Monica: Min man förlät mig aldrig för otroheten
Min kollega Ruben väckte någonting inom mig redan första gången jag träffade honom. Han var charmig, varm och generös.
Jag kunde inte hjälpa det – jag blev kär. Men jag var gift. Jag intalade mig att inget kunde hända, men det gjorde det.
Och jag berättade för Olle. Femton år senare undrar jag om jag gjorde rätt …
Var otrogen mot min man
Jag träffade Olle när jag var 17. Vi gifte oss året därpå och fick två barn, Rosalie och Charlie. När jag och Ruben blev kollegor var jag 39 och båda barnen hade flyttat hemifrån.
Olle och jag blev ensamma i huset, det blev tyst och tomt. Vi hade ett lugnt och stabilt liv men inte särskilt mycket att prata om.
Det gick inte längre att förneka att vi inte hade något gemensamt. Jag var inte ens 40, skulle vi leva så här resten av våra liv? I det tysta längtade jag efter något annat.
Jag antar att jag var mottaglig när Ruben dök upp. Han var en bra man. Om jag varit singel hade jag varit lyckligt lottad, men nu försökte jag stå emot. Vi hade jobbat ihop i ett par år när han kysste mig.
Den där kyssen väckte tusen tankar och känslor … Hur kan en kyss vända uppochner på ett helt liv? Det blev fler kyssar, och det slutade med att vi älskade med varandra.
Det hände bara en gång, och hur mycket jag än kände för honom så tvingade jag mig att bryta där. Han ville att jag skulle lämna Olle och starta ett nytt liv med honom, och det var oerhört frestande men också skrämmande.
Och jag tyckte att jag var skyldig Olle mer än så efter alla våra år tillsammans, så jag berättade om Ruben för honom. Han blev ursinnig. Jag har aldrig sett honom så arg.
Han slog sönder vårt inramade bröllopsfoto och våra favoritkaffekoppar. Jag blev chockad över att han reagerade så våldsamt, men det var inte vreden som var det värsta.
Det var föraktet och bitterheten. Och det blev inte bättre med tiden. Efter några veckor frågade jag om han ville skiljas, men nej.
– Jag tog våra äktenskapslöften på allvar, sa han torrt.
Allt han sa var menat att straffa eller trycka ner mig. Och jag var ju den som felat, så jag tog emot. Jag förstod att han var arg och besviken, men jag borde ha satt en gräns.
Jag nämnde äktenskapsrådgivning, men han vägrade. Han menade att vi var vuxna människor som kunde klara oss själva. Efter detta var vårt äktenskap som en passiv stridszon.
Bara några dagar efter att jag berättat om otroheten återupptog vi vårt samliv, på hans initiativ. Men det verkade mest handla om att markera vad han ansåg sig ha rätt till, mer än om kärlek.
Det kändes som mitt fel att vi förlorat det genuina mellan oss, men när jag ser tillbaka hade vi egentligen förlorat det långt tidigare. Det var bara han som passade på att utnyttja det som hänt för att skylla allt på mig.
När barnen var små var det jag som tog ansvaret för allt som hade med dem och hemmet att göra. Olle tog sig tid att åka på jakt- och fiskeresor.
Om jag ville hälsa på min syster fick jag ta barnen med mig. Barnen hade aldrig haft ett nära förhållande till sin pappa. Han var helt enkelt inte en varm person.
Tog kontakt på Facebook
Fjorton år efter otroheten blev Olle sjuk. Han tacklade av, blev trött och tafflig, hade en envis hosta men vägrade gå till läkare.
Efter ett halvår blev han så illa tvungen och då var det för sent. Han hade lungcancer som spridit sig till flera organ. Han dog på sjukhus bara några månader senare.
Det var först efter begravningen som jag fick tid och ork till reflektion. Då insåg jag hur ont de där åren hade gjort mig. Jag hade hittat kärlek med någon annan, men trott att jag gjorde det rätta som stannade hos Olle.
Det ledde till femton olyckliga år. Han hade aldrig förlåtit mig. Inte ens när han blev sjuk hade det lett till något slags försoning. Ruben hade flyttat till annan ort många år tidigare.
Jag tog kontakt med honom på Facebook. Han är skild och har en 10-årig dotter. Nu ska vi träffas. Det känns som att få en andra chans. Vi har gått miste om femton år men kanske har vi nu ändå ett lyckligt liv framför oss.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]