Patrik Broman kraschade med bilen – hängde upp-och-ner i flera timmar
Men i sista stund dök räddningen upp!
Livet kan förändras på en sekund. Det vet 29-årige Patrik Broman. Han var fem minuter från döden efter att ha hängt upp och ner i sin bil i nästan fem timmar.
Om inte Emma Lang, 29, och hennes make, Martin, 36, hade upptäckt honom den där tidiga aprilmorgonen, hade han inte överlevt. När de träffas och minns olyckan blir alla berörda.
Jag hade så ont att jag inte orkade känna panik eller dödsångest.
– Det var en våldsam krasch och jag fick vänta länge på hjälp. Jag hade så ont att jag inte orkade känna panik eller dödsångest. Och tur var väl det.
– Jag känner djup tacksamhet mot Emma och Martin och kommer alltid finnas för dem den dag de skulle behöva behöva mig, utbrister Patrik och ler.
I dag har han kommit paret nära och de fortsätter att träffas. Olyckan 4 april 2018 kommer ingen av dem glömma. Den har svetsat samman dem för alltid.
Patrik minns ingenting från det att han kraschade tills han vaknade upp på sjukhuset i Ystad. Men han minns vad som hände före smällen.
– Jag hade hjälpt en kompis att flytta och åkte sedan till en tjejkompis. Jag var på väg hem från henne och det var mitt i natten. Jag kommer ihåg att jag var väldigt trött och måste ha somnat, men jag kommer inte ens ihåg att jag blundade.
Bilen voltade
Enligt trafikutredningen hade Patrik med sin bil kört in i mitträcket, kört på en stolpe och fått snurr på bilen. Fordonet voltade över en å och snurrade minst tio–tolv varv innan den landade på taket.
Patrik kunde inte röra sig. Medan han hängde där körde flera bilar olycksplatsen utan att reagera.
Se också: Alva, 17, fick livshotande sjukdom av vanliga läkemedlet
Inte ens Emma såg först den totalförstörda bilen som låg på åkern intill väg 9 mellan Hannas och Hammenhög i Simrishamn kommun. Hon var trött efter att ha jobbat natt som vårdbiträde på ett äldreboende i Tomelilla, och var på väg hem för att hämta barnen och köra dem till förskolan.
När barnen var påklädda körde hon och Martin samma väg tillbaka. Då utropade han plötsligt: ”kolla, där ligger en bil”.
Höll på att krocka
– Nä, sa jag den låg inte där när jag körde förbi för en timme sedan. Men det hade den ju. Jag missade den som så många andra. Men när vi upptäckte den fick jag panikkänslor och tänkte inte på säkerhet utan höll på att krocka för att vi måste dit så fort som möjligt, berättar Emma och tittar på Patrik.
De satte på varningsblinkers och låste bilen. Barnen satt kvar medan de klev ut på den leriga åkern.
– Det var snösmältning och allting var geggamojja. Våra skor fastnade i leran medan vi sprang till den kvaddade bilen, minns Emma och Martin.
Täckt av lera och blod
Hundra meter från bilen låg en sko. Plötsligt kom ett harklande ljud från bilen som sjunkit ner djupt i leran.
När jag böjde mig ner och tittade in i bilen såg jag ett ansikte täckt av lera och blod.
– Det lät som om någon kippade efter luft och när jag böjde mig ner och tittade in i bilen såg jag ett ansikte täckt av lera och blod. Du hängde upp och ner, berättar Martin och nickar mot Patrik, som lyssnar noga på deras berättelse.
– Det enda vi tänkte på var att rädda ditt liv. Först ringde vi till SOS, sen tog vi ut jord och lera från näsan och munnen på dig för att du lättare skulle kunna andas. Vi höll också nacken still, fortsätter Emma.
Patrik var nedkyld
Martin låg kvar på marken och höll i Patriks hand och pratade med honom. Han minns fortfarande lukten av lera och blod.
– Han var väldigt nedkyld, vaknade ibland, men hade fruktansvärt ont och somnade igen. Ibland svarade han ‘Det är lugnt, det är lugnt. Jag ska inte dö.’
Detta minns inte Patrik att han sagt. Han minns bara att det blev mörkt efter kraschen.
Tagen av olyckan
Emma är fortfarande märkbart tagen av olyckan under samtalet. Ibland har hon nära till tårarna. Hon berättar att hon hittade Patriks id-handlingar utspridda på åkern, bland annat körkortet som visade att han var lika gammal som hon.
Kanske var det därför hon fick sådan stark medkänsla och stannade kvar trots att räddningstjänsten bad henne åka därifrån.
Martin hoppade däremot in i bilen och körde barnen till förskolan.
– Jag såg hur de klippte ut dig med såg och jag vägrade gå förrän jag såg att du låg i ambulansen och var vid liv, berättar Emma.
Livshotande skador
Patrik levde visserligen, men skadorna i huvudet var livshotande. Ena armen hade brutits på mitten, han hade flera sår i ansiktet och skrapsår över hela kroppen.
När ambulansen kört till sjukhuset i ilfart promenerade Emma till huset, två hundra meter därifrån. På vägen hem ramlade hon ihop. Då kom chocken över vad hon upplevt.
När Martin kom tillbaka från förskolan pratade de om varför de inte hört den våldsamma kraschen med tanke på hur nära de bodde olycksplatsen. De tror att leran dämpade ljudet.
Räddades i sista stund
Olyckan kunde kostat Patrik livet. När han vaknade på sjukhuset konstaterade läkarna att han haft änglavakt.
– Hade jag kommit in fem minuter senare hade jag inte överlevt. Så snacka om att er insats räddade mitt liv, påpekar Patrik ännu en gång.
Läkaren sa också att det var hålet i mitt huvud som gjorde att jag klarade mig.
– Läkaren sa också att det var hålet i mitt huvud som gjorde att jag klarade mig. Eftersom jag var upp och ner åkte allt blod till mitt huvud och rann ut långsamt.
Martin och Emma, som aldrig träffat Patrik förut, kunde inte släppa tanken på vem han var och hur han mådde. Några dagar senare hälsade de på honom på sjukhuset och gav honom en chokladask. Sedan besökte de honom mer eller mindre varje dag. – Jag blev så glad varje gång ni kom, säger Patrik och ler stort.
Han berättar hur vårdpersonal kom till hans sjukhussäng och bad om ursäkt för att de inte sett bilen när de var på väg till jobbet. De kände skuld, minns Patrik.
Misstänktes för rattfylla
Mitt i allt blev han själv misstänkt för brott. Prover som tagits av polis efter olyckan visade att han hade amfetamin i blodet. En medicin som han tar för sin adhd, och får köra bil på, gav utslag på blodprovet.
Han delgavs misstanke om rattfylla genom inverkan av droger. Dessutom hade ambulansens personal gett honom morfin som smärtstillande och blodprovet togs efter det.
– Det var jobbigt för många trodde jag kört narkotikapåverkad och att jag hade mig själv att skylla. Men nu har jag fått upprättelse. Utredningen är nerlagd och jag är inte längre misstänkt för något brott, konstaterar Patrik nöjt.
Stort stöd efter olyckan
När det kändes jobbigt att hantera anklagelserna fanns Emma och Martin där som stöd. Och när han fick lämna sjukhuset fortsatte de att träffas. Han var hemma hos dem nästan varje dag.
– De har hjälpt mig oerhört mycket och jag var så beroende av hjälp efter olyckan då jag hade svårt att klara mig själv. De har sett till att jag fick mat och har brytt sig mycket om mig, även deras fyra barn. Det känns som att vi är en familj.
Och när de nu flyttat till en ny bostad i Skillinge, inte långt ifrån där jag bor, så träffas vi ofta där.
– Vi har kommit varandra nära. Jag kände direkt att han behövde oss. Jag vet inte vad som fick mig att känna så, men jag är glad att jag följde min intuition, inflikar Emma.
Martin nickar instämmande. Även han gillar Patrik. Men det är framförallt Emma som har kontakt med Patrik varje dag. De upplever att de blivit som syskon. De är jämngamla och kan både skratta och bråka med varandra. Äkta syskonkärlek med andra ord säger de och skrattar.
– Patrik är den bror jag förlorade för några år sedan, säger Emma.
– Jag har fått en syster, fyller Patrik i.
Drömmer mardrömmar
I dag är han nästan återställd. Utöver minskad känsel i ena armen mår Patrik i dag fysiskt bra. Han bor i en lägenhet i Hammenhög och lever på sjukpenning och vill så småningom arbeta som bilmekaniker.
Men han har fortfarande mardrömmar, har problem med minnet och lider av huvudvärk.
Jag har massa ärr på huvudet, och jag har tappat lite hår.
– Jag har massa ärr på huvudet, och jag har tappat lite hår. Och jag har inte samma ork i kroppen. Tidigare kunde jag springa tre mil varannan dag, nu orkar jag knappt en kilometer.
Livet blir inte riktigt sig likt igen, men å andra sidan har jag insett hur viktigt det är att ta vara på det liv man har.
Olyckan har även påverkat Emmas tillvaro. Hon pluggar till undersköterska och är klar februari nästa år.
– Det är Patrik som gjort att jag äntligen tog steget och började utbilda mig. Jag har insett att jag har ett stort hjärta och vill hjälpa människor som har det tufft.
– Du har ju ett hjärta av guld, utbrister Patrik.
