Paulina: Jag kommer aldrig att få barn
Han trycker sina små händer mot mina arma.
– Mea, Mea!
Det betyder "Mera", så mycket begriper jag även om jag inte har känt honom särskilt länge. Vi talar inte samma språk, men det behövs inte för vi har roligt tillsammans i alla fall.
Han sitter på min höft och jag svänger honom runt, runt. Han kiknar av skratt och jag blir yr och får ont i armarna, men jag fortsätter för det vill han. Det är min brorson jag är förtrollad av, inte mitt eget barn.
Jag har aldrig velat ha egna barn. Min biologiska klocka började aldrig ringa och som tur är känner min man samma sak. Vi lever ett lugnt och fint vuxenliv som vi njuter av utan att behöva ta hänsyn till någon annan än varandra. Jag kan sitta och läsa i lugn och ro, vi kan ha långa intima samtal utan att bli avbrutna och vi har möjlighet att resa när vi har lust.
För alla som själva längtar efter att bli föräldrar verkar det kanske konstigt. Kanske betraktar de oss som egoistiska och känslokalla människor och många tror säkert att vi saknar mening med vårt liv.
Men det bryr vi oss inte om. Inte alls, för för oss är detta livet det rätta och vi njuter av att ha det så. Jag är också övertygad om att jag inte skulle bli en bra mamma.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag har nämligen väldigt dåligt tålamod och jag är en människa som älskar känslan av ordning och reda i mitt liv. Jag måste ha struktur för att må bra och det är omöjligt att kombinera med barn.
Naturligtvis finns det barn i vår närhet, barn som vi sätter värde på och älskar. Vi har syskonbarn som vi leker med, pratar med och skrattar med och som vi har kunnat vara en slags extra vuxenresurs till.
Men min man och jag har alltid kommit fram till samma sak. Barn är söta, roliga och fantastiska på många sätt, men vårt val är rätt för oss. Vi tycker det är underbart att själv kunna bestämma och inrätta vårt liv som vi vill ha det.
Och vi har blivit än mer övertygade om att vi gjort rätt när vi sett hur vissa familjer har det med skrik, bråk, hot och hårda ord. Vi har sett föräldrar som blir utmattade bara av vardagens alla uppgifter och som avstår från alla sina egna intressen för barnens skull. Och vi drar båda en lättnadens suck.
Mina äldsta syskonbarn är tonåringar i dag och jag tycker det är fascinerande att se dem växa upp och utvecklas till de personligheter de är. Självklart är jag glad för att jag har får vara en del av deras liv även om jag "bara" är moster.
Nu har jag fått en ny roll. Min bror har blivit pappa för första gången och jag är faster till en liten kille med stor personlighet och som kan smälta isberg. Han sitter där och betraktar allt och alla med stora ögon och det är inte svårt att föreställa sig hur han tar in allt i sin iver att förstå världen.
Han är två år och har ett ansiktsuttryck jag aldrig sett hos andra barn. Varje minut är fylld av glädje, värme och en enorm kärlek till oss och livet. Jag är förälskad. Men jag ångrar inte att jag inga egna barn har fått.
I stället är det fantastiskt att vara faster och få älska den här lille gossen med hela hjärtat. Jag vill gärna använda min tid och energi till att bli världens bästa faster och jag ska svänga honom runt, runt så mycket han vill.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]