Pappa Roy berättar om sorgen efter Johanna Sällström
I det röda huset i Hällekis står en byrå med en skål fylld av torkade rosor, ett ljus och många fotografier på Johanna Sällström i olika åldrar. I trädgården finns en minneslund. Roy Sällström berättar att han tänder ljus där på helgerna och sätter sig ner och pratar med sin dotter.
—Jag har någon slags tro på att när man dör så lever själen kvar. Min dotter lämnade den här dimensionen, men jag känner att hon ändå finns här.
Johanna växte till stor del upp i Hälsingland där hon gick nio år i waldorfskola. Efter att ha medverkat i en teaterpjäs i skolan blev hon rekommenderad av en lärare att söka in på Södra Latins teaterprogram i Stockholm. Johanna sökte, kom in och flyttade till sin mamma som bodde där. Ett år senare flyttade Roy efter till Stockholm för att vara närmare sitt enda barn.
— Att växa upp på landet som Johanna gjort, gav henne en trygg uppväxt. När hon började gymnasiet var hon lite chockad över hur livet var i Stockholm. Med teaterlinjen som grund tog Johannas karriär snabbt fart, med roller i tv-serien Tre Kronor och filmer som Under ytan och Hans och hennes. Johanna hade just fått den kvinnliga huvudrollen som dottern Linda i Kurt Wallander-filmerna när hon och hennes då tvååriga dotter Talulah åkte till Thailand på en välbehövlig semester.
Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv: ”För att hämnas på mig”
— De hade gått upp sent och satt och åt frukost när tsunamin kom, berättar Roy. Om de inte sovit så länge hade de varit på stranden som alla andra dagar…
Orkade inte mer
De fasansfulla upplevelserna i samband med tsunamin satte djupa spår som Johanna bar med sig resten av sitt liv. Fyra dagar efter hemkomsten från Thailand började Wallander-filmerna spelas in i Ystad. På mindre än två år skulle 13 filmer spelas in.
— För Johanna var det en fruktansvärt tuff tid. Hon var ensamstående mamma och tempot var högt. Efter Wallander jobbade hon med teater i Roslagen och Lund. Där brast det, hon orkade inte mer utan gick in i något slags psykotiskt tillstånd, hörde röster och tappade verklighetsförankringen, säger Roy och blir tyst.
Johanna togs in för psykiatrisk vård i Malmö och under vintern pendlade Roy för att träffa och försöka hjälpa sin dotter. När han i februari tillfälligt åkt till Spanien för att sälja sin mammas hus kom telefonsamtalet: Johanna hade hittats död hemma, hon hade tagit sitt liv under en permission.
— Det var som att allting rasade samman, som att hela min kropp krackelerade.
De anhöriga kom överens om att begravningsakten skulle ske i Järna utanför Stockholm där Johanna konfirmerats. Roy kände instinktivt att han ville vara med Johanna när hon åkte de nästan 60 milen från Malmö.
— Begravningsbyrån ordnade faktiskt så att jag fick åka med i en bil ensam med Johanna i kistan. Det var som att vi gjorde en sista resa. Jag tror att man som anhörig måste lyssna på sitt inre och strunta i vad omgivningen säger.
Det första året efter Johannas död var Roy sjukskriven från jobbet som musikterapeut för dementa. Han tänkte på Johanna hela tiden, grubblade och ältade. I terapi fick han lära sig att minimera sitt lidande, att systematiskt minska ner på tiden han grubblade.
Daglig stund med Johanna
— Jag brukar ha en timme på dagen då jag är med Johanna. Vi pratar, eller jag pratar och hon finns med mig, och det är nog väldigt mycket räddningen för mig.
Andra saker som har varit viktiga i Roys läkning är musiken och trädgården. Det första året planterade och grävde han nästan maniskt och vid första årsdagen för Johannas död ordnade han en minneskonsert där han och 15 musiker framförde musik som dottern hade älskat.
— Konserten var som ett samtal direkt med Johanna och den var oerhört viktig i mitt sorgearbete, förklarar Roy.
En dag kom det fram en man och berättade för Roy att hans dotter blivit påkörd av tåget. Först då förstod Roy att han inte var ensam om sin upplevelse.
— Då plötsligt fick jag insikten att det finns många andra som gått igenom samma sak. Jag kunde känna en samhörighet; att veta att andra har upplevt – och överlevt – samma sak gjorde det lättare.
Genom åren har han ibland också varit arg på sin dotter.
— Vi har alltid haft en öppen dialog och jag har varit arg på henne för att hon inte berättade att hon mådde så här dåligt, säger Roy. Men med hjälp av psykolog har jag förstått att man inte vet vad man gör när man hamnar i en psykos. Jag har kommit så långt att jag lever med det och respekterar det som har hänt, men jag kommer aldrig att komma över sorgen. Jag kan vakna på morgonen och känna mig djupt nere. Men i och med att jag jobbar med musikterapi så kan jag stänga av det som händer runtomkring. I musiken är jag i nuet.
Se också: Topppolitikerns sambo tog sitt liv
Drömmer om henne
— De första månaderna efter Johannas död ringde det konstant. Det började ringa innan jag ens hunnit ta mig hem från Spanien, jag fick lov att sätta upp ett pansar mot alla som ville ha saker att frossa i.
Vid frågan vad som gör att man orkar fortsätta gå upp på morgonen blir Roy tyst och funderar en stund.
— När jag drömmer om Johanna är det häftigt. Jag drömmer ofta om henne och då är hon inte död. I drömmarna gör vi olika saker, och då är det på riktigt. Min fru Eva har också varit med och stöttat mig hela tiden; hade jag inte haft henne vet jag inte hur det hade gått.
En vanlig fråga från nya bekanta är om man har barn och för Roy är det svårt när frågan kommer. Han säger att någon gång har han svarat nej, men det är ju en lögn.
— Ibland när jag inte orkar brukar jag försöka leda in samtalet på något annat. Säger jag att jag har en dotter och att hon valde att inte leva vidare kan det kännas svårt för den som frågat. Tiden stannar upp och jag måste känna att den här människan vill lyssna på vad jag har att säga. Ibland kan det också vara tungt att prata med vänner som berättar om sina barn eller barnbarn, om hur bra det går för dem. Jag är jätteglad att det går bra för mina vänners barn, men jag har själv inget att tala om.
Våga störa
På frågan om vad man kan göra för att hjälpa människor som mår dåligt säger Roy att man inte får vara rädd att störa.
— Jag kunde se på Johanna att det blev mörkt, men det gick ju så fort. Man ska inte dra sig för att knacka på utan visa att man inte vill stå utanför. Om någon knackar på kan man öppna sig. När jag har gått in i en depression har Eva gjort så med mig.
Roy berättar att 2000-talet i stort sett har varit ett sorgearbete för honom. Han har förlorat båda sina föräldrar, sin dotter och för drygt ett år sedan också Johannas tolvåriga dotter Talulah, Roys enda barnbarn.
— Talulah var väldigt lik sin mamma, både utseendemässigt och tankemässigt. Jag hoppas att hon har det bra nu. Jag kan inte tänka mig annat än att hon är återförenad med sin mor.
För Roy är det självklart att psykvården måste förändras.
— Det behövs större resurser och mer utbildning. När Johanna låg inlagd kände jag mig utestängd.
— Man måste släppa in de anhöriga mycket mer. Vårdpersonalen visste ingenting om Johanna, men det gjorde jag.
Han konstaterar att det är en svår situation att bli lämnad ensam kvar.
— Utan Eva skulle det inte ha gått. Nu mår jag nog så bra som jag kan må. En kompis sa till mig ”Roy, du är en tuff jävel” och vad ska man annat bli? Antingen gräver man ner sig – eller så överlever man.
Foto: Martin Frick, IBL-AOP, TT