Nadia och Dennis förlorade sin son i Krabbes sjukdom
Nadia får en underlig känsla när hon sitter på kvällsskiftet på sjukhusets traumacenter.
Sorgen efter sonens död upptar fortfarande en stor del av dygnet men långsamt har vardagen tagit över med jobb och det nya huset som, med en omfattande renovering, ska bli en symbol för ett nytt liv.
Timmarna går men den underliga känslan finns kvar, och när klockan närmar sig halv ett på natten går hon in på toaletten med en graviditetstest. En blandning av spänning och nervositet sprider sig i hennes kropp och när hon tittar ner på testen ser hon hur framtiden kommer att ändras.
Den tidigare lägenheten är utbytt mot ett rymligt hus, där ett stort vardagsrum ramar in det liv som familjen har drömt om. Här står inte mängder med medicin och det pratas inte om begravning. I stället ger ett babyalarm livstecken från barnvagnen på altanen.
Nadia reser sig och en stund senare ligger tre månader gamla Anton i hennes famn och de stolta föräldrarna strålar av kärlek och ömhet.
– Han är så fin och när jag tittar på honom kan jag knappt förstå att vi haft sådan tur, säger Nadia Zimmermann.
Bredvid Nadia sitter hennes man Dennis, och de har hållit ihop genom sjukdom och sorg när de förlorade sin ettåriga son Vilas.
Se också: Alice föddes med leukemi - täckt av blåmärken
Innan Vilas föddes hade läkarna gett Nadia minimala chanser att bli gravid på grund av cancer i livmoderhalsen och endometrios. Ändå skedde miraklet och Nadia jublade när hon fick det glädjande beskedet om graviditeten.
Men när deras älskade son var sju månader vändes lyckan till en mardröm när det konstaterades att Vilas led av den allvarliga sjukdomen Krabbes sjukdom. En sjukdom med snabbt förlopp och de fick veta att Vilas inte skulle överleva.
I fyra månader stod Nadias och Dennis liv på standby medan de passade lilla Vilas och konstant sög upp slem från hans lungor. Åtta dagar innan sin ettårsdag somnade han in.
Bröt ihop på jobb
Sorgen låg som ett tungt täcke över Nadia och Dennis. Vilas begravdes och de grät och pratade och tittade på bilder av sin son. Men efter tre månader började så sakteliga vardagen att smyga sig på dem igen.
– Jag tyckte det var oerhört smärtsamt att ge mig ut i livet igen, säger Nadia och fortsätter:
– När jag såg en mamma med ett barn i affären stack det till i mitt hjärta. Och när en kollega ringde och sade att hon var hemma med sjukt barn kunde jag inte låta bli att tänka att "Det är ju fantastiskt att du har ett barn i alla fall".
– Det fanns inga färger eller nyanser i mitt liv längre, säger Nadia som sakta började jobba igen, ett par timmar i veckan.
Men den brutala verkligheten på jobbet på sjukhusets traumacenter blev våldsam för Nadia, som annars alltid varit känslomässigt stabil. En dag när hon stod öga mot öga med en panikslagen mamma bröt hon ihop totalt.
– Barnet hade samma symtom som Vilas hade haft och jag kunde liksom se mig själv i mammans blick. Den maktlösheten och frustrationen över vad som skulle hända slog mig med full kraft och jag var tvungen att åka hem, säger Nadia, som tillsammans med Dennis kämpade varje dag för att hitta meningen med den tillvaro som hade visat sig från den värsta sidan.
Dagen då Nadia såg de två strecken på graviditetstestet kände hon för första gången på länge glädje. Trots sorgen hade Dennis och Nadia inte förlorat hoppet om att bli föräldrar och hon kunde äntligen skymta en ljus i den framtid som tidigare sett så mörk ut.
De kommande veckorna blandades glädje och förväntningar med en rädsla för att deras barn skulle ha samma genfel som deras döda son. När Nadia var gravid i vecka 13 var det dags för den avgörande undersökningen.
– Vi ångrar inte en sekund med Vilas men vi var eniga om att vi inte skulle klara av att gå igenom det igen. Så om barnet i magen hade samma sjukdom så hade vi inte behållt det, berättar Nadia.
Drabbades av sorg igen
Tillsammans med Dennis inväntade hon spänt resultatet av undersökningen. Och när de äntligen fick beskedet rann glädjetårar ner för deras kinder. Deras ofödda barn var friskt.
Rädslan för att läkarna hade tagit fel fyllde dock deras tankar och samtidigt kunde de inte fly från sorgen som hade dem i ett järngrepp vissa dagar.
– Jag kommer ihåg en dag när Dennis var i trädgården och gick loss på ett par buskar vi skulle ta bort. Han fortsatte och fortsatte fast det var ett omöjligt projekt. Men hade behövde avreagera sig, precis som jag hade behov av att prata om mina känslor, säger Nadia, som i likhet med Dennis hade väldigt motstridiga känslor den här tiden.
– Även om jag var glad över att jag skulle bli pappa igen så höll jag tillbaka känslorna lite, säger Dennis. Skulle jag kunna älska så mycket igen? Och tänk om det visade sig att något var fel på barnet. Det hade jag inte klarat en gång till.
Huset började bli klart men mitt i den spännande och förväntansfulla tiden drabbades familjen än en gång av sorg. Nadias mamma blev diagnostiserad med cancer, och dog bara åtta dagar senare.
– Jag hann i alla fall säga till henne att om hon mötte Vilas så skulle hon säga till honom att vi älskar honom och saknar honom. Även om jag egentligen inte tror på det så så tröstade det mig lite att de hade varandra, förklarar Nadia, som med ytterligare en sorg i bagaget förberedde sig mentalt på att bli mamma igen.
Genom hela graviditeten hade Nadia Vilas i tankarna och hon besökte ofta hans grav och och berättade för honom att han skulle bli storebror.
– Jag var lite rädd att barnet i min mage skulle likna Vilas. Att jag skulle känna att Vilas hade kommit tillbaka till oss. Det var så mycket tankar och känslor att det var svårt att ta in allting, säger Nadia, som i oktober förra året kunde släppa månader av funderingar när hon äntligen fick sin son på bröstet efter ett akut kejsarsnitt.
– När jag hörde honom gny, det var det bästa ljudet i hela världen. När Vilas föddes var han helt tyst, så redan då kunde jag märka att han var annorlunda, ler Nadia, som trots den enorma kärleken till sin son fortfarande inte kunde lägga rädslan på hyllan.
Under tiden hon låg kvar på BB misstänkte läkarna att Anton hade fått en infektion. När de skulle ta honom till en undersökning började Nadias kropp skaka okontrollerat. Hon blev blek, hennes naglar blev blåa och tårarna rann ner för kinderna.
– Jag var helt säker på att han skulle dö och om vi bara hade så kort tid kvar så ville jag vara med honom hela tiden. När jag tänker tillbaka på den händelsen så låter det ju dumt men jag kunde inte kontrollera mina tankar, förklarar Nadia.
Oförklarliga händelser
Hemma hos Nadia och Dennis är den öppna spisen i vardagsrummet tänd, trädgården väntar på trevliga grillfester och fotboll i gräset, och för första gången på länge är det lycka som genomsyrar huset.
– Ibland är det svårt att förstå att vi sitter här i vårt nya hus med vår fantastiska son. Men vi har också lärt oss, den hårda vägen, att kärlek kommer även med smärta och bekymmer, säger Nadia, som förstått att man inte kan forcera, kontrollera eller planlägga sig ur ett sorgearbete.
I stället har de tagit en dag i taget. Gråtit, skrikit och varit öppna med känslorna och smärtan.
Även om rädslan alltid kommer att vara närvarande så är de glada över att tre månader gamla Anton redan kan mer än vad Vilas hade lärt sig på ett år. Vilas, som alltid kommer att ha en stor plats i sina föräldrars hjärta och som ger Nadia och Dennis känsla av både glädje och sorg när de ser någon av alla de bilder av honom som hänger på väggen i huset.
– En gång hände det lite oförklarliga saker här i huset så vi bad en klärvoajant undersöka det. Hon sa att hon kunde se en liten pojke springa runt och leka i vardagsrummet och att han var tillsammans med en äldre kvinna från min sida av familjen, säger Nadia.
– Jag vet ju inte om jag ska tro på det. Men ibland ligger Anton och stirrar på något, det är precis som att han ser något som jag inte kan se. Kanske är det Vilas som tittar förbi, kanske är det bara mina tankar som spelar mig ett spratt. Men oavsett så är det ju även Vilas hem, och han är alltid välkommen.
