade det blivit krig och vi blev anfallna?
Malin fastnade under vattnet
Inom loppet av några sekunder fick Malin se en enorm vägg av vatten komma brusande rakt mot dem i enorm hastighet.
– Vattnet var svart av bråte och jag skrek till barnen att komma ut ”spring för livet!” Vi sprang. Filip vände sig om och såg på mig. Han var alltid så hjälpsam men jag skrek att han inte kunde hjälpa andra utan måste rädda sig själv.
Malin såg att en i hotellpersonalen hoppade upp på en mur och hon tog ett blixtsnabbt beslut att följa efter. Hon tittade på barnen som sprang vidare och sedan såg hon dem aldrig mer.
– Så fort jag hoppat över muren kramade jag om en palm och sekunderna efter det var väggen av vatten över mig. Jag tappade taget om palmen och drogs ner i vattenmassorna. Där fastnade jag i bråten.
Malin Wesén
Ålder: 62 år.
Familj: Särbon Peter Åström, 48, barnen Sebastian, 42, och Julia, 26, samt barnen som förolyckades i tsunamin: Vibeke, Filip, och Emma.
Bor: På en hästgård i Eslöv.
Malin säger att hon var helt säker på att livet nu var över och att hon förundrades över att det kändes som att hon andades luft när hon i själva verket svalde vatten genom både näsa och mun.
– Jag tänkte på mina barn och kände mig trygg i att barnen skulle klara sig. De var unga och starka. Filip spelade tennis i elitklass och Emma var en duktig ryttare. De skulle överleva och de skulle klara sig utan mig. De hade två syskon och papporna kvar hemma i Sverige.
När Malin förlikat sig med tanken på att dö och såg sig själv ligga i en kista i en kyrka slungades hon plötsligt upp ur vattnet och hann ta ett andetag innan hon drogs ner och fastnade ännu en gång. Som genom ett mirakel slungades Malin upp i luften ännu en gång och nu drogs hon inte tillbaka.
– Då tog överlevnadsinstinkten över och jag bestämde mig för att kämpa. Det låg en massa bråte ovanför vattenytan mellan två palmer och jag tog sikte på det. Jag fattar inte var jag fick krafterna ifrån men jag tog mig upp på bråten och såg hur hela Khao Lak låg under vatten.
Ropade på barnen – allt var tyst
Malin beskriver en kuslig tystnad och att det kändes som om hon var den enda överlevande efter katastrofen, som ännu inte hade något namn.
– Jag hörde inga ljud alls, inte ens från fåglar. Det var kusligt tyst. Tills en bungalowgranne plötsligt dyker upp ur vattenmassorna. I sina armar håller han en liten pojke och jag ska aldrig glömma synen av hur pojken hela skuldra var bortsliten. Det är obegripligt hur mannen lyckats hålla fast i pojken genom hela förloppet.
Efter en stund dök en tysk kvinna också upp och tillsammans kröp och kravlade de överlevande bort från katastrofområdet.
– Jag var i chock och kände ingen smärta trots att jag var svårt skadad och ena fingret hängde i en slamsa. När jag råkade trampa på en spik slet jag bara loss den ur foten och gick vidare. Min enda tanke var att hitta mina barn. Jag ropade på dem och hoppades att få ett svar.
– Den enda som ropade tillbaka var en människa långt, långt ner under bråten som skrek ”help!” Jag har så ofta tänkt på den personen och hoppas verkligen att han räddades, men vi kunde ingenting göra.
Till slut kom Malin fram till byn där det rådde fullständig kaos. Skadade låg huller om buller i ett apotek som gjorts om till sjukstuga och när Malin fick lägga sig på en madrass på golvet ville hon bara sova.
– Jag har aldrig i hela mitt liv varit så trött, men volontärer såg till att hålla mig vaken.
”Jag hade en otrolig ångest”
Dagarna som följde var kaosartade. Malin lånade en mobil och ringde till sin mamma, som i förtvivlan försökt nå både Malin och barnen.
– Jag grät hysterisk och skrek ”var är barnen? Om de är borta vill jag också dö”. Mamma tröstade mig och sa att de skulle hittas.
Fingret syddes och Malin fick bo en natt hos en thailändsk familj som pysslade om henne.
– Mamman i familjen låg och höll om mig hela natten. Jag kunde varken äta eller sova och var som förlamad. När de skjutsade mig tillbaka till sjukhuset lades jag in med dropp. Jag hörde hur helikoptrar hovrade över oss och kände bara fullständig panik. Jag måste hem! Men samtidigt ville jag inte åka hem utan mina barn. Jag hade en otrolig ångest!
En läkare lovade henne att ringa direkt om barnen blev funna och Malin reste hem, mitt i vintern i shorts, t-shirt och flipflops som hon fått av hjälparbetarna.
– När jag väl kom hem följde en helt fruktansvärd tid. Min äldste son och hans flickvän flyttade hem till mig och min yngsta dotter Julia, som bara var sju. De tog hand om oss. Jag var som levande död och min enda tanke var ”var är mina barn?” Jag klarade inte av att läsa tidningar eller se tv-inslag om tsunamin. För att överleva stängde jag in mig i en bubbla.
Hittade tillhörigheter flera veckor senare
Julia var bara sju år när hon miste sina syskon och minnena är fragmentariska.
– Jag vet inte om det är mina egna minnen eller om det är sådant som mamma berättat. Ett starkt minne är att det var skrämmande att se mamma som var alldeles sönderslagen och blå. Jag räknade hennes sår och minns att de var 32.
Julia, hennes bror och Malin fick psykologhjälp och samtal med en präst.
– Men det bästa jag och lilla Julia hade var varandra. Vi har alltid varit tajta i vår familj och sorgen har gjort oss ännu tajtare. Vi låg tätt ihop på nätterna och kramade plagg från Vivi, Filip och Emma.
Bland allt bråte hittade jag julklappar som barnen köpt till sin lillasyster Julia
Strax efter att Malin kom hem åkte hennes syster och bror till Khao Lak för att leta efter barnen. De kom hem utan några ledtrådar och i mitten av januari åkte Malin själv ner med några nära anhöriga.
– Vi åkte till platsen där vår bungalow stått och där i leran och bland allt bråte hittade jag julklappar som barnen köpt till sin lillasyster Julia, jag hittade också Vibekes dagbok, och den här lilla ljuslyktan som fortfarande bär spår av sanden, säger Malin och håller upp ett kärt minne.
– Det var viktiga skatter, men det var en smärtsam resa och vi åkte hem utan att veta vad som hänt Vibeke, Filip och Emma.
Fann t-shirt – förstod att det var Filips
Malin hade vid hemkomsten fått beskriva sina barn för rikspolisen. Hon berättade om Filip som var en vältränad idrottskille som spelade tennis på elitnivå. Han var en tjejtjusare och en svärmorsdröm som höll sin familj nära hjärtat.
Hon berättade om Vibeke, eller Vivi som hon kallades, som pluggade i Lund och spred glädje på jorden genom sitt ständigt soliga humör. Vivi var full av energi och lite av en lillmamma till yngsta systern Julia.
Jag bad till Gud att åtminstone få hem ett barn levande
Malin berättade också om Emma som red dressyr och hade två jättefina ponnyer. Hon hade en förmåga att komma nära djur som ingen annan och drömde om att bli veterinär, eller att ta över morfars företag.
– Inget av mina barn hade kännetecken som födelsemärken eller tatueringar, men när rikspolisen ringde och berättade att de hittat en tröja med trycket ”Tennis-SM 2004 Båstad” förstod jag direkt att det var Filips. Det var i mars som Filip hittades avliden, säger Malin och fortsätter:
– Även om jag innerst inne förstod att barnen inte levde så är hoppet det sista som överger en. Jag bad till Gud att åtminstone få hem ett barn levande. Jag lovade att bli världens bästa människa, bara jag fick tillbaka ett barn.
Sorgen river och sliter i dag
Alla tre barnen kom tillbaka med några månaders mellanrum, men inget av dem levde.
– När vi tog emot den första kistan bröt jag ihop fullständigt och klarade till en början inte av att gå fram till den. Sedan ville jag inte lämna kistan, jag ville inte överge Filip en gång till.
Malin minns smärtsamma men fina minnesstunder med varje kista för sig och med alla tre tillsammans.
– Det går inte att förstå smärtan att se tre kistor i bredd, där ens egna barn ligger. De var prydda med svenska flaggan och Julia kom på att vi kunde spruta barnens favoritparfymer på varje kista. Vi spelade deras favoritmusik och barnens vänner kom för att ta farväl. Vi fick ett enormt stöd av alla som stått dem och oss nära.
Under minnesstunden efter begravningen läste Julia upp en text som hon skrivit till minne av sina syskon.
– Jag berättade att Vivi brukade ta med mig till McDonalds, att Emma gillade hästar och Filip tjejer, säger Julia och berättar att hon bar Vivis urna till graven
Malin och äldste sonen Sebastian bar de andra barnen.
Malin säger att hon i början ofta tänkte på att ta sitt liv. Det var alltför smärtsamt att leva.
– Hur orkar man leva vidare? Det är svårt att säga, livet blir ju aldrig som det var. Sorgen och saknaden går aldrig över. Sorgen, som de första åren var bottenlös, har förändrats. Nu liksom sliter och river den i mig. Jag är tacksam över mitt liv och tycker att jag har det bra, men jag blir aldrig psykiskt hel igen, säger hon och fortsätter:
– Prästen som jag samtalade med frågade om jag kände att jag har en botgöring och ja, det känns som att jag måste visa att jag är värdig att leva. En anhöriggrupp för oss som drabbats av tsunamin var också väldigt viktig för mig, att möta andra som mist nära och kära i samma katastrof var ovärderligt.
Ibland känns tsunamin overklig
I början åkte Malin runt till polis, sjukhus, skolor, kyrkor och föreningar och föreläste om vad som drabbat hennes familj. Det var som en terapi för henne.
Bilderna på tre leende, vackra ungdomar står alltid framme hemma hos Malin och hon pratar ofta och gärna om Vivi, Filip och Emma.
– För mig är det viktigt att hålla barnens minne levande. Ibland kan jag tänka att har jag verkligen haft de här barnen? Har jag varit med om detta i Thailand? Det har gått 20 år och jag har fortsatta att leva. Ibland känns det overkligt men samtidigt står jag still i 2004, säger Malin Wesén och fortsätter:
– Jag känner en jätteskuld över att vi åkte dit och hade bytt mitt liv mot att åtminstone en hade fått komma hem. Samtidigt hade vi de elva bästa dagarna i mitt innan katastrofen inträffade. Jag har haft Vivi, Filip och Emma och därför kommer de alltid att finnas. Deras minne ska aldrig dö.