Camilla fick bara 100 dagar med sin son innan han dog
– Det finns inget mer att göra, är du redo Camilla?
– Ja, jag är redo, svarade hon.
Hemma i huset i Örnsköldsvik har Camilla Westman sin trygga plats och där låter hon kreativiteten, saknaden och sorgen ha sitt utrymme. Hon sätter på en av de låtar som hon har skrivit till den teater som kommer att spelas upp för publik i Västernorrland och Västerbotten. Teatern handlar om Camillas liv och heter: Jag valde livet efter döden.
Låten beskriver med starka ord kärleken till sonen Casper som levde i 100 dagar.
– Livet måste gå vidare. Men även om det har gått tolv år sedan han somnade in sörjer jag och saknar honom varje dag. Sorgen måste få finnas där, säger Camilla och sätter sig vid köksbordet och tänder ljuset.
Ett ljus hon ofta låter brinna för att minnas Casper. Vid sidan om ljuset har hon en fotoram med texten: ”Älskade unge, så älskad från allra första stund”.
På flera platser i huset finns minnen av Casper. Som till exempel i köket ovanför diskbänken där det hänger en liten kåsa med hans namn på.
– För mig är det viktigt att alla barn i hemmet har var sin kåsa. Så även Casper även om han bara blev 100 dagar, för han fick ett liv, det tog bara slut väldigt tidigt.
Rann fostervatten i vecka 17
Camilla var 22 år när hon blev gravid och väntade Casper. Redan i vecka 17 började hon känna att något var konstigt. När hon ställde sig upp kände hon hur det började rinna fostervatten.
– Det kändes som att jag kissade på mig och jag kunde inte stoppa det.
Hon besökte sjukhuset, men personalen på gynekologiska avdelningen sa att allt såg normalt ut och att det inte är ovanligt att man kissar på sig när man är gravid.
Det går inte att beskriva hur den lilla kroppen led
De gjorde också ett ultraljud och inte heller där såg de någonting konstigt. Camilla fortsatte att känna hur det kom fostervatten när hon reste sig upp och fortsatte att söka hjälp, men hon fick åter och åter igen höra att det inte är någonting konstigt.
– Jag litade på vad de sa. Vad skulle jag göra?
När hon var i vecka 28 åkte hon in till sjukhuset igen och denna gång reagerade barnmorskan och såg att det var fostervatten. Camilla blev inlagd och fick ligga under observation i 14 dagar.
I vecka 30 plus två dagar startade förlossningen av sig själv. När Casper föddes skrek barnmorskan rakt ut: ”Men han är ju missbildad, är det ingen som har sett det”?
– Det var en chock för mig, för min familj och för personalen. Att se barnmorskan rusa ut från salen med Casper. Han andades inte och de fick under ett par timmar kämpa med att få liv i honom, säger Camilla och stryker med handen på fotoramen.
Hade flera skador
Det visade sig att Casper var gravt missbildad och föddes med dålig lungkapacitet. Han fick andas med hjälp av respirator. Han var också hörsel- och synskadad.
– Det går inte att beskriva hur den lilla kroppen led, han fick smärtstillande och lugnande för att över huvud taget kunna andas och han var beroende av respiratorn.
Camilla bestämde sig för att bo med Casper på sjukhuset och vek inte en dag från hans sida. Det tog tio dagar från det att han föddes tills hon fick hålla honom i sin famn. Andra gången var han två månader.
– Jag saknade att kunna hålla honom utan slangar, att få känna hans hud mot min.
Aldrig tidigare hade de varit med om något liknande fall på Umeå sjukhus, där Camilla och Casper låg. Läkarna kunde varken ställa någon diagnos eller ge någon rimlig förklaring till varför det blivit som det blivit, men de kämpade med att hitta ett svar.
Camilla pumpade bröstmjölk och bad personalen att han skulle få det via sonden som han matades med.
– Jag ville vara mamma och ge honom möjligheten att få äta bröstmjölk, även om många runt omkring tyckte det var konstigt.
Läkarna var väldigt tydliga gentemot Camilla. De fortsätter att behandla, men det kommer att komma en dag då de behöver ta ett jobbigt beslut. “När den dagen är här, då kommer vi att tala om det för dig”.
– Jag vet, svarade jag. Men för mig var det viktigt att ge Casper en chans till ett liv, jag ville inte släcka hans liv utan att veta att det inte fanns någonting mer att göra.
Fanns ingen diagnos
Efter 86 dagar kom läkaren och meddelade Camilla att dagen då de måste ta ett beslut närmade sig. För att vara säkra på att de tänkt rätt, tog de in en professor från Uppsala som är expert på området.
Även han kom fram till att Caspers liv inte skulle gå att rädda. Det fanns ingen diagnos som stämde in på honom och hans lilla kropp fick lida så mycket, och stå ut med så mycket smärtlindring, för att ens orka andas med hjälp av maskiner.
”Det finns inget mer att göra, han har inget värdigt liv”, blev professorns utlåtande.
Camilla svarade: ”Låt Casper få somna in. ”
Se också: Svårt sjuka Eleonora, 3, dog: "Hennes minne måste leva vidare"
– Det var vidrigt, groteskt, att bestämma att ens barn ska ta sitt sista andetag och veta när det kommer att ske. Jag var förkrossad.
Fick somna in
Camilla fick veta vilken dag och vid vilken tid Caspers liv skulle ta slut. Hon hade två veckor på sig att förbereda sig inför det. Det skulle bli två väldigt långa veckor.
Camilla började med att planera en begravning och med att få allt praktiskt att fungera för henne. Hon åkte in till en affär och köpte en filt, hon ville att han skulle ligga inlindad i någonting fint i sin kista.
Camilla minns hur kassörskan i affären frågade om hon köpte en födelsedagspresent. Camilla ville svara: ”Nej, den är till mitt barn. Jag tänker linda den runt honom innan han läggs ner i kistan”.
– Men det jag sa var att det är en present till min son. Jag orkade inte förklara mer.
Så kom dagen, den 7 juni 2006. Camilla var den som satt i stolen i det rum där Casper skulle få somna in. Övriga familjemedlemmar samlades i rummet intill.
Innan Camilla sa till personalen att hon var redo, bad hon om ett tecken från Casper, ett tecken på att hon tagit rätt beslut.
– Precis då, innan maskinerna kopplades ur, sjönk syresättningen dramatiskt. Då kände jag att det var rätt, han vill inte lida mer.
Det var så smärtsamt
Personalen lyfte upp Casper i hennes famn och kopplade bort alla maskiner som höll honom vid liv. Det enda som fanns kvar var droppet i armen. Där gav de honom lugnande så att han inte skulle behöva lida när han tog sitt sista andetag.
För Camilla var det viktigt att Casper skulle få somna in i hennes famn.
– Vilket barn vill inte det? Jag viskade i hans öra: ”Mamma är här. Jag älskar dig. Nu ska du få vila”. Det var den första gången jag såg honom utan slangar, jag kunde till och med höra hans små läten. Det var så smärtsamt.
Hade inget val
Camilla kliver upp från köksstolen, går fram till fönstret och tittar ut. Hon tystnar och låter tårarna rinna.
– Jag hade inget val, jag var tvungen att göra så. Casper led och det som tröstar mig i allt det tunga är att jag ändå fick vara mamma till en fin kille. Jag fick 100 dagar med honom. Han föddes den 28 februari och dog den 7 juni. Min Casper.
Efter att han somnat in, ville läkarna att Casper skulle genomgå undersökningar och att prover skulle tas, och de ville att det skulle ske samma dag.
Det mest gräsliga för Camilla var att hon skulle köra runt med Casper, död i en barnvagn, tillsammans med läkaren och sköterskorna.
– Jag var med på alla undersökningar, men jag ville inte köra barnvagnen. Det klarade jag inte. Det var inte på det sättet jag ville att min första barnvagnspromenad skulle ske. Min fasa var att det skulle komma någon som jag kände och fråga om de kunde få se på underverket.
Ville sörja i lugn och ro
Camilla åkte hem till Åsele från Umeå Universitets sjukhus samma dag. Hon minns att omgivningen hade svårt att acceptera att hon behövde vara ensam och få sörja i lugn och ro.
– Det var jättejobbigt. Samtidigt insåg jag att jag måste leva vidare och fortsätta kämpa, för jag hade ju också en son på fyra år och han behövde sin mamma. Han bodde hemma under tiden jag var på sjukhuset och han saknade mig.
Begravningen ägde rum två veckor senare i stillhet med enbart den närmaste familjen närvarande.
Vem vill lyssna på min livshistoria?
Camilla fick aldrig veta vad det var som hände och än i dag finns inga svar på vad det var som var fel.
– Hans lungor skickades för obduktion till ett expertteam i England, men inte heller där hittade de en förklaring. Ingen hade sett någonting liknande tidigare.
Efter ett par år separerade Camilla från barnens pappa och flyttade till Örnsköldsvik. Hon började arbeta med kultur och via sitt jobb kom hon i kontakt med Iso Porovic, länssregissören i Västernorrland som tyckte att hon skulle göra en teateruppsättning om sitt liv och det som hände Casper.
– Nej, svarade jag direkt. Vem vill lyssna på min livshistoria? Men samma kväll satte jag mig ändå ner och skrev ett manus som hamnade i byrålådan.
Efter ett par månader frågade Iso om Camilla hade skrivit något och han bad om att få läsa det. När han svarade att “det här är bra, gör en uppsättning, du måste göra det”, då började resan.
Startade en teater
Camilla har sedan dess startat Norrlandsteatern och har engagerat människor, som liksom hon brinner för att sätta ihop teater.
– Vi vill höja kulturlivet och skapa ett forum för kreativa aktörer och näringar där vi kan sätta upp kulturprojekt, som film, teater, musik, dans och konst, säger Camilla och tittar på affischen som ligger på köksbordet.
– Jag har inget att förlora, vad ska jag vara rädd för? Jag tänkte “Jag gör det, annars ångrar jag mig!” I uppsättningen är jag regissör, musikproducenten och det är jag som spelar mig själv. Jag har ett fint stöd från Iso, som i dag är min mentor.
Teatern handlar om hur det är att förlora ett barn och hur det är att leva med barn som har funktionsvariation. Det har visat sig att Caspers storebror har ADD och autism.
Efter det att Casper gick bort har Camillas liv förändrats avsevärt. I dag är hon mer närvarande och det hon drömmer om och vill, det gör hon. Hon skjuter inte längre upp saker till senare.
– Nej, varför. Jag har bara ett liv och det är här och nu. Jag kan inte vänta. Jag har för mycket sorg i bagaget för att låta bli att leva. Casper hade ett liv och i 100 dagar fick jag vara hans mamma. Det känns viktigt för mig att få berätta om hans liv.
Camillas råd till alla som mist ett barn
- Acceptera att sorgen kommer alltid att finnas kvar, man lär sig hantera den med bättre med tiden.
- Du klarar av mer än du tror.
- Livet är inte självklart eller rättvist, men genom att förvalta den tid du har, kan livet bli levande.
- Ta vara på det liv du har.
Vem är Camilla Westman?
Namn: Camilla Westman.
Ålder: 37 år.
Bor: Örnsköldsvik.
Gör: Frilansar som kulturarbetare: (författare, skådespelare, regissör, modell, sångerska, kompositör med mera) inom både film, teater och musik. Studerar till dramapedagog.
Familj: Casper, Oliver, Emilia.