Katrins son begick självmord: ”Jag tänker på honom varje dag”

Katrin Thorsell, 58, sitter hemma i lägenheten i Falköping och berättar om sin son Simon och hur han rycktes ifrån henne bara 25 år gammal.

Det är ett trauma som färgat tillvaron med mörka penseldrag för Katrin och de som ska leva vidare utan Simon. Livet blir aldrig mer sig likt och sorgen och saknaden kommer hon att leva med resten av sitt liv.

Katrin är stadig på rösten. Ibland trillar tårarna och då sviker stämman, men hon vill prata om Simon och väjer inte när det känns jobbigt.

– Du får fråga vad du vill. Innan Simon dog sade han till mig "Mamma, om jag försvinner så måste du prata om mig och om hur jobbigt det är att inte må bra". Det löftet har jag hållit.

Katrin har tänt ljus i lägenheten och samlat sig en stund innan vi pratas vid.

När vi träffas har hon och familjen nyligen gått igenom två tunga dagar. Årsdagen då Simon hittades död i ett ödehus utanför Falköping och dagen då han skulle ha fyllt 30 år.

Inom honom pågick en kamp

Födelsedagen firade de med smörgåstårta och Simon hade sin givna plats runt matbordet. Födelsedagen är en dag då sorgen och saknaden gör sig extra påmind. Då kryper det i hela kroppen och hon får svårt att koncentrera sig.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på Simon, men just födelsedagen är jättejobbig. Då blir det så tydligt att det är en som alltid kommer att fattas och hur fel det är att behöva begrava sitt eget barn.

Simon var en ung man som utåt sett hade allt. Vänner, jobb och en kärleksfull familj. Han var älskad och hade en nära kontakt med Katrin.

Men han bar också på en sårbarhet som var svår att förklara. Inom honom pågick en kamp som på sikt tog ifrån honom viljan att leva. Katrin minns att det var något som hände med Simon efter att han fyllt 18. Han förändrades och var sig inte lik längre.

Det var något som inte stämde. Simon bokade en tid på vårdcentralen. Han fick mediciner men ingen annan behandling. Katrin tror att han var deprimerad, att något hade hänt i hans liv men hon vet inte vad det var.

Sa han skulle dö vid 25

– Simon brukade säga att han skulle dö vid 25. Han tyckte att han hade varit med om allt. "Nej, du har inte varit med om allt. Du har mycket kvar att uppleva", sa jag. Men han tyckte att han levt klart. Simon var en gammal själ i en ung kropp, så ser jag det nu.

Simon och Katrin hade en rak och öppen kontakt. Sonen höll ingenting hemligt. Han berättade om hur han mådde och Katrin åkte med honom till psykakuten när han inte mådde bra.

Tyckte ingen förstod

Men Katrin tycker inte att Simon fick den hjälp som han behövde. Han hamnade mellan stolarna och varje gång han kom till sjukhuset fick han dra sin historia för nya läkare.

– Mamma, vet du hur jobbigt det är att alltid träffa nya läkare och behöva dra allt från början? Han tröttnade och tyckte inte att någon förstod.

– Simon började självmedicinera och rökte hasch. Han pratade ofta om att han inte orkade leva och han överdoserade medicinerna.

Ibland ringde han till Katrin när han var påverkad av hasch.

– Jag sade till honom ”du vet vad jag tycker om den där skiten. Du vet vad jag tycker om droger”. Men han sade att haschet fick honom att må bra. Att han kände sig bättre när han rökte. Det går inte att beskriva hur hemskt det kändes att höra honom säga att han mådde bra med droger i kroppen.

Varje gång Simon sökte hjälp på psykakuten skickade han hem igen. Endast en gång skrevs han in efter att Katrin tjatat på läkaren att lägga in sonen. Katrin kände för första gången att någon lyssnade. Nästa morgon skrevs han ut på egen begäran. Det är sådana händelser som gjorde att både Simon och Katrin tappade tron på de instanser och vårdinrättningar som skulle hjälpa till och ge stöd.

– Var fanns hjälpen när Simon behövde den? Ingenstans! När vi i familjen gjorde en orosanmälan till socialtjänsten hände ingenting.

Under tiden sjönk Simon ännu djupare in i mörka tankar och missbruk. Simon fanns i Katrins tankar hela tiden och hon levde med ständig att oro få beskedet som är varje förälders mardröm.

– Han hade kommit hem så många gånger och sagt att han inte orkade leva. När jag kom hem från jobbet visste jag aldrig om han skulle vara i livet eller hänga i taket.

Hon blir tyst en stund och tar ett djupt andetag.

– Jag saknar Simon så mycket att jag till och med saknar oron och hans svordomar. Förstår du? Han brukade säga att det var lika bra att dö eftersom han bara var en börda. Men så är det inte. Jag hade hellre levt med den där oron än som nu utan honom.

Hade begått självmord

Den 29 november 2014 såg Katrin hur Simons profiler på sociala medier slocknade en efter en. Hon brukade skriva till honom och fråga hur han mådde och för att försäkra sig om att han levde. Nu förstod hon att något hade hänt.

Familjen och polisen letade efter honom i flera veckor. Senare hittades Simon död i ett ödehus i Kinnarp.

– Han hade gett upp. Han hade inga rester av droger i kroppen. Han orkade bara inte längre.

Tiden efter att Simon hade hittats död beskriver Katrin som kaotisk. Att hon inte förstod vad som hade hänt. Hon väntade på att han skulle komma hem trots att hon begravt honom och tagit hand om dödsboet. Det gick inte att ta in att Simon var borta.

– Men sedan förstår man...säger hon.I början var livet inte längre värt att leva.

Det som fick henne att orka var Simons bror som hon har ett ansvar gentemot och som har rätt till sin mamma. En sak har hon lärt sig.

– När det är som värst och man tror att man inte kan sjunka djupare så får man nya krafter.

Katrin gav sig tidigt ut på nätet för att komma i kontakt med andra som gått igenom samma sak som hon. På Facebook hittade hon en grupp i vilken hon knutit nära vänskapsband med flera mammor vars barn tagit sina liv. Att skriva vad hon känner och veta att andra förstår vad hon pratar om är ovärderligt.

Annars håller hon mycket av saknaden och sorgen för sig själv. Ofta sätter hon på sig en mask men när hon stänger dörren om sig kommer gråten.

Vill hjälpa andra vars barn tagit sina liv

Att prata om Simon och om självmord har blivit ett sätt för Katrin att föra Simons kamp vidare.

I framtiden vill hon arbeta med att hjälpa andra som drabbas lika hårt som hon. Hon vill göra det för Simons skull och hon har erfarenheten som hon tror är viktig att ha för att kunna prata med andra drabbade.

På senare tid har hon fått kontakt med en polis som hon hoppas kunna samarbeta med i framtiden. Hon vill gärna vara den som polisen hänvisar till när de lämnar besked till föräldrar vars barn tagit sitt liv.

Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade sitt självmord

Efter reklamen: Småbarnsmamman Magriffe planerade självmord

– Här är en mamma som vet vad det innebär och som ni kan ringa och prata med. Det är viktigt att träffa och få prata med någon som överlevt sitt barns självmord. Just då tror man inte att man ska överleva själv.

Hon försöker redan nu använda sina erfarenheter och den egna erfarenheten till att göra något för andra drabbade. Hon är engagerad i föreningen Suicide Zero som arbetar för att radikalt minska antalet självmord och sedan en tid tillbaka sitter hon en kväll i månaden i SPES (Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd) telefonjour och svarar på samtal från från människor som på olika sätt drabbas av självmord.

– Det ger mig jättemycket att kunna möta andra. Det känns inte alls jobbigt. Jag mår bra av att hjälpa till. Jag kan ge råd och vara ett stöd men genom att lyssna på andra bearbetar jag också min egen sorg.

Vilar i sin morfars famn

Rösten stockar sig och hon får tårar i ögonen.

– När jag sitter i jouren och svarar är det som att Simon sitter på min axel och är med mig hela tiden, säger hon efter en stund. Det är en skön känsla och han ger mig styrka. Skulle jag dö i morgon så vet jag att har jag fullföljt Simons önskan.

Simon vilar i sin morfars famn på Kinneveds kyrkogård utanför Falköping. Han älskade sin morfar och hans död tog Simon hårt. Att de nu vilar tillsamman ger Katrin ro.

Sorgen har ändrat skepnad med tiden. Den kommer fortfarande över henne okontrollerat men idag varar inte de värsta stunderna lika länge.

– I början mådde jag dåligt jämt och tänkte på Simon hela tiden. Jag försökte också undvika sorgen men det gör jag inte längre.

– Nu är stunderna som jag mår riktigt dåligt mycket kortare. Men när de kommer så tillåter jag mig att sänka mig till botten några minuter. Sedan vänder jag tillbaka uppåt igen. Tillbaka till ljuset.